Film, del 2

[Johan_L]

Jag skulle, som jämförelse, aldrig avslöja slutet i Alien, även om det i princip också är förutsebart

SPOILER för nedanstående, då. :-)

.
.
.
.
.

Alltså, nuförtiden kanske den är förutsägbar. Men för samtidspubliken tänker jag mig att många från från början trodde att det var Tom Skerrit/Captain Dallas som var huvudpersonen - det vore att följa det normala mönstret. Just för Alien var det ju också ett himla hemlighetsmakeri - monstret användes inte alls i reklamen före premiären.

En anekdot: Min kompas Håkan, aktiv inom Forodrim, gick på inte premiärvisningen av Alien (i Sverige), men på den andra visningen. När han är på väg in i salongen vrålar någon av dem som just sett premiären ut över lobbyn "BRUDEN OCH KATTEN ÖVERLEVER!!"

Jag är inte normalt en anhängare till dödsstraff, men...

[john-henri]

SHERLOCK HOLMES, 2009
Regi: Guy Ritchie. Producenter: Bruce Berman, Dana Goldberg, Michael Tadross. Foto: Philippe Rousselot. I rollerna: Robert Downey jr (Sherlock Holmes), Jude Law (John Watson), Rachel McAdams (Irene Adler), Mark Strong (Lord Blackwood) m fl. 128 minuter.

För några år sedan råkade jag se resultatet av en säregen undersökning där man frågat människor jorden runt vilka av ett antal namngivna personer de kände till. Störst igenkänningsfaktor hade, med reservation för deras inbördes ordning som jag inte längre minns, Sherlock Holmes, James Bond, Harcule Poirot och Tarzan. De första faktiskt existerande personerna hamnade något halvdussin namn ner och var Hitler och Stalin.
Kanske gör den sortens undersökningar det begripligt att man aldrig upphör att producera filmer om Holmes, Bond, Poirot och Hitler. Den första filmen om Holmes gjordes 1905; i höstas fick vi den här, som är den drygt tvåhundratjugonde. Och som har många tilltalande drag men samtidigt alldeles för mycket utfyllnad.
Till de tilltalande dragen räknar jag en del av de inslag som rätt många ställt sig kritiska till. Här finns en scen där Holmes boxas, vilket har upplevts som okaraktäristiskt. Men Holmes var faktiskt boxare under universitetsåren, och filmen är förlagd till början av hans karriär som detektiv. Holmes har varken krum pipa eller hjortjägarmössa, men det har han inte heller i Conan Doyles berättelser; de accessoarerna fick han av illustratören Sidney Paget, som illustrerade många av novellerna i tidskriften The Strand. Holmes pendlar mellan febril aktivitet och nästan total handlingsförlaming; hans rum på Baker Street är kaotiskt; han är uppenbart mycket vig, mycket stark och en bra skytt. Allt det här har faktiskt fog för sig i de tidigare novellerna. Så såvitt jag kan se har följaktligen filmmakarna för en gångs skull inte nöjt sig med att bara ännu en gång återge den traditionella framställningen av Holmes, utan gått tillbaka till källorna och försökt visualisera den Holmes som faktiskt skildras i de tidigaste av de konaniska skrifterna. (Så heter de om man räknar sig som holmesian, vilket jag förvisso inte gör, men jag är bekant med några autentiska sådana.)
Mycket tilltalande är också den omsorgsfulla dekoren, där man på liknande sätt vinnlagt sig om autenticitet i det viktorianska London som manas fram. Holmes sätt att dra slutledningar och att planera åskådliggörs på ett sätt jag aldrig tidigare har sett, men som jag faktiskt uppskattar; man har funnit en metod att visualisera hans tänkande som jag tycker fungerar. Och kriminalgåtan i filmen är tillfredsställande på flera sätt: svår att helt förutse och dessutom konstruerad på ett sätt som är ägnat att visa Holmes rigorösa rationalism. Ur den aspekten kan man se filmen som ett slags intellektuell antites till alldeles för många andra samtida underhållningsfilmer där poängen inte sällan visar sig att förment naturliga fenomen visar sig ha övernaturliga förklaringar; här betonas tvärtom att förment övernaturliga händelser visar sig ha fullt naturliga förklaringar. Och både Robert Downey och Jude Law står för goda prestationer i huvudrollerna, dessutom omgivna av åtskilliga utmärkta birollsporträtt (Kelly Reilly tyckte jag förtjänade ett särskilt omnämnande i rollen som Mary Morstan, dr Watsons blivande fru).
Vad är det då som drar ner helhetsbedömningen av filmen?
För mig är det först och främst att den drivits alldeles för långt i riktning mot ren actionfilm. Det vore intressant att se hur många av de 128 minuternas speltid som faktiskt upptas av jakter, slagsmål, räddningar i sista sekunden och/eller specialeffekter. Jag skulle utan att ha tagit tid gissa på att sådana inslag förmodligen fyller inemot en tredjedel av tiden. Men eftersom jag retar mig på dem kan jag förstås ha fullständigt fel; kanske utgjorde de bara en fjärdedel eller en femtedel men har växt i minnet.
Det spelar egentligen ingen roll. För oaktat vilket känns de dominerande, och för mig förstör det både den omsorgsfulla miljön, den intelligent uttänkta handlingen och den som vi diskuterat intressanta personteckningen. Som jag skrev kunde Holmes slåss, räta ut krokiga eldgafflar med bara händerna (han gör det i "Det spräckliga bandet") och jaga skurkar rent fysiskt lika väl som någon annan. Det är ett plus att få se också de aspekterna hos honom. Men det är inte i första hand runt dem Holmeslegenden kommit att handla, utan om just sinnrikhet, tidsfärg, stämningar och rationalism. Varför då inte låta de elementen dominera, i synnerhet som det valet skulle skilja ut filmen från alla de otaliga andra där alla andra filmhjältar också slåss med den äran i explosioner av specialeffekter?
I tanken har jag gjort experimentet att föreställa mig filmen nedklippt med i första hand alla scener där Holmes konfronteras av en viss ovanligt storväxt buse med fransk brytning. Det enkla ingreppet gjorde den genast betydligt bättre. Den som ser den bör förstå vad jag menar. Och sevärd är den faktiskt, trots bristerna; den skiljer sig positivt från de flesta andra actiondominerade filmer. Det tråkiga är bara att den alls hamnar i den kategorin.

John-Henri

[Sheriffen]

Jag fascineras av undersökningen John-Henri hänvisar till i början, för jag har också sett en sådan undersökning. Naturligtvis är sådana undersökningar alltid vad de är - föga vetenskapliga. Men i alla fall.

Den undersökning jag såg gjordes i och för sig på nittiotalet och därtill strax efter hennes död, men de två riktiga personer som hade störst igenkänningsfaktor från små byar i bergen i Kina och ända till New York var a) Mohammad Ali och b) (tro det eller ej) Greta Garbo. (Det var hon som rätt nyligen hade dött när undersökningen gjordes, i och för sig. Hon dog 1990.)

Det som på den tiden fascinerade mig var att Ali och Garbo slog ut exempelvis Elvis Presley, Michael Jackson, Madonna, Adolf Hitler, Josef Stalin och alla andra tänkbara.

I övrigt får jag ge eloge för en filmrecension som säger väldigt mycket vettigt och upplysande om filmen utan att avslöja ett uns av intrigen.

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

Förresten, min egen favoritfilmatisering alla kategorier av Sherlock Holmes är Granadas tv-serie med Jeremy Brett som Holmes och David Burke som Dr. Watson. Fast den går snarare i den traditionella bilden av Holmes än tillbaka på de kanoniska texterna, vad gäller utseende och uppträdande. Även om han också där visar prov på sin fysiska styrka och sin kunnighet i närstrid utan vapen.

Hur som helst, även i tv-serien är miljöerna suveräna, de båda huvudrollerna ser verkligen ut och uppträder som man föreställer sig dem när man läser Arthur Conan Doyle, och intrigerna är i allt väsentligt desamma som i de litterära förlagorna.

Kör hårt,
Sheriffen

[john-henri]

Rekommendationen av Granada-serien sekunderar jag gärna. En ambitiös satsning som mycket troget filmatiserade ungefär hälften av Conan Doyles samtliga Holmes-berättelser. Och som Sheriffen säger med utmärkta skådespelare och stor omsorg lagd vid tidsskildringen. (Hur bra TV man än börjat producera i allt fler länder – och det har man verkligen – kommer jag fortfarande inte sälla på mig med att förundras över hur mycket bättre TV man nästan alltid har åstadkommit i Storbritannien.)

John-Henri

[john-henri]

RAMBO: TO HELL AND BACK, 2008
Regi och manus: Sylvester Stallone. Producenter: elva, dock inte Stallone. Foto: Glen MacPherson. I rollerna: Sylvester Stallone (John Rambo). 92 minuter.

SPOILERVARNING bör nog utfärdas, om nu någon människa existerar som tror sig om att kunna bli överraskad av intrigen i en film som denna.


Det här är straffet för att man inte sover på nätterna utan tittar på filmkanaler i stället.
Möjligen har jag legat av mig rejält när det gäller att hänga med i vilka filmer som produceras. Eller också finns det vissa som hjärnan helt enkelt vägrar att registrera trots att man ser dem i listningar, översikter och andra sammanhang. Eftersom filmintresset inte minskat märkbart med åren hoppas jag att det är den senare möjligheten som förklarar att jag faktiskt inte hade någon som helst medveten kunskap om att den här filmen existerade när jag stötte på den några minuter in i handlingen.
Som bekant spelade Stallone 1982 för första gången rollen som Vietnamveteranen och mordmaskinen John Rambo. Den gången hette filmen First Blood och var en någorlunda trogen filmatisering av David Morrells faktiskt utmärkta roman med samma titel. Beklagligtvis gjordes dock i filmen en drastisk förändring från romanen: man lät Rambo överleva.
1985 återkom han följaktligen i Rambo: First Blood Part II, där Rambo lite i efterhand vinner Vietnamkriget. Och 1988 var det dags igen, nu i Rambo III, där han erövrar Afghanistan.
1982 var Sylvester Stallone 36 år gammal. 1988 fyllde han 42. Lagom till 62-årskalaset gör han nu sin efterlängtade comeback som Rambo. I den här filmen ger han sig tillsammans med en handfull legosoldater in i inbördeskrigets Burma för att rädda några kristna biståndsarbetare som kidnappats av en sällsynt brutal arméenhet.
Burma är rimligtvis valt med omsorg. Nästan ingen annanstans i världen har en så blodig och omänsklig konflikt pågått så länge; såvitt jag vet ingen annanstans i världen härskar en så totalt samvetslös och mordisk diktatur. Det här understryks av vad man får se av arméenhetens härjningar. I en mycket utdragen scen våldtar, stympar, styckar, skjuter, hänger och spränger de så gott som samtliga människor i en by dit de kristna biståndsarbetarna ägnat sig åt att vårda sjuka. Tragiskt nog gör soldater sådant i verklighetens Burma också. Men i filmen fyller det primärt funktionen att demonstrera hur totalt onda alla soldaterna är, så att vi därefter kan heja med gott samvete när Rambo får tag i dem och stympar, styckar, skjuter, hugger, skär och spränger dem i bitar allihop. Den slakten pågår ännu längre än den första. När alla är döda tar filmen slut.
Man kan notera att Rambo blivit lite svagare med åren. I de tidigare filmerna kunde han samtidigt skjuta med två kulsprutor, en i vardera handen (ja, kulsprutor, sådana där som normalt står på lavetter; inga mesiga kpistar där). Men här låter han den enda kulsprutan sitta kvar på bilen där den är monterad. Å andra sidan har jag inget minne av att han förra gången sköt av så många fiender på mitten. Fast också hans ambitionsnivå verkar ha minskat: det är bara ett eller annat regemente han slåss mot, vilket jag tycker är lite synd. Regimen i Burma skulle han gärna ha fått störta.
Med tanke på min tidigare redovisade informationsbrist har jag för övrigt nu slagit upp saken och kan glädja med att Rambo V: The Savage Hunt är i produktion och beräknas få premiär 2011.
Jag hoppade över de andra skådespelarna i rollistan ovan. Jag tror inte att de skulle misstycka. Och hur som helst överlever som sagt nästan inga av dem.

John-Henri

[Sheriffen]

Alltså, ärligt talat - jag är bara chockad över att Rambo fortfarande lever och gör film. Typ. Och då menar jag Rambo, inte Sly.

Annars är det här med brittisk tv ett fenomen som fascinerar mig. När övriga världen gör tv-filmer, gör övriga världen tv-filmer. Ungefär som i Sverige. När britterna - läs: Granada och BBC - gör tv-filmer, gör de *riktiga filmer*. Alltså, de kostar på produktionen lika mycket eller nästan lika mycket som Hollywood kostar på en mellanproduktion för biografdistribution. Det vill säga väldigt mycket. Och så blir produktionerna därefter - suveräna. För britterna är, ärligt talat, i de här fallen bättre på att göra film än medelhollydwoodianerna.

Och när de gör tv-serier är de absolut, kategoriskt oslagbara. Finns ingen jämförelse.

Brideshead Revisited.

Allt som behöver sägas. En Granada-produktion.

Som är STOR filmkonst.

Kör hårt,
Sheriffen

[Rymd-Olov]

Här finns en scen där Holmes boxas, vilket har upplevts som okaraktäristiskt. Men Holmes var faktiskt boxare under universitetsåren, och filmen är förlagd till början av hans karriär som detektiv. Holmes har varken krum pipa eller hjortjägarmössa, /.../ Holmes pendlar mellan febril aktivitet och nästan total handlingsförlaming; hans rum på Baker Street är kaotiskt; han är uppenbart mycket vig, mycket stark och en bra skytt.

Det låter som den Holmes jag minns från barndomen, då jag läste novellerna, som jag hittat i mina föräldrars bokhylla. Jag läste dem i en, som jag tyckte, mycket rationell ordning: De med de mest intressanta och häftiga titlarna först.

Hur som helst vill jag tacka för en bra recension. Innan jag läste den hade jag inte en tanke på att se filmen. Nu är jag mer kluven, eftersom just actionscener är något som jag också kan vara utan.

Apropå actionscener så kom jag häromdagen att tänka på att mina systrar verkar vara mycket mer förtjusta i sådana än jag. Jag antar att det beror på könsrollerna under uppväxten. Bland pojkarna var äventyrs- och actionfilmer det man slentrianmässigt tittade på när vi ville se film, med resultatet att jag blivit less på sådant ungefär när jag blev tonåring. Mina systrar, som såg på Girls just wanna have fun istället för Indiana Jones och Terminator, verkar i vuxen ålder ha utbyte av t ex Jacksons tolkienfilmatiseringar, medan jag, när jag vill stänga av hjärnan, hellre ser en amerikansk romantisk komedi. De senare är iofs nästan alltid kassa, men kan vara intressanta ur någon sorts sociologiskt perspektiv. Med sina lyckliga slut svarar de ju faktiskt på frågan om vad mänsklig lycka innebär och indirekt vad som hindrar oss från att uppnå lycka. Svaren är, för mig, ibland rent skrämmande och ofta skrattretande, men det gör ju bara det hela mer intressant. Sen är det ju roligt att säga "ååååååh" ibland också.

Jag babblar. Bra recension, var det jag ville säga.

[john-henri]

Tack.

Vad du säger om systrarna kan ju mycket väl stämma. Eller också beror dina och deras olika preferenser på helt andra saker. Hur som helst håller jag nog mest med dig, även om de allra flesta romantiska komedier är näst intill outhärdliga. Men det finns en och annan som avviker positivt, ofta för all del brittiska. Råkar du inte ha sett dem kan du ju pröva med till exempel Sliding Doors eller Imagine Me & You, When Harry Met Sally eller Frankie and Johnny. Eller storfavoriten The Fabulous Baker Boys, även om den förstås varken är särskilt romantisk eller någon komedi. Och dessutom hoppas jag förstås att du sett Woody Allens mer eller mindre romantiska mer eller mindre komedier – Annie Hall, Manhattan, Stardust Memories, Radio Days, Mighty Aphrodite, Everyone Says I Love You, Anything Else, Melinda and Melinda, Match Point och Vicky Christina Barcelona är väl de i det här sammanhanget viktigaste.

John-Henri

[Rymd-Olov]

Just Imagine Me & You är en liten favorit inom genren, som jag brukar rekommendera som en film som verkligen lyckas vara bra, trots att den följer konventionerna för romantiska komedier. Sliding Doors blev jag lite besviken på när jag först såg den, eftersom jag tyckte att den inte utnyttjade parallellvärldsidén tillräckligt mycket, men den är ju bra som romantisk komedi. Frankie and Johnny har jag inte sett, men det kanske är dags.

En riktig feelgoodfilm som faktiskt också är lyckad är Bedrooms and Hallways, även den en brittisk film. Jag tror att den är en tv-film, men jag är inte säker. Hsh rekommenderar jag den varmt. Han-som-spelade-Elrond är med som sadomasochistisk fastighetsmäklare. :-)

Woody Allen är en sorgligt försummad regissör i mitt liv. Men när jag såg Small Time Crooks blev jag imponerad över att han kunde ta en jönssonliganintrig, förvandla den till en uppkomlingsdilemmakomedi á It Could Happen to You och ändå göra båda delarna till helt okej och inte alltför fånig underhållning. Kanske är det dags att skaffa mig lite Allen-bildning genom att se några av hans mer hyllade filmer.

[Sheriffen]

Annie Hall.

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

Förresten, Frankie and Johnny och The Fabulous Baker Boys gillar jag personligen inte. Bland annat för att jag helt enkelt inte klarar av Michelle Pfeiffer, över huvud taget:

http://moviehead.wordpress.com/category ... s-beneath/

Och Michelle Pfeiffer tillsammans med Al Pacino blir inte bra, för han är som vanligt Al Pacino, som med få i och för sig lysande undantag bara brukar kunna spela tuff snut/gangster. Och inte ens det bättre än många andra, får jag nog säga. Jag tycker han är bättre i Sea of Love, där han spelar mot enastående Ellen Barkin. Fast den filmen är ju heller inte något oförglömligt mästerverk, direkt.

The Fabulous Baker Boys tyckte jag uppriktigt sagt bara var tråkig och direkt förolämpande blev det när Michelle Pfeiffer hade mage att försöka sig på ett av Rita Hayworths klassiska nummer.

Men, vi har alla olika smak.

Kör hårt,
Sheriffen

[john-henri]

Jag kan förstå synpunkten på Sliding Doors ur så att säga sf-perspektiv, men som romantisk komedi eller nåt ditåd tycker jag att filmen är ovanligt lyckad. Med Paltrow finns förresten ett par andra lyckade mer eller mindre romantiska mer eller mindre komedier, i första hand väl Shakespeare in Love och Great Expectations.

Jag delar Sheriffens beundran för Ellen Barkin, men romantiska komedier är inte direkt vad hon brukat spela. Oaktat den saken ska man avgjort se henne, och varför inte i Sea of Love där hon är den stora behållningen. Liksom hon är i Siesta och The Big Easy och rätt många andra filmer. Men som sagt är ingen av dem någon komedi och ingen av dem heller särskilt romantisk.

I fallet The Fabulous Baker Boys finner man en av de (genom åren faktiskt ganska få) filmer där jag och Sheriffen har dramatiskt olika uppfattning. Delvis beror det förmodligen på Michelle Pfeiffer, som jag tycker bra om men Sheriffen avskyr. Här spelar hon dessutom mot en (åter i mit tycke) förnämlig motspelare, Jeff Bridges. Filmen fungerar tack vare skådespelarna och det lågmälda, vemodiga manuset; ogillar man endera fungerar den förstås inte. Ungefär detsamma kan man säga om Frankie and Johnnie, som är en romantisk film där både komedin och romantiken är mycket nedtonade men där disparata och ensamma människor möts och gör ett försök att nå varandra som filmen antyder kanske trots allt är möjligt. Jag tycker att det fungerar, men det är som sagt min upplevelse.

I Woody Allen-fallet tror jag däremot inte att jag och Sheriffen har nämnvärt olika uppfattning (utom på den specifika punkten att jag ser Manhattan som hans bästa film och bästa romantiska mer eller mindre komedi, medan jag vill minnas att Sheriffen föredrar Annie Hall, som jag tycker ligger tvåa). Uppskattar du en jämförelsevis svag Allenfilm som Small Time Crooks har du stora högtidsstunder framför dig.

Annars slår det mig att vi kanske alla låtit lura oss lite av dagens schabloniserade syn på romantiska komedier. Så du borde ta en titt på de bästa klassikerna, alternativt filmerna i annorlunda traditioner. Amélie från Montmartre är ju avgjort en romantisk komedi; det är också sådana stora klassiker som Frank Capras It Happened One Night, Billy Wilders The Apartment och Some Like It Hot (och Wilder är en av de få som vågat kombinera komedi med tragedi); Donens och Kelleys Singin' in the Rain. Eller varför inte några av de där odödliga fyrtiotalsfilmerna med Katharine Hepburn och Spencer Tracy, eller med Cary Grant (själv är jag i hans fall väldig svag för Penny Serenade, men där finns nästan hur många som helst).

John-Henri

[Sheriffen]

Nu kan jag förstås inte låta bli. Vad gäller Katharine Hepburn och Spencer Tracy:

http://moviehead.wordpress.com/category/adams-rib/

Fast man bör också nämna den sista de gjorde tillsammans, Guess Who's Coming to Dinner av Stanley Kramer, som dessutom tar ett mycket lyckat grepp på rasproblematiken. Och man bör nämna den enda science fiction-film de gjorde tillsammans, Desk Set av Walter Lang. Och man bör för all del rent generellt nämna även de övriga sex de gjorde tillsammans (fast kvaliteten är ojämn - riktigt alla är inte på samma nivå och i alla fall en får en bitter bismak av att vara mycket traditionellt könsrollsbunden, vilket annars inte är fallet med deras filmer, där Katharine Hepburn brukar spela en självständig, jämlik kvinna) och faktiskt varenda film någon av dem någonsin gjort, för både Spencer Tracy och Katharine Hepburn måste placeras på den filmiska parnassen och är alltid, alltid allra minst sevärda och för det allra mesta helt lysande.

Och så kan jag inte låta bli en gång till, om vi nu pratar om Billy Wilder's The Apartment:

http://moviehead.wordpress.com/category/the-apartment/

Som synes instämmer jag i vad John-Henri säger om komedi kombinerat med tragedi, för jag inleder recensionen så här:

"Sann komedi spelar mot en resonansbotten av tragedi. Ibland på ett så rättframt enkelt sätt att alla fyraåringarna skrattar, som när Laurel och Hardy (för säkerhets skull: Helan och Halvan) får pajer i ansiktet. Lite tragiskt för dem, mycket skojigt för fyraåringarna. Komedi för vuxna spelar mot en allvarligare resonansbotten av tragedi, som i The Apartment. Det här är roligt. De första tio minuterna. Sedan blir det gradvis allt mer tragiskt, för varje normalt känsloutrustad människa börjar snabbt dels tycka mycket synd om Jack Lemmon, dels betrakta honom med ett visst mått av förakt. Vad är han för mes till kontorsråtta, egentligen, som låter sig utnyttjas så hänsynslöst i stället för att bara säga nej? Är det så viktigt att bli befordrad att man kan låta cheferna ödelägga hela ens privatliv genom att monopolisera ens bostad för att kunna vänsterprassla med älskarinnorna?"

Får jag rekommendera även min favorit av Frank Capra, så blir det You Can't Take It with You. Vi rör oss kanske lite bort från strikt romantiska komedier här, men romans finns med.

Vad gäller Cary Grant måste man ju nämna The Bachelor and the Bobby-Soxer av Irving G. Reis, med inte minst den klassiska dialogen om "voodoo" och "you do". Och självklart Bringing Up Baby av mästerlige Howard Hawks, där Cary Grant och Katharine Hepburn gör en film som jag tycker tillhör de bästa någon av dem gjorde och som är en av tidens stora, romantiska komedier.

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

Förresten, Ellen Barkin. Hon har gjort en mycket ovanlig romantisk komedi, som dessutom är science fiction/fantasy. Switch, av Blake Edwards. Den är inte någon riktigt stor film, men den är klart sevärd och ger en inte föraktlig känga mot stereotypa könsroller, och det i en intrig vars grundförutsättning är rätt oväntad.

Kör hårt,
Sheriffen