Hjalmar Söderbergs allvarsamma lek - och Glas

[Sheriffen]

Tidigare i år läste och anmälde jag Kurt Mälarstedts biografi om Maria von Platen, Ett liv. Plötsligt en dag drar jag på måfå ut en bok ur en av mina otympligt ofantliga travar och det visar sig vara Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, som är hans i romanform återgivna berättelse om det stundtals idylliska, stundtals stormande förhållande han hade med Maria von Platen.

Det blev självklart att genast läsa den, eftersom jag tidigare inte gjort det.

Låt mig börja med några små bockar i marginalen, för att sedan utgjuta mig om romanens väldiga kvaliteter.

Hjalmar Söderberg skriver stundtals mycket osannolik dialog. Framförallt romangestalten Malker talar i långa sjok som närmast ser ut att vara hämtade ur en akademisk uppsats. Så talar ingen människa och det gjorde de inte på Söderbergs tid heller. Ibland förfaller Söderberg dessutom till vardagsdialog av det slag som är fullständigt ointressant, bestående av korta, intetsägande meningsutbyten utan relevans för berättelsen. Och jag kan inte låta bli att citera den antagligen klumpigaste mening jag läst i form av dialog någonsin: "Jag är inte krigslysten och blodtörstig; men för det första är jag en känd osedlig författare - det är min enda position, och den är inte ägnad att ge mig någon auktoritet i fråga om allvarsamma saker - relativt allvarsamma saker."

En annan bock är att han då och då seglar ut i redogörelser för världsläget under den tid - 1900-talets första decennium, ungefär - då romanen utspelas. Man kan undra varför.

Och en tredje bock är hans lite för uppenbara - ur mindervärdeskomplex födda? - aversion mot August Strindberg, som man gärna hade sluppit.

En fjärde är hans stundtals veckotidningsnovellaktiga tjat om rosa molnskyar och månen och andra sådana naturfenomen, som känns banalt.

Men det där blir bockar i marginalen, för den berättelse Hjalmar Söderberg skrivit är gripande och klarsynt på det sätt som något så i skönlitteraturen uttjatat som en kärlekshistoria möjligen bara kan bli om den faktiskt är självupplevd. Naturligtvis förändrar han vissa yttre, rätt oväsentliga omständigheter, men i huvudsak ligger intrigen tämligen nära vad som faktiskt utspelade sig - såvitt man kunnat utröna - mellan honom och Maria von Platen, och Lydia Stille är ett porträtt av Maria von Platen som klingar mycket rent om man jämför det med den bild man får av henne i Kurt Mälarstedts bok.

För den som upplevt en kärlekshistoria som inte föll väl ut, som löpte över närmast extatisk lycka och djupa dalar av depression, är Den allvarsamma leken (titeln är talande) hypnotisk, eftersom läsaren så väl känner igen sig själv, sina egna reaktioner, sina egna närmast maniska tankar och känslor - i både extasen och depressionen - och ett förlopp som förvisso upprepats och upprepas och kommer att upprepas otaliga gånger i mänsklighetens historia, men som just därför säger så väldigt mycket om oss själva och vad det innebär att vara människa. Men för att göra det så naket öppet, så inträngande klarsynt, att berättelsen blir inte bara en redogörelse utan en bibringare av stundtals djupa insikter i våra kärleksrelationer, krävs en författare av Hjalmar Söderbergs obestridliga kaliber - men även en författare med Hjalmar Söderbergs obestridliga mod.

Hjalmar Söderberg utlämnar inte bara Maria von Platen, utan - och i mycket högre grad - sig själv. I Den allvarsamma leken skådar vi rakt in i en människas själsliv med sådan skärande klarhet att inte minst de sista trettio sidorna blir så gripande att boken bokstavligt talat är nästan omöjlig att lägga ifrån sig. Jag försökte, i natt, efter att ha läst 17 av de 30 sidorna. Efter en timme gav jag bara upp försöken att sova, tände lampan och läste ut boken.

Och märkligt nog är Hjalmar Söderbergs stil inte särskilt anmärningsvärd, utan tämligen vardaglig. Och däri ligger antagligen dess storhet. Som Kurt Vonnegut sa är det väldigt ofta den mycket enkla stilen som är den effektivaste, därför att författaren då "skriver som hen talar" och låter texten berätta just den gripande historien, i stället för att lägga sig emellan historien och läsaren med kaskader av broderande utsmyckningar. (Ordvalet här är mitt, inte Kurt Vonneguts, men innebörden är densamma.)

Det svåraste att skriva övertygande om skönlitterärt är kärlek, därför att kärlek är det genomgående i särklass vanligaste temat för berättelser genom hela historien. Att undvika att falla ned i ett träsk av litterära klyschgrepp är nästan omöjligt.

Utom för författare av Hjalmar Söderbergs snitt.

Hjalmar Söderberg: Den allvarsamma leken
Bonniers, 2007 (den avbildade upplagan)
Ständigt i tryck

[Sheriffen]

Den tunna romanen Doktor Glas rymmer i sig flera romaner, i alla fall om man ser till dess temata. Den är en uppgörelse med förstelnad sexualmoral och kvinnliga rättigheter (inte minst rätten till abort), den för en klarsynt diskussion kring moralfilosofi, den är ett utmärkt personporträtt, och den är en kriminalroman. Till det kommer en stilistisk elegans som slår en rakt in i ögonen. Det är inte många författare förunnat att med så jämförelsevis litet textomfång smärtfritt spänna över så många vart och ett för sig vittfamnande temata och göra det genom att skriva en gripande - och spännande - berättelse, men Hjalmar Söderberg gör det med en otvungen elegans som möjliggör att enkelt förlåta de fåtaliga bristerna. Men ska de ändå nämnas, tycker jag de är två: var doktor Glas än befinner sig i Stockholm stöter han ständigt på människor han känner och riktigt så liten var staden inte ens 1905 och det finns en del longörer, som ett rätt besynnerligt parti om olika månar som dock är samma måne, jordens, som för doktor Glas ter sig mycket olik sig själv beroende på årstid och geografisk plats. Småsaker i sammanhanget, dock. Som brist kan man inte räkna en obehaglig socialdarwinistisk ådra hos doktor Glas, för även om den är motbjudande ingår den i hans väl utmejslade personlighet och det finns inget som i sig talar för att Hjalmar Söderberg höll med om den.

Eftersom Doktor Glas är skriven i dagboksform av doktorn själv, som dessutom trovärdigt själasöker sitt inre, blir den som sagt bland mycket annat ett fascinerande personporträtt, men även gestalter som sammanlagt förekommer bara sporadiskt och i korta stycken gör ett mycket starkt intryck, inte minst prästen Gregorius och hans fru Helga. Och oavsett att doktor Glas träffar dem bara enstaka gånger och under korta stunder, och själv får en rätt ensidig uppfattning om dem som personer, lyckas Hjalmar Söderberg för läsaren klargöra just det, att Glas' uppfattning är ensidig och att de här gestalterna förstås är betydligt mer mångfacetterade, något som görs så att säga genom bakdörren - man förstår av doktor Glas' beskrivningar vilka en del av deras andra karaktärsdrag måste vara, utan att han, som inte uppfattar eller inte vill uppfatta dem, nämner det rakt ut.

Jag vill inte jämföra Doktor Glas med någon av Virginia Woolfs romaner, för som författare ligger hon och Hjalmar Söderberg mycket långt ifrån varandra, men den likhet som ändå finns är förmågan att förmedla utan att skriva rakt ut, att arbeta med något man skulle kunna kalla tydliga tvetydigheter, där just tolkningen hos läsaren förmedlar mer än vad som faktiskt står på sidan. Det är inte vanligt och man ser sällan författare som försöker sig på det lyckas, men Woolf och Söderberg hade denna fascinerande förmåga.

Romanen är kort. Så även denna recension. Ibland behövs inte så många ord för säga det man vill ha sagt.

Hjalmar Söderberg: Doktor Glas
Ständigt i tryck, finns i pocket