Boken om Breivik

[Sheriffen]

Jag har läst Åsne Seierstads tegelsten om Anders Behring Breivik för att Breivik var mig så ofattbart obegriplig att jag tänkte att boken kanske skulle bringa något slags förståelse i hur han kunde göra det han gjorde. Och svaret blev så förbluffande enkelt att jag undrar varför Seierstad skrivit en bok på nästan 550 sidor när en artikel på 4 sidor strängt taget skulle ha räckt. För det är inte förrän när rättegången börjar, mot slutet av boken, som svaret uppenbaras i all sin förfärande enkelhet.

Det som föregår kapitlen om rättegången är, med undantag för själva bombtillverkningen och planeringen av dådet på Utöya, inte särskilt anmärkningsvärt på något sätt, med undantag för karlens förmåga att bli stenrik (!) på att sälja datortillverkade förfalskningar av universitetsdiplom. I övrigt klottrade han på husväggar, spelade World of Warcraft och annat sådant för många unga människor inte alls särskilt uppseendeväckande och inget av det kan på minsta vis förklara varför han utförde det värsta terrordådet i de nordiska ländernas historia.

Och ännu värre, det är inte särskilt intressant att läsa, egentligen. Om det hade handlat om någon annan än just Breivik, skulle ingen ha publicerat det. Men Seierstad, som är journalist och inte författare, skriver med den sensationslystna veckopressens alla inövade knep - alltsammans känns faktiskt som en gigantisk artikel ur Hemmets Journal - om Breiviks vardagliga sysslor och försöker mjölka minsta uns just sensation ur det. Men eftersom det inte riktigt fungerar, har hon insett att det nog är smart att även spränga in biografier över några av de ungdomar som sköts till döds på Utöya, så det gör hon också, antagligen under förevändningen att vi ska känna oss ännu mer personligt illa berörda när hon väl med mekanisk och närmast känslolös precision redogör för det exakta händelseförloppet när Breivik genomför sin aktion på Utöya. Poängen är att de ungdomarnas livshistorier - de hann ju knappt ens få en livshistoria, de var ju så unga - inte heller är särskilt intressanta eller anmärkningsvärda, undantagandes berättelsen om flickan Bano som med sin familj flydde Iraks inbördeskrig och Saddam Hussein och hamnade i Norge. Den berättelsen skulle vara värd en egen bok, eftersom den på personplanet ger en inblick i hur flyktingars situation kan vara när de kommer till det främmande land de flytt till, men då fick den gärna skrivas av någon som inte föga trovärdigt framställde Bano som en alltigenom perfekt ängel, en närmast genialt begåvad välgörare som nästan ges frälsarstatus.

De inträngande skildringarna av de efterlevandes tillvaro och sorg känns stundtals för närgångna, men de har själva godkänt texterna, så på den punkten ska man kanske inte klaga.

Nåväl, något som faktiskt är upprörande och kusligt intressant är den alldeles överväldigande inkompetenta polisinsats som har kartlagts minutiöst och som i sig är en bärande orsak till att Utöyamassakern alls kunde genomföras. Bomben i regeringskvarteren var omöjlig att förutse, men här ett omtumlande faktum: bara minuterna efter att bomben exploderat hade polisen a) gärningsmannens signalemente och det faktum att han körde en civil skåpbil iförd polisuniform, b) en perfekt beskrivning av bilen, med färg, bilmärke och allt, och c) bilens registreringsnummer. Ungefär *en och en halv timme* senare skickade man ut rikslarm med de uppgifterna, men skrev fel registreringsnummer och missade att få med gärningsmannens signalemente! Vilket förstås gjorde att Breivik visslade igenom en vägspärr utan att ens bli hejdad och körde förbi de spanande polispatruller som var ute på vägarna. Nej, förresten. Stryk det där sista. De var inte ute på vägarna, för poliserna som fick order att ge sig ut och spana lät helt sonika bli att följa de order de fått! De struntade i det! Och det här var bara två absolut förödande dundermissar i en hel, lång rad, den ena på den andra, i en kedja av inkompetens som är kuslig. Man kan säga det kort - hade polisarbetet fungerat bara marginellt bättre skulle Breivik ha stoppats långt innan han nådde Utöya. Och det ska tilläggas att kartläggningen av polisinsatsen har gjorts av polismakten själv.

Nå, svaret på frågan då? Hur kunde Breivik göra det han gjorde, vad är han för slags människa/monster egentligen?

Det är nog det mest förfärande av allt. Han är inte sinnessjukare än några andra politiskt övertygade terrorister, från IRA till ISIS. Han är faktiskt det han utger sig för att vara, en grundövertygad, islamofobisk högerextremist som till skillnad från sina meningsfränder hade kapaciteten att fullständigt rationellt och välplanerat omsätta sin övertygelse i praktisk handling.

Och det är så skrämmande att det är mardrömsaktigt.

Åsne Seierstad: En av oss
Översättning: Jan Stolpe
Månpocket, 2014

[Bbeccarii]

Det sägs om Breivik att han som ung gick på propagandan om att en riktig karl måste vara hård och känslokall, och att han när han märkte att han hade mänskliga känslor, och eventuellt en homosexualitet dessutom, hanterade det genom att bygga upp en övermänniskoideologi, för att slippa konfronteras med sin egen mänsklighet. Breivik lär själv ha förnekat allt detta.

Jag vet inte hur sant det här är, men det är en möjlig förklaring till hur "snöbollen började rulla" en gång i tiden.

En intressant artikel att börja med är:
http://www.dn.se/kultur-noje/karl-ove-knausgard-breivik-slaktade-unga-manniskor-av-samma-radsla-for-gransloshet-som-drev-fram-fascismen/

/B

[Sheriffen]

Artikeln du länkar säger mycket mer och betydligt mer insiktsfullt än vad Åsne Seierstad lyckas åstadkomma på sina mer än femhundra sidor och då har hon ändå grävt vidare väldigt mycket även i Breiviks barndom - det stämmer exempelvis inte, visar det sig, att han var föremål för sociala myndigheters ingripande bara i fyraårsåldern, utan även senare - men hon drar strängt taget bara veckotidningssensationella slutsatser, som den journalist med näsa för antal sålda exemplar hon förstås är. Hennes förlaringar blir för lättköpta och den väldiga omsorg hon exempelvis lägger ned på Breiviks engagemang i World of Warcraft-spelet på nätet saknar egentligt förklaringsvärde, tycker i alla fall jag. Det faktum att han kom att leva sitt sociala liv på nätet i ett krigsspel under flera år är ju ett symptom, inte en orsak, såvitt jag kan begripa, och där kommer nog Karl Ove Knausgård sanningen närmare i sin artikel, som väljer att betrakta Breivik ur den synvinkel han gör.

Det här är i alla fall för mig dock fortfarande otroligt svårgripbart, men Knausgård presenterar tankar som jag tror gör att man kommer gåtans eventuella lösning, om sådan finns, lite närmare.

Kör hårt,
Sheriffen