Träbocken Sherlock Holmes

[Sheriffen]

Jag hörde för många år sedan talas om en undersökning. Den var omfattande - spände över länder i hela världen - och syftet med den var att försöka utröna vem som är världens mest kända människa. Jag hittar den inte på nätet, men det förbluffande svaret blev Sherlock Holmes. Förutom då, förstås, att 20% av britterna i en annan undersökning visat sig tro att Sherlock Holmes är en historisk gestalt.

Jag läste ett antal Sherlock Holmes-berättelser när jag var mycket liten och fann dem väldigt fascinerande. När jag nyligen, i vuxen ålder, tagit mig för att läsa Sherlock Holmes på nytt har jag häpnat. Inte för att Sherlock Holmes (kanske) är världens mest berömde person eller för att 20% av britterna tror att han existerat, utan för att han alls överlevde originalpubliceringen i The Strand Magazine och sedermera blev otaliga filmer, TV-serier, serietidningar, radioprogram och, inte minst, föremål för andra författares berättelser - för många fler än upphovsmannen Sir Arthur Conan Doyle har skrivit Sherlock Holmes-berättelser. Och väldiga sällskap av så kallad sherlockianer håller årliga kongresser och det finns ett Sherlock Holmes-museum i London och... uppräkningen kan fortsätta länge.

Men originalberättelserna är fullständigt befängda! Det är tämligen tafatt skrivna kiosktidningsnoveller! Alla är stereotyper, hela tiden. Skurkarna är nattsvart onda och ser ut därefter; damerna är fala och sköna och väna, men "bara kvinnor"; poliserna är välmenande men fumliga och dumma; och den superlistige Sherlock Holmes och hans småtröge medhjälpare doktor Watson är omsorgsfullt utkarvade kartongfigurer med två eller möjligen tre egenskaper vardera.

Fast det blir värre. För gåtorna Sherlock Holmes tar sig an - och långt ifrån alla har något med brottslighet att göra - med sin berömda observations- och slutledningsförmåga bjuder på lösningar som är generande besvikelser genom att bara falla platt till marken. För att inte tala om hur osannolika de är. Här kommer nu en så kallad spoiler, så den som inte vill veta lösningen på det mysterium som presenteras i en av de 12 novellerna i The Case-Book of Sherlock Holmes kan blunda det här stycket ut. Hur som helst, en kvinna är mördad. Sherlock Holmes undersöker brottsplatsen. Tio meter från platsen där kvinnan återfunnits finns en bro över en liten flod. Sherlock Holmes får se att en stenflisa saknas i bron. Och där har han lösningen! Han gör ett experiment för att bekräfta sin hypotes, och eureka - den stämmer! Vad som hänt är att kvinnan begått självmord genom att skjuta sig med en pistol i vilken hon fäst ett snöre och snöret löper tio meter bort över krönet på broräcket och i andra änden av snöret hänger en sten! När kvinnan har skjutit sig flyger pistolen alltså i väg genom luften, träffar broräcket, slår bort en stenflisa, och flyger sedan vidare ned i floden och försvinner. Bevismaterialet borta!

Man drabbas av ställföreträdande skamkänslor.

Och väldigt ofta är lösningarna av det slaget. Sherlock Holmes lägger märke till en lerfläck på någons sko eller han får veta sittplatsnumret på en teaterbiljett eller något annat i den stilen, och även om ledtrådarna han därmed samlat ihop kan ges lågt räknat tusen olika förklaringar, lyckas han med osviklig precision hitta på den absolut allra osannolikaste, den som förstås visar sig stämma.

Och till råga på allt är novellerna, som jag tycker, närmast mördande tråkiga. I uppbyggnaden är de identiska, stilen ger stark träsmak, man lär sig snart trallen, och man vet att upplösningen kommer att komma som en beklämmande besvikelse efter tiotals sidor tradigt prat om bisarra ledtrådar och någon enstaka gång en höggradigt tafatt actionsekvens.

The Case-Book of Sherlock Holmes är den femte och sista novellsamlingen om Sherlock Holmes. Den innehåller 12 noveller. Sammanlagt skrev Sir Arthur Conan Doyle 56 noveller och fyra romaner om Sherlock Holmes och doktor Watson. Samtliga finns ständigt i tryck och samtliga är lätt tillgängliga även i diverse svenska översättningar.

Tyvärr krävs inte ens en förmåga att dra fullständigt osannolika slutsatser utifrån befängda ledtrådar för att hitta dem, men man kunde ju önska att så vore fallet. För spridning är de inte värda, över huvud taget.

Arthur Conan Doyle: The Case-Book of Sherlock Holmes
ursprungligen publicerad 1927
Min upplaga är en Collins Classics från 2011, men boken finns i oräkneliga upplagor

[jophan]

Det kanske var just för att han skämdes som Doyle tog livet av Holmes för att slippa skriva fler noveller?

[Bbeccarii]

Det är inte allom givet att ha en far som skäms så mycket för sin enfödde son att han slår ihjäl honom. Och sedan måste återuppliva honom... ;-)

En poäng med stereotyper är att de finns just för att de fungerar. Det ligger en trygghet i att kunna återvända regelbundet till de välkända personagerna. Där befinner sig holmesberättelsernas stereotyper och de uppskattade miljöbeskrivningarna på precis samma nivå. Jag menar, det är ju inte för att läsa en Strindberg som man läser Sherlock Holmes.

Om man i en sån här berättelse går utanför stereotyperna så lämnar man franchisen, för att nu uttrycka sig i ekonomiska termer. Det som händer då är att man tappar sina läsare. För att travestera Servalan, i en annan franchise - ett universum utan Sherlock Holmes skulle ta ett tag att vänja sig vid.

Genidyrkan är inte heller att förakta. Det finns ett stort behov hos de flesta att få uppleva när geniet drar en lans för det goda genom att hitta just detta helt vansinnigt osannolika - men helt rätta - bevis som nitar skurken och frälsar den oskyldige, samtidigt som läsaren kan intala sig själv att man säkert skulle dragit samma slutsatser själv, om man bara hade haft lite mer tid på sig.

Jag erkänner att argumentet "fyrti miljarder flugor kan inte ha fel - ät skit" är ett starkt argument. Det förhindrar dock inte att berättelserna om Sherlock Holmes måste ha något i dem som är bra nog för att tilltala folk, annars skulle de inte blivit så populära.

/B

[Sheriffen]

Jag har två ledtrådar, 24 och 53. Och de båda räcker för att jag ska kunna dra en hundraprocentigt säker slutsats, till skillnad från Sherlock Holmes. För han drar som bekant utifrån "ledtrådar" som en lerfläck på ett par byxor på någon som råkar komma gående förbi, ett avrivet hörn på en dagstidning som slumpartat kommer fladdrande i vinden, och en flisa från en krossad flaska som han råkar få syn på i rännstenen, slutsatsen att adelsmannen Howard Fforbes-Gullington giftmördades med stryknin klockan 13.43 på eftermiddagen lördagen den 3 januari av en grönklädd utpressare i röda strumpor som hette Gavin Troglofink, och vars mamma brukade dricka sitt te sittande på en pinnstol.

Min slutsats underbyggs som sagt högst betydligt mycket bättre av mina ledtrådar. För Sir Arthur Conan Doyle skrev 53 noveller om Sherlock Holmes (min första ledtråd) och av dem har jag nu läst 24 (min andra ledtråd). Min säkra slutsats: jag kommer aldrig mer att läsa en novell om Sherlock Holmes.

Och hur osäkra Sherlock Holmes' egna slutsatser och fakta egentligen var antyds måhända av att han i novellen The Noble Bachelor i den här samlingen låter meddela att en av hans uppdragsgivare, åt vilken han löst ett mysterium, är The King of Scandinavia. Ja, just det. Skandinaviens konung.

Jag har tidigare anmält The Case-Book of Sherlock Holmes, som var Conan Doyles sista samling noveller om sin privatdetektiv. Den bok jag nu har läst, The Adventures of Sherlock Holmes, var den första samlingen noveller om privatdetektiven. Trots att det gick 36 år och 51 noveller mellan den första novellen i den första samlingen och den sista novellen i den sista samlingen, förmärks absolut ingen som helst utveckling över huvud taget, varken i författarens förmåga att skriva eller sätta samman en trovärdig intrig, eller i huvudgestalternas respektive personligheter. Stilen förblir ofelbart så träig att det smakar sågspån i munnen på läsaren, intrigerna är så herostratiskt osannolika att man skulle vilja ge Conan Doyle en postum medalj för tapperhet i kraft av att ha vågat låta publicera dem, och de båda huvudgestalterna Sherlock Holmes och doktor Watson får man inte något som helst intryck av annat än som vagt skönjbara skuggfigurer i ett kolmörkt rum. Och till råka på allt är novellerna så tråkiga att man får en cementklump i huvudet.

Det här är så bottenlöst beklämmande att jag på intet sätt kan förstå den fenomenala ryktbarhet som vidlåder berättelserna om Sherlock Holmes. Han lär enligt något slags mycket omfattande undersökning för några decennier sedan vara världens mest kända person och i själva verket så ryktbar att till och med 25% av *britterna* - som väl om några borde veta bättre, med tanke på att han ingår i just deras skönlitterära kanon? - tror att han är en historisk person, som funnits i verkligheten.

Personligen önskar jag att han aldrig ens dykt upp på några boksidor.

Över huvud taget.

Arthur Conan Doyle: The Adventures of Sherlock Holmes
Finns i otaliga upplagor, ständigt i tryck, utgavs första gången 1892

Arthur Conan Doyle: Sherlock Holmes äventyr
Finns i otaliga upplagor och flera översättningar, ständigt i tryck