Saltat & Pepprat

[Sheriffen]

En gång i tiden höll sig i princip varenda dagstidning och varenda veckotidning med en eller flera kåsörer. Det var under en tid då folk faktiskt läste och därför kunde tänkas läsa annat än bara skvallerartiklarna, fotbollsresultaten, och matrecepten. Kåserierna var personliga betraktelser av tillvaron, oftast putslustiga eller till och med väldigt roliga, och den mest kände av kåsörerna var förmodligen Dagens Nyheters Torsten Ehrenmark, vars kåserier varje år lagom till jul samlades i bokform och förväntansfullt omtalades som "Årets Ehrenmark". Fast ensam om att samlas i bokform var han förstås inte, för årligen utkom även volymer av Expressens oförliknelige ordvitsare Cello (Olle Carle) och Svenska Dagbladets Kar de Mumma (Erik Zetterström). Och säkert andra, vars böcker jag inte råkar ha eller ha sett.

Och under alla omständigheter utgavs även årliga antologier, som innehöll ett kåseri vardera av en lång rad av de främsta kåsörerna. Saltat & Pepprat 5 innehåller 44 kåserier av lika många kåsörer, förutom de tre ovan nämnda även framstående skribenter och författare som Kerstin Thorvall, Barbro Alving (Bang), Gunnar Brusewitz, Lasse O'Månsson, och Carl Johan Holzhausen (Blyger).

Inte oväntat skiftar kåserierna mycket i kvalitet. De allra roligaste tycker jag själv är Se:s Gits' (Stig Olssons) kåseri om hur kändisar talar ut i veckopressen och Dagens Nyheters Sanders (Nils-Eric Sandbergs) uppgörelse med en utredning kring eventuell kvinnlig värnplikt genomförd av den svenska militären, men en rad av de andra är alltifrån småtrevligt gemytliga till roliga till insiktsfulla till allting på en gång.

Samtidigt är det stora flertalet inget som biter sig fast i minnet, men det är heller inte avsikten. Det här är korta texter avsedda att vara roande för stunden, välskrivna och ofta fyndiga men inte något man normalt skulle kalla stor litteratur. De är avsedda som avkoppling och underhållning, och då och då som tankeväckare.

För en sentida läsare blir Saltat & Pepprat 5, som i år har precis 40 år på nacken, dessutom en fascinerande tidsbild. Det man kåserar om och diskuterar, det man uttrycker åsikter om och presentarar insikter i, det man roar och underhåller med, är alltsammans sådant som var aktuellt precis i mitten av 1970-talet...

...och den tiden känns nu lika ofrånkomligt svunnen som nära.

Så mycket är så annorlunda nuförtiden, så mycket var nutiden så likt då.

Men ingen av dessa kåsörer betraktar längre sin samtid i våra dagar, ingen av dem skriver längra några texter.
Så att låta sig underhållas en stund av deras ofta insiktsfulla tidsbilder från 1975 är mer än befogat.

Lasse Holmqvist (redakör): Saltat & Pepprat
Bra Böcker, 1975

[Sheriffen]

För ett tag sedan anmälde jag den femte av kåserisamlingarna i serien Saltat & Pepprat. Det här är den tredje. Varför jag läste dem i fel ordning vet jag inte riktigt, men någon större roll spelar det förstås inte.

Publiceras några kåseriantologier nuförtiden? Jag tvivlar på det. Jag har i alla fall inte sett några. Liksom jag inte heller har sett kåserisamlingar av enskilda kåsörer. Och jag undrar om de över huvud taget finns kvar. Kåsörerna, alltså. De som så ymnigt kåserade om sin samtid, om tillvaron, i dags- och veckopressen en gång i tiden. Den här boken utgavs 1973 och av presentationerna av de 40 kåsörerna att döma (de presenteras alla i anslutning till sina bidrag) kan det knappt ha funnits en enda dags- eller veckotidning på den tiden som inte hade minst en regelbundet bidragande kåsör.

Nu kanske jag ska medge att just den här samlingen inte är så lyckad. Många av kåserierna i den är, trots de många välförtjänt välkända skribenterna, rätt ansträngda och i enstaka fall till och med undermåligt skrivna. Några lysande undantag finns. En verklig favorit när jag läste den femte samlingen var Sander - Nils-Eric Sandberg - som där skarpsinnigt spydigt häcklade en rapport från militären om varför kvinnor inte kunde göra värnplikt, något som diskuterades 1975, då den boken utkom. I den här samlingen, två år tidigare, häcklar han i stället kyrkan och dess remissutlåtande rörande att skilja kyrkan från staten. Det löje han gör av det (sken)heliga prästerskapet ligger på nivå Voltaire.

Det finns även enstaka andra lyckade kåserier här, men trots flera stora namn - som Barbro Alving (Bang), Olle Carlo (Cello), Jan Olof Olsson (Jolo), och Lasse O'Månsson - är de minnesvärda kåserierna inte många.

Det är synd att kåseriet, i den mån det alls finns, lever så i skymundan i dag. Det förekommer rimligen en massa kåserande på olika privata bloggar, en del av det utan tvivel begåvat, men det är ändå inte riktigt samma sak. Jag skulle vilja se kåseriet få samma framskjutna plats i den offentliga medievärlden som det hade då, i mitten av 70-talet.

Och det inte bara för att det känns betryggande, på något sätt, när folk läser något annat än sensationsnyheter och kändisskvaller i tidningarna, utan också för att den här sortens dagsaktuella betraktelser så småningom förvandlas till historiska dokument som på ett roande, lättsamt vis ger senare tiders betraktare värdefulla inblickar i den samtid som rådde då de skrevs. Som så mycket som skrivs bara för stunden, utan annat syfte än att roa eller tankeväcka en smula och sedan glömmas bort, blir det dagsktuella kåseristycket med tiden ännu intressantare än det var för sin samtid.

Lasse Holmqvist (redaktör): Saltat & Pepprat - Tredje samlingen
Bokförlaget Bra Böcker AB, 1973