Hesiodos kom från Beotien, på grekiska fastlandet, medan Homeros kom från någon av de grekiska kolonierna i Mindre Asien. Det fanns en uppenbar skillnad i poesin. Det slags episka poesi som Homeros skrev deklamerades, enkannerligen för överklassen, under festliga tillfällen och ceremonier, medan Hesiodos i stället verkade i en tradition av vad man skulle kunna kalla handböcker, i allt från religion till astronomi, från jordbruk till etik. Och hans Theogonin är en sådan handbok - den redogör på hexameter för den grekiska religionens skapelseberättelse och för de olika gudomligheterna och för de väldiga krigen i himlen, mellan de på varandra följande släktena av gudar, till dess Olympens gudar med Zevs i spetsen slutligen har segrat. Och han presenterar vad som kan kännas som ibland lite väl ändlösa släktträd, med enorma listor av namn över i alla fall i dag i princip helt okända gudomligheter, men det förklaras nog just av verkets karaktär av handbok i poesiform.
Stundtals blir Theogonin ganska färglös, stundtals är den suggestivt fascinerande. Långa listor över namn är sällan särskilt suggestiva (i alla fall inte om namnen inget betyder för läsaren), men Hesiodos hypnotiska beskrivningar av Tartaros och Erebos - det vill säga underjorden, mörkrets och dödens rike - och hans beskrivningar av Natten och Dagen och deras boning och av de stora striderna mellan gudomligheterna, som Titanomakin (då de olympiska gudarna i strider som fick världsalltet att skälva stred mot sina föregångare titanerna om världsherraväldet) och mellan Zevs och den ohyggliga Tyfon (en gudomlighet man förstås föreställde sig låg bakom ovädren som än i denna dag bär hans namn) läste jag om flera gånger, med stigande fascination. Som gudomligheter finns här även Sorgen och Döden och Sömnen och det mörker som omvärver dem känns nästan kusligt lockande, så suggestivt är berättandet.
Theogonin är ett både fullbordat och ofullbordat verk. Man är nämligen ganska säker på att Hesiodos själv avslutade sitt verk och Dorothea Wender, som översatt min utgåva till engelska, markerar till och med exakt var, såvitt hon kan avgöra. Sedan har en annan poet byggt på verket i slutet, men inte fullbordat sin påbyggnad (eller så har en del gått förlorad), vilket leder till att Theogonin slutar mitt i, om man tar hänsyn till påbyggnaden. Vad gäller redogörelsen för den grekiska religionen spelar det ingen större roll, men den tänkta fortsättningen - musernas sång om kvinnor - skulle ha varit intressant att få läsa. I synnerhet som Hesiodos redogörelse för kvinnan och hennes väsen i det huvudsakliga verket för en modern människa är lindrigt uttryckt motbjudande, grundat som det är på Pandora.
Ett par saker förvånade mig. Hesiodos ägnar väldigt stort utrymme åt gudinnan Hekate, större sammanhängande utrymme än åt någon annan gudom, samtidigt som hon i den grekiska mytologin så som vi i övrigt känner den idag är en mycket perifer gestalt som knappt förekommer alls i gudasagorna. Och Atlas, som i alla fall i modern tid brukar anses vara den gudom som bär jorden på sina axlar, bär i själva verket upp himlen med händerna och huvudet. Fast det här kan vara en omständighet av samma slag som liknande omständigheter rörande Illiaden. Varje allmänbildad människa vet förstås att hjälten Akilles var osårbar så när som på i ena hälen (därav uttrycket "akilleshäl"), men det finns inte ens en antydan om något sådant i Illiaden. Tvärtom, när Akilles äntligen drar ut i strid, får han först en rustning smidd åt sig av smidesguden Hefaistos. Och de allra flesta som inte läst Illiaden tror att den slutar med att fastlandsgrekerna genom en list uttänkt av Odyssevs - en väldig, ihålig trähäst som trojanerna inte kan motstå att rulla in i sin stad, och som visar sig vara fylld av fastlandsgrekiska soldater - skövlar Troja. Men trähästen finns över huvud taget inte nämnd i Illiaden. Den nämns bara i förbigående, på några rader, i Odysséen.
Sådant här kan i sig vara ett gott skäl till att gå tillbaka till de ursprungliga källorna, som Hesiodos Theogonin. Den grekiska mytologin har fortlevt i den mänskliga kulturen genom årtusenden och är som bekant högst levande än i denna dag, men som alla mytologier har den gradvis kommit att förändras (även i antiken, utan tvivel), och det är fascinerande och upplysande att gå till ursprunget, eller så nära det man kan komma. Alldeles bortsett ifrån att mäktiga skapelseberättelser och väldiga gudakrig förstås är fascinerande i sig.
Hesiod: Theogony and Works and Days
Theognis: Elegies
Översättning: Dorothea Wender
Penguin Classics, urspr. 1973, ständigt i tryck
/Jag återkommer till de båda andra verk denna volym innehåller./
På svenska:
Hesiodos: Theogonin
Översättning: Ingvar Björkesson
Natur & Kultur, 2013
och
Hesiodos: Theogonin
Översättning: Elof Hellquist
Gleerup, 1924
