Tidigare i år läste och anmälde jag Kurt Mälarstedts biografi om Maria von Platen, Ett liv. Plötsligt en dag drar jag på måfå ut en bok ur en av mina otympligt ofantliga travar och det visar sig vara Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, som är hans i romanform återgivna berättelse om det stundtals idylliska, stundtals stormande förhållande han hade med Maria von Platen.
Det blev självklart att genast läsa den, eftersom jag tidigare inte gjort det.
Låt mig börja med några små bockar i marginalen, för att sedan utgjuta mig om romanens väldiga kvaliteter.
Hjalmar Söderberg skriver stundtals mycket osannolik dialog. Framförallt romangestalten Malker talar i långa sjok som närmast ser ut att vara hämtade ur en akademisk uppsats. Så talar ingen människa och det gjorde de inte på Söderbergs tid heller. Ibland förfaller Söderberg dessutom till vardagsdialog av det slag som är fullständigt ointressant, bestående av korta, intetsägande meningsutbyten utan relevans för berättelsen. Och jag kan inte låta bli att citera den antagligen klumpigaste mening jag läst i form av dialog någonsin: "Jag är inte krigslysten och blodtörstig; men för det första är jag en känd osedlig författare - det är min enda position, och den är inte ägnad att ge mig någon auktoritet i fråga om allvarsamma saker - relativt allvarsamma saker."
En annan bock är att han då och då seglar ut i redogörelser för världsläget under den tid - 1900-talets första decennium, ungefär - då romanen utspelas. Man kan undra varför.
Och en tredje bock är hans lite för uppenbara - ur mindervärdeskomplex födda? - aversion mot August Strindberg, som man gärna hade sluppit.
En fjärde är hans stundtals veckotidningsnovellaktiga tjat om rosa molnskyar och månen och andra sådana naturfenomen, som känns banalt.
Men det där blir bockar i marginalen, för den berättelse Hjalmar Söderberg skrivit är gripande och klarsynt på det sätt som något så i skönlitteraturen uttjatat som en kärlekshistoria möjligen bara kan bli om den faktiskt är självupplevd. Naturligtvis förändrar han vissa yttre, rätt oväsentliga omständigheter, men i huvudsak ligger intrigen tämligen nära vad som faktiskt utspelade sig - såvitt man kunnat utröna - mellan honom och Maria von Platen, och Lydia Stille är ett porträtt av Maria von Platen som klingar mycket rent om man jämför det med den bild man får av henne i Kurt Mälarstedts bok.
För den som upplevt en kärlekshistoria som inte föll väl ut, som löpte över närmast extatisk lycka och djupa dalar av depression, är Den allvarsamma leken (titeln är talande) hypnotisk, eftersom läsaren så väl känner igen sig själv, sina egna reaktioner, sina egna närmast maniska tankar och känslor - i både extasen och depressionen - och ett förlopp som förvisso upprepats och upprepas och kommer att upprepas otaliga gånger i mänsklighetens historia, men som just därför säger så väldigt mycket om oss själva och vad det innebär att vara människa. Men för att göra det så naket öppet, så inträngande klarsynt, att berättelsen blir inte bara en redogörelse utan en bibringare av stundtals djupa insikter i våra kärleksrelationer, krävs en författare av Hjalmar Söderbergs obestridliga kaliber - men även en författare med Hjalmar Söderbergs obestridliga mod.
Hjalmar Söderberg utlämnar inte bara Maria von Platen, utan - och i mycket högre grad - sig själv. I Den allvarsamma leken skådar vi rakt in i en människas själsliv med sådan skärande klarhet att inte minst de sista trettio sidorna blir så gripande att boken bokstavligt talat är nästan omöjlig att lägga ifrån sig. Jag försökte, i natt, efter att ha läst 17 av de 30 sidorna. Efter en timme gav jag bara upp försöken att sova, tände lampan och läste ut boken.
Och märkligt nog är Hjalmar Söderbergs stil inte särskilt anmärningsvärd, utan tämligen vardaglig. Och däri ligger antagligen dess storhet. Som Kurt Vonnegut sa är det väldigt ofta den mycket enkla stilen som är den effektivaste, därför att författaren då "skriver som hen talar" och låter texten berätta just den gripande historien, i stället för att lägga sig emellan historien och läsaren med kaskader av broderande utsmyckningar. (Ordvalet här är mitt, inte Kurt Vonneguts, men innebörden är densamma.)
Det svåraste att skriva övertygande om skönlitterärt är kärlek, därför att kärlek är det genomgående i särklass vanligaste temat för berättelser genom hela historien. Att undvika att falla ned i ett träsk av litterära klyschgrepp är nästan omöjligt.
Utom för författare av Hjalmar Söderbergs snitt.
Hjalmar Söderberg: Den allvarsamma leken
Bonniers, 2007 (den avbildade upplagan)
Ständigt i tryck