Film, del 2

[margl]

En fråga till de som är intresserade av äldre film; Är det någon som sett Fritz Langs Die Spinnen? Beskrivningar av den har nämligen väckt mitt intresse, det är thriller om en förbrytarliga ledd av en synnerligen viljestark och maktlysten kvinna som försöker lägga vantarna på en skatt av försvunnet inkaguld för att främja sina globala ambitioner. Den gjordes i två delar 1919 och en uppföljare där ligan slets sönder av inre konflikter planerades men blev aldrig av. Det är en tydlig föregångare till Langs filmer om doktor Mabuse och dennes omstörtande verksamhet. Jag har sett några suggestiva klipp där förbrytarligans styrelse möts i ett underjordiskt skyddsrum med väggar av nitade stålplåtar, alla är de korrekta herrar i kostym och hög hatt förutom en oriental som är klädd som en kinesisk mandarin, och medan mötet pågår övervakas de i hemlighet utifrån genom en spegel.

Idag har jag sett för sjätte eller sjunde gången Lasse-Maja från 1941. I denna "fritt berättade historia" om stortjuven som klädde ut sig till kvinna ser man Sture Lagerwall i titelrollen och Emil Fjellström som hans kumpan Silver-Jan. Lagerwall är ett mycket gott val till rollen, övertygande som romantisk hjälte, skälmaktig bedragare och i kvinnokläder och han får gott stöd i den grovkornigt charmige Fjellström. Filmen blev tydligen på sin tid en stor framgång, en av filmbolaget Europafilms största, och den rymmer, enligt mitt tycke, spänning, action och romantik i nog stora mängder för att tillfredsställa även en nutida filmpublik.

[Sheriffen]

SELENA av Gregory Nava (1997)
Med Jennifer Lopez och Edward James Olmos

En perfekt formelfilm.

I likhet med sina bokstavligt talat hundratals systerfilmer handlar Selena om en fattig flicka med storslagna drömmar som arbetar hårt och växer upp till megastjärna.

Och så är den baserad på en sann historia.

Det betyder att om man ser den här filmen kan man skippa alla systerfilmerna. De är precis likadana. De är förresten sanna allihop, de också. På motsvarande vis kan man självklart skippa den här filmen om man redan har råkat se någon av systerfilmerna.

Min enda behållning av Selena var att jag med viss häpen förvåning kunde konstatera att J-Lo har ofantligt stor stjärt.

Kör hårt,
Sheriffen

[J-h:n]

Min enda behållning av Selena var att jag med viss häpen förvåning kunde konstatera att J-Lo har ofantligt stor stjärt.

Ett säreget specialfall av det fenomen som vännen Martin en gång döpte till "biologisk kvalitet" - när enda behållningen av en film är de kvinnliga (eller vad man nu intresserar sig för) skådespelarnas fysiska företräden.

[Sheriffen]

WHAT'S EATING GILBERT GRAPE? av Lasse Hallström (1993)
Med Johnny Depp, Juliette Lewis och Leonardo DiCaprio

Rolltolkningen är imponerande. Mycket imponerande. Stor. Och märkligt nog känner man inte ens igen skådespelaren. Kanske är det en förutsättning. För han heter Leonardo DiCaprio. Numera är han en talanglös dussinskådespelare med stjärnstatus baserad på ett utseende som får mycket unga kvinnor att dåna, men i denna tidiga film gör han en insats som är vidunderlig. Han spelar den unge, förståndshandikappade Arnie Grape så övertygande att jag – faktiskt – genom hela filmen satt och undrade om man använt en pojke som faktiskt var förståndshandikappad i rollen. För jag kände inte igen Leonardo DiCaprio. Jag såg någon helt annan i filmen. Och det är skådespelarkonst. Stor skådespelarkonst.

Johnny Depp, som i likhet med kollegan DiCaprio gick vidare från den här filmen till meningslösa schabrakfilmer, gör en hygglig insats. Men har som vanligt utseendet emot sig. Han är helt enkelt för snygg, och det fungerar inte. I och för sig inte hans fel, men är man så snytfager som han är går det inte att vara hundraprocentigt övertygande, eftersom regissör och filmfotograf envisas med regelbundet återkommande porträttbilder där man blickar bort mot horisonten och håret sakta böljar i den milda brisen. På det sätter är folk inte i verkligheten, i alla fall inte flera gånger om dagen, och när man sett statytjusig ut i en film femton gånger under den första timmen blir det tjatigt. Porträttbilderna fyller ingen som helst funktion, möjligen med undantag för att de dånande unga kvinnorna numera kan piratnedladda filmen, kopiera över valfri porträttbild i en fil av något slag och skriva ut den på papper och tejpa upp den på väggen. Fast det kan ju knappast ha varit avsikten från början.

Juliette Lewis kan jag inte påminna mig ha sett till på länge. När jag ser den här filmen förstår jag varför. Om hon inte gjort något minnesvärt de senaste femton åren är det inte ägnat att förvåna, liksom.

Det finns inslag i What's Eating Gilbert Grape? som starkt påminner om Lasse Hallströms stora genombrottsfilm Mitt liv som hund (som var en bättre film) och man skulle kunna se de här båda filmerna som olika delar i en tematisk svit. What's Eating Gilbert Grape? är en stundtals gripande episodfilm om tillvaron i en händelselös liten håla någonstans i Mellanvästern. Miljöerna är utsökta - framförallt den lilla hålans centrum - men det är inte alla episoder som är lika träffsäkra. Några slår fel och blir oavsiktligt tröttkomiska, som exempelvis det sviktande golvet under den groteskt överviktiga modern (som i sig är ett inslag som filmen hade kunnat vara utan). Episoderna som slår rätt – och de är många – gör ett helt annat intryck. Den händelselösa tillvaro mitt ute i ingenstans som filmen kretsar kring är inte motbjudande; tvärtom är den så pass skickligt frammanad att den känns lockande. Händelselösheten behöver inte medföra tristess. Den kan lika gärna medföra sinnesro. Valet är strängt taget ens eget. Möjligen inte för filmens rollfigurer, men för tittaren som tänker utöver gränserna för filmens händelser och i stället ser den tillvaro som gestaltas i stort.

Samtidigt, och det är förmodligen väsentligt, är filmen i sig inte märkvärdig. Den är inte på långa vägar först i sitt slag. Den är inte heller sist. Och den är, enligt mitt förmenande, inte bäst. Fast man bör förstås se den om man inte har gjort det. För de gripande episoderna, för miljöerna, för den väl gestaltade känsla av enformighet som vilar över tillvaron i den lilla hålan.

Och för den enastående skådespelarinsatsen.

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

BOYS DON'T CRY av Kimberly Peirce (1999)
Med Hilary Swank, Chloë Sevigny, Peter Sarsgaard

SPOILERVARNING

Det finns inte så sällan ett problem med välmenande filmer som bygger på sanna historier. De kan bli förblindade. Önskan att övertyga tittaren om ondskan i det som gestaltas och därefter ifrågasätta bigotteri blir för stark.

Boys Don't Cry är socialt sett en lovvärd film. Den är också mycket välspelad av begåvade Hilary Swank, som i unga år fick sin första Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för sin insats (den andra Oscarn fick hon – lika välförtjänt – för Million Dollar Baby). Men att en film är lovvärd säger inget om dess kvalitet – filmer med "budskap" måste tvärtom göras varsamt för att inte slå över i budskapet och därmed helt enkelt bli dålig konst. På den punkten misslyckas Boys Don't Cry på två avgörande nivåer.

Den första är att den inte är en särskilt märkvärdig eller gripande film. Historien den berättar är gammal och den berättar den inte särskilt originellt – jag har sett det här förut (kretsande kring olika slags minoriteter, men alltid med samma utfall) och för varje gång jag sett det har det blivit allt mer uttjatat och därmed mindre effektivt. Det är ett problem som Boys Don't Cry i sig inte kan lastas för, men tar man som filmskapare hänsyn till tidigare filmhistoria kanske man ändå bör tänka på den stora mängd tittare som ofelbart kommer att ha sett förlagorna.

Den andra berör mer direkt filmens tema. Boys Don't Cry handlar om transsexualism. I det här fallet om en man som fötts i en kvinnas kropp. Det är ett brännande och väsentligt ämne och det är förmodligen alldeles extra viktigt att det tas upp till betraktande och diskussion i ett samhälle som är så värdekonservativt och fördomsfullt som det amerikanska. Men det finns ett som jag ser det avgörande problem med filmens gestaltning av frågeställningen.

Det som drabbar Hilary Swanks transsexuella gestalt är oförlåtligt och oförsvarbart. Hon utsätts för de båda ohyggligaste brott man över huvud taget kan utsättas för på individnivå – hon våldtas och mördas. På grund av sin transsexuella läggning. Och därvidlag manar filmen förhoppningsvis till eftertanke och diskussion bland dem som ser den.

Men det avgörande problem som filmen glider över utan vidare kommentarer tar i viss mån udden av budskapet. Hilary Swank är bedragerska. Hon lurar de flickor hon blir ihop med. Hon får dem att idka sexuellt umgänge med henne utan att avslöja att hon i själva verket rent fysiskt är kvinna. Det sexuella umgänget består mest av oral sex som hon utför på den andra kvinnan, men även av andra sexuella handlingar. Och det här ser jag inte som oproblematiskt. Sexuellt umgänge anser jag måste idkas på frivillig basis mellan personer i lovlig ålder, men i begreppet "frivillig basis" ingår att man är informerad om sin partners rent fysiska kön. Ingen ska behöva utsättas för att luras till sexuellt umgänge med någon av samma eller motsatt kön – vill man ha sexuellt umgänge ska det ske i full medvetenhet om vad det är man ger sig in på.

Jag tycker inte att Hilary Swanks rollfigur – och därmed förebilden i verkliga livet, som i alla fall enligt tillgängliga källor på nätet betedde sig på samma sätt – går att försvara i det här fallet. Och problemet som uppstår är att bigotta personer faktiskt kan se något slags – som jag tycker sinnessjukt förvrängd, men det är inte poängen – "rättvisa" i att hon våldtas och mördas när man upptäcker vad hon gjort.

Ur den synvinkeln tror jag att den här filmen som debattunderlag kan göra transsexuella och andra sexuella minoriteter en stor, oavsiktlig otjänst.

Och som sagt, som film betraktad – minus budskapet – är det här inte en märkvärdig tingest. Tvärtom är den en dussinfilm. En i mitt tycke bättre och originelllare och mer gripande film om transsexualism är Neil Jordans vackra The Crying Game.

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

THE GOOD SHEPHERD av Robert de Niro (2006)
Med Matt Damon, Angelina Jolie, Alec Baldwin

Liten spoilervarning

Det finns begåvade skådespelare som tror att de också är begåvade regissörer. Ibland har de rätt. Det finns obegåvade skådespelare som också tror att de är begåvade regissörer. Ibland har till och med de rätt. En skådespelare som hamnar i den första kategorin är Jack Nicholson. En skådespelare som hamnar i den andra kategorin är Clint Eastwood.*

Att placera Robert de Niro i någon av kategorierna är svårare. Är han en begåvad eller obegåvad skådespelare? Lite oklart, faktiskt. Han har gjort några bra rolltolkningar, men ärligt talat - har de filmerna inte alltid varit skräddarsydda för honom? För är han inte - i likhet med sin likaledes italienskättade kollega Al Pacino - alltid sig själv? Ser man honom någonsin porträttera någon annan än just Robert de Niro? Med de typiska manéren, det typiska sättet att tala, det typiska allting som är just Robert de Niro?

Icke desto mindre är han en ikon som, om jag minns rätt, vid en omröstning häromåret bland tusentals amerikanska biobesökare knep tredje eller om det till och med var andra platsen i en omröstning om just störst skådespelarikon i Amerika.

Men även om Robert de Niros skådespelartalanger kan diskuteras så tror jag inte att det kan råda några större tvivel om hans talanger som regissör. De är obefintliga.

The Good Shepherd, som handlar om CIA:s tidiga historia i ett virrvarr av tillbakablickar och sekvenser från filmens "nutida" (60-talets) historia, gör ett mycket uppenbart försök att vara "konstnärlig". Ett av knepen är just hoppandet mellan decennier. Det är säkert konstnärligt på något sätt. Tror Robert de Niro. Ett annat är den väl framkallade tidsandan, som dock brister något i sken av att Matt Damon ser precis likadan ut på 30-talet som på 60-talet, trots att han med något slags rimlighet borde vara ungefär 30 år äldre under det senare decenniet. Fast det är nog konstnärligt det också. Att folk inte åldras, menar jag. Och så är det säkert konstnärligt att hålla sig så långt bort från den meningslösa action som så ofta befläckar filmer om underrättelsetjänster att man tar steget fullt ut och befriar filmen från intrig helt och hållet. För någon sammanhållen intrig finns faktiskt inte här. De schematiska, fläckvisa scenerna om en underrättelseagents liv med CIA har svårt att komma överens - de säger inte varandra så mycket, och därför inte heller tittaren. Så den intrig som kvarstår och som kanske kan väcka något slags intresse är romansen med den döva flickan, som Matt Damon överger när han av pliktkänsla gifter sig med Angelina Jolie eftersom han gjort henne på smällen. Och sedan serveras man ett antal scener från ett olyckligt äktenskap, men naturligtvis har de här båda förhållandena ingenting med den övriga filmen att göra. Över huvud taget. Fast det är nog konstnärligt det också.

Till slut blir den på tok för långa - den klockar in på ungefär två och en halv timme, om jag gäspade mig rätt - The Good Shepherd så enastående tråkig att man knappt orkar hålla blicken fäst på duken/tv-skärmen. För till råga på allt är skådespelarinsatserna fadda på gränsen till uppblött kartong. Vilket i och för sig inte överraskar. Matt Damon har alltid varit en träbit och Angelina Jolie borde över huvud taget inte ägna sig åt film på något sätt. Alec Baldwin gör - det ska medges - en hedervärd insats, men han har bara en biroll. Fast förmodligen är det konstnärligt att göra film med folk som inte kan agera.

Eller något.

Kör hårt,
Sheriffen

* Med det förbehållet att Clint Eastwood har gjort några enastående skådesepelarinsatser. Framförallt i "Unforgiven", men även i "Bridges of Madison County".

[Rymd-Olov]

BOYS DON'T CRY av Kimberly Peirce (1999)
Med Hilary Swank, Chloë Sevigny, Peter Sarsgaard

SPOILERVARNING

/.../

Men det avgörande problem som filmen glider över utan vidare kommentarer tar i viss mån udden av budskapet. Hilary Swank är bedragerska. Hon lurar de flickor hon blir ihop med. Hon får dem att idka sexuellt umgänge med henne utan att avslöja att hon i själva verket rent fysiskt är kvinna. Det sexuella umgänget består mest av oral sex som hon utför på den andra kvinnan, men även av andra sexuella handlingar. Och det här ser jag inte som oproblematiskt. Sexuellt umgänge anser jag måste idkas på frivillig basis mellan personer i lovlig ålder, men i begreppet "frivillig basis" ingår att man är informerad om sin partners rent fysiska kön. Ingen ska behöva utsättas för att luras till sexuellt umgänge med någon av samma eller motsatt kön – vill man ha sexuellt umgänge ska det ske i full medvetenhet om vad det är man ger sig in på.


/.../

Kör hårt,
Sheriffen

FORTFARANDE VISS SPOILERVARNING

Men har jag förstått dig rätt om jag antar att du tycker att det är okej med oralsexet? Isf håller jag med dig. Jag kan iofs hålla med om att könet är av (eller kan vara, kanske jag ska säga, smaken är olika) vid genitalsex, men att hon inte berättar om sitt kön är väl fullt förståeligt med tanke på omgivningens inställning (vilken bekräftas av hennes öde) och mansmun eller kvinnomun spelar väl (egentligen) ingen roll? Vad gäller att "veta vad man ger sig in på" så är ju den faktiska risk som Swanks flickvänner utsätter sig för helt beroende av den bigotta miljön och då är det ju bigotterna som ska lastas för det, inte Swank.

Det var länge sedan jag såg filmen, så jag minns inte vilka andra sexuella aktiviteter som förekom, ska jag också klargöra.

[Sheriffen]

Men har jag förstått dig rätt om jag antar att du tycker att det är okej med oralsexet? Isf håller jag med dig. Jag kan iofs hålla med om att könet är av (eller kan vara, kanske jag ska säga, smaken är olika) vid genitalsex, men att hon inte berättar om sitt kön är väl fullt förståeligt med tanke på omgivningens inställning (vilken bekräftas av hennes öde) och mansmun eller kvinnomun spelar väl (egentligen) ingen roll? Vad gäller att "veta vad man ger sig in på" så är ju den faktiska risk som Swanks flickvänner utsätter sig för helt beroende av den bigotta miljön och då är det ju bigotterna som ska lastas för det, inte Swank.

Det var länge sedan jag såg filmen, så jag minns inte vilka andra sexuella aktiviteter som förekom, ska jag också klargöra.

Oralsex i sig har jag inget ens personligen att invända mot - det är något jag själv ägnar mig åt, både som den som utför och tar emot - men jag tycker alltså inte att det är ok att få oralsex av en tjej som man förletts att tro är en kille. Eller tvärtom. Det där med att kvinnomun eller mansmun inte spelar någon roll i rent fysisk bemärkelse är inte poängen - jag skulle helt avgjort känna mig väldigt kränkt om jag mig själv ovetandes fick oralsex av en kille i stället för en tjej och absolut inte vilja vara med om det. Och därför tycker jag inte att det Hilary Swank gör är ok, för de tjejer hon idkar sexuellt umgänge med i filmen tror att hon är man. Och i verkligheten - eftersom den här filmen bygger på ett händelseförlopp som inträffat - är det faktiskt så att hennes sista flickvän omedelbart tog avstånd från henne när hon fick veta att hon inte var kille (i filmen är det tvärtom, vilket lett till en stämning från den tjej som är verklighetens förlaga - nu kände hon sig dubbelt kränkt, helt begripligt).

Att Hilary Swank inte avslöjar av vilket kön hon är har förstås två orsaker. Dels omgivningens bigotta inställning, men i lika hög grad det faktum att hon själv *uppfattar* sig som man, inte som kvinna. Men rent kroppsligt är hon fortfarande kvinna (eftersom hon inte genomgått ett könsbyte) och det anser jag fortsatt att hon har moralisk skyldighet att tala om för sina sexpartners. *De* måste få vara med om att välja att idka sexuellt umgänge med henne fullt upplysta om vad det är de gör, det är inte bara *hon* som ska ha rätt att välja att ha sexuellt umgänge med dem fullt upplyst om vad hon gör. Om två människor idkar sexuellt umgänge finns det enligt mitt synsätt några helt oeftersättliga krav som måste vara till 100% uppfyllda - de ska båda vara av lovlig ålder, de ska båda vara helt införstådda med vad de ger sig in på och de ska båda helt frivilligt vara med på det sexuella umgänget. Om något av dessa krav inte är uppfyllt anser jag det sexuella umgänget vara inte bara moraliskt förkastligt utan direkt brottsligt. En enda gråzon finns, såvitt jag kan se: om två fjortonåringar idkar sexuellt umgänge med varandra, frivilligt och medvetna om vad de gör, kan egentligen ingen av dem klandras. De har inte lovlig ålder, men den gränsen är trots allt om än i lagboken huggen i sten inte fullt lika glasklar i verkliga livet. Man kan ju inte bestraffa dem, liksom. Det vore orimligt. Men i alla övriga fall jag kan tänka mig är det helt oacceptabelt om någon av förutsättningarna bryts.

Så bigott omgivning eller ej, Hilary Swanks rollfigur - och den verkliga förlagan - är en bedragerska som under falsk förespegling utnyttjar andra människor sexuellt. Det är faktiskt ett slags våldtäkt, om än i en mycket annorlunda form än vad som vanligen läggs i begreppet.

Alla former av sexuellt umgänge som uppfyller kraven ovan är fullt godtagbara, helt oavsett vilken sexuell läggning parterna har. Men det är aldrig, anser jag, ok att vilseleda någon och lura vederbörande till sexuellt umgänge som han/hon skulle ha valt bort om han/hon varit fullt ut informerad om vad som gällde.

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

Såg just den klassiska filmatiseringen av Skattkammarön från 1950. Vi har pratat om våra favoriter i piratfilmsgenren tidigare och denna nämndes såvitt jag minns inte, jag tycker att både Captain Kidd med Charles Laughton och The Crimson Pirate med Burt Lancaster är bättre, men denna film har ändock något solitt och gediget över sig. Det är den närmast arketypiska uppställningen av de arketypiska elementen; den gömnda skatten, lömska pirater, en seglats i tropiska vatten, den talande papegojan och den hotfulla svarta fläcken. Flera stycken scener är suggestivt kraftfulla i all sin enkelhet och Robert Newton gör en storslagen insats som Long John Silver.

[Svensson]

... och Angelina Jolie borde över huvud taget inte ägna sig åt film på något sätt.

Jag tillhör inte hennes fans direkt, men man får väl erkänna att hon har screen presence.

[Sheriffen]

... och Angelina Jolie borde över huvud taget inte ägna sig åt film på något sätt.

Jag tillhör inte hennes fans direkt, men man får väl erkänna att hon har screen presence.

Nej.

Kör hårt,
Sheriffen

[Rymd-Olov]

Men har jag förstått dig rätt om jag antar att du tycker att det är okej med oralsexet? Isf håller jag med dig. Jag kan iofs hålla med om att könet är av (eller kan vara, kanske jag ska säga, smaken är olika) vid genitalsex, men att hon inte berättar om sitt kön är väl fullt förståeligt med tanke på omgivningens inställning (vilken bekräftas av hennes öde) och mansmun eller kvinnomun spelar väl (egentligen) ingen roll? Vad gäller att "veta vad man ger sig in på" så är ju den faktiska risk som Swanks flickvänner utsätter sig för helt beroende av den bigotta miljön och då är det ju bigotterna som ska lastas för det, inte Swank.

Det var länge sedan jag såg filmen, så jag minns inte vilka andra sexuella aktiviteter som förekom, ska jag också klargöra.

Oralsex i sig har jag inget ens personligen att invända mot - det är något jag själv ägnar mig åt, både som den som utför och tar emot - men jag tycker alltså inte att det är ok att få oralsex av en tjej som man förletts att tro är en kille. Eller tvärtom. Det där med att kvinnomun eller mansmun inte spelar någon roll i rent fysisk bemärkelse är inte poängen - jag skulle helt avgjort känna mig väldigt kränkt om jag mig själv ovetandes fick oralsex av en kille i stället för en tjej och absolut inte vilja vara med om det. Och därför tycker jag inte att det Hilary Swank gör är ok, för de tjejer hon idkar sexuellt umgänge med i filmen tror att hon är man. Och i verkligheten - eftersom den här filmen bygger på ett händelseförlopp som inträffat - är det faktiskt så att hennes sista flickvän omedelbart tog avstånd från henne när hon fick veta att hon inte var kille (i filmen är det tvärtom, vilket lett till en stämning från den tjej som är verklighetens förlaga - nu kände hon sig dubbelt kränkt, helt begripligt).

Att Hilary Swank inte avslöjar av vilket kön hon är har förstås två orsaker. Dels omgivningens bigotta inställning, men i lika hög grad det faktum att hon själv *uppfattar* sig som man, inte som kvinna. Men rent kroppsligt är hon fortfarande kvinna (eftersom hon inte genomgått ett könsbyte) och det anser jag fortsatt att hon har moralisk skyldighet att tala om för sina sexpartners. *De* måste få vara med om att välja att idka sexuellt umgänge med henne fullt upplysta om vad det är de gör, det är inte bara *hon* som ska ha rätt att välja att ha sexuellt umgänge med dem fullt upplyst om vad hon gör. Om två människor idkar sexuellt umgänge finns det enligt mitt synsätt några helt oeftersättliga krav som måste vara till 100% uppfyllda - de ska båda vara av lovlig ålder, de ska båda vara helt införstådda med vad de ger sig in på och de ska båda helt frivilligt vara med på det sexuella umgänget. Om något av dessa krav inte är uppfyllt anser jag det sexuella umgänget vara inte bara moraliskt förkastligt utan direkt brottsligt. En enda gråzon finns, såvitt jag kan se: om två fjortonåringar idkar sexuellt umgänge med varandra, frivilligt och medvetna om vad de gör, kan egentligen ingen av dem klandras. De har inte lovlig ålder, men den gränsen är trots allt om än i lagboken huggen i sten inte fullt lika glasklar i verkliga livet. Man kan ju inte bestraffa dem, liksom. Det vore orimligt. Men i alla övriga fall jag kan tänka mig är det helt oacceptabelt om någon av förutsättningarna bryts.

Så bigott omgivning eller ej, Hilary Swanks rollfigur - och den verkliga förlagan - är en bedragerska som under falsk förespegling utnyttjar andra människor sexuellt. Det är faktiskt ett slags våldtäkt, om än i en mycket annorlunda form än vad som vanligen läggs i begreppet.

Alla former av sexuellt umgänge som uppfyller kraven ovan är fullt godtagbara, helt oavsett vilken sexuell läggning parterna har. Men det är aldrig, anser jag, ok att vilseleda någon och lura vederbörande till sexuellt umgänge som han/hon skulle ha valt bort om han/hon varit fullt ut informerad om vad som gällde.

Kör hårt,
Sheriffen

Jag håller med dig om kriterierna för vad som är okej när det gäller sex, men "att veta vad man ger sig in på" tycker jag bara gäller sådant som är tillräckligt relevant. Det biologiska könet är, enligt mig (och jag vet att jag antagligen inte har någon stor del av mänskligheten med mig i den här frågan) i oralsexsammanhang inte mer relevant än t ex sexpartnerns religion. Däremot har jag full förståelse för att någon känner sig sviken på det personliga planet om partnern inte berättat något så viktigt. Men att det skulle vara i närheten av våldtäkt eller sexuellt utnyttjande håller jag inte med om. Men vi får väl vara överens om att vi inte är överens. Och att flickvännen stämde filmmakarna var förstås helt riktigt.

Det var en bra recension du skrev, iaf. Jag minns att jag var lite besviken när jag sett filmen och nu kommer jag som sagt inte ihåg så mycket av den, så det var nog som du säger att det var en dussinfilm, trots ett angeläget ämne.

[Sheriffen]

MILK av Gus Van Sant (2008)
Med Sean Penn

Som cineast får man 99 gånger av 100 nöja sig med två av fem. Eller ett av tre. Eller till och med ett av sju. Ni förstår grejen. Det är extremt sällan som en film är perfekt på alla nivåer. Det är extremt sällan en film bjuder lysande skådespeleri, lysande tematik, lysande intrig, lysande regi, lysande musik, lysande foto, lysande replikskiften, lysande dekor, lysande scenografi... och så vidare.

Det finns några få undantag.

Ett av dem – det främsta av dem alla – är "The Third Man" av Carol Reed.

Till det kommer att det är ytterst få biopics som ens har förutsättning att bjuda god intrig och god tematik. De är alldeles för upptagna med att försöka sig på den omöjliga uppgiften att sanningsenligt gestalta ett liv samtidigt som de ljuger sig blåa i ansiktet, för det mesta för att det gestaltade livet inte är en tiondel så intressant som filmens tematik och intrig skulle kräva. Det stora undantaget är förstås Orson Welles debutfilm "Citizen Kane", som bygger på tidningsmagnaten William Randolph Hearsts liv. Men som inte, vilket numera tas för given sanning, är världens bästa film. Inte ens, faktiskt, Orson Welles' bästa film. Han överträffade den flera gånger, mest övertygande i "The Lady from Shanghai" och "Touch of Evil".

"Milk" är en biopic. Dessutom regisserad av en ovanligt tafflig regissör, Gus Van Sant, vars tidigare främsta merit är en ruta för ruta-refake av Alfred Hitchcocks näst bästa film, "Psycho". Fast i färg.

Och det betyder nästan ofelbart att "Milk" är en rätt ointressant dussinfilm. Förvisso med ett mycket angeläget budskap – gaymänniskors rätt till samma mänskliga rättigheter som borde vara självklara för just precis alla människor, oavsett hudfärg, sexuell läggning, längd, skonummer, eller vad som helst – men i likhet med 99 av 100 filmer med angelägna budskap en ganska dålig film. Saken förbättras förstås inte av att den är en biopic, som delvis förljuget försöker ruta in en enastående intressant människas liv på två timmar. Det går inte. Det är definitionsmässigt omöjligt. Så resultatet – i synnerhet med en obegåvad regissör vid ratten – blir ett hafsigt hopklipp av föregivna nyckelscener där den här människans (i just det här fallet den framgångsrike gayaktivisten Harvey Milks) liv "gestaltas". Men alltså i det närmaste enbart i form av dramatiska nyckelscener ur vederbörandes liv, utan uppföljning med de i sammanhanget mycket intressantare vardagsscener som skulle ha givit oss *människan* och inte *händelserna* - eftersom en film som är tre år lång skulle vara svår att lansera på biograferna och till och med på dvd, även om tvåloperaserier som Eastenders kan få en att tro något annat.

Så man får nöja sig med två av fem. Eller ett av tre.

Eller ett av väldigt många.

För Sean Penn i huvudrollen som Harvey Milk är spektakulärt bra. Explosivt bra. Man känner inte igen honom, han har i ordets bästa skådespelarbemärkelse transformerats till en helt annan person. Att han kan skådespela väldigt begåvat har vi sett tidigare – i exempelvis Clint Eastwoods inte bästa men ändå mycket, mycket bra film "Mystic River" – men vi har inte sett honom bli en helt annan persona. Någon som inte ens kan förknippas med Sean Penn och den machoimiage som vad man än säger har beledsagat honom under hans karriär. Och hur bra han än var i "Dead Man Walking", till exempel, så är han ännu bättre här.

Därför att han spelar någon som är hans egen diametrala motsats. Och gör det så övertygande att man faktiskt inte känner igen honom.

Och det är behållningen med den här filmen, för någon annan finns inte. Men det räcker.

För denna vidunderliga skådespelarinsats gör filmen till en av dem man måste se.

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

"Milk" är en biopic. Dessutom regisserad av en ovanligt tafflig regissör, Gus Van Sant, vars tidigare främsta merit är en ruta för ruta-refake av Alfred Hitchcocks näst bästa film, "Psycho". Fast i färg.

Får man fråga vilken som räknas som Hitchcocks bästa film? Själv är jag inte särskilt insatt i, eller rättare sagt, har aldrig varit sådär särskilt intresserad av Hitchcocks filmer. The 39 Steps (som jag sett en gång hittills i hela mitt liv) har jag en del suggestiva minnen av, North by Northwest är stark spänning, bra dialog och en förträfflig Cary Grant (dessutom får också en av mina favoritbirollsskådisar, Leo G Carroll, vara med i en fin liten roll) och jag har alltid gillat Jamaica Inn (som däremot Hitchcock, enligt vad jag läst, inte var nöjd med) där Charles Laughton spelar den förrädiskt jovialiske och hemlige ledaren för en liga av vrakplundrare. Men utöver det har jag som sagt inte varit särskilt intresserad.

[Sheriffen]

"Milk" är en biopic. Dessutom regisserad av en ovanligt tafflig regissör, Gus Van Sant, vars tidigare främsta merit är en ruta för ruta-refake av Alfred Hitchcocks näst bästa film, "Psycho". Fast i färg.

Får man fråga vilken som räknas som Hitchcocks bästa film?

Jag har i olika sammanhang sett och hört en lång rad filmer räknas som hans bästa - Vertigo, Psycho, Rebecca, och så vidare - men när jag kommer med sådana där tvärsäkra uttalanden är de alltid ett uttryck för min egen smak. Så svaret på din fråga i just det här fallet blir en film du nämner, North By Northwest, som jag tycker är Alfred Hitchcocks förnämsta. Tätt följd av Psycho, som sagt.

Fast det här är ju en smaksak, som sagt.

Kör hårt,
Sheriffen