Hesiodos: Theogonin och Arbeten och dagar

[Sheriffen]

Bland ursprungliga, skriftliga grundvalar för den grekiska mytologin, det vill säga antikens grekiska religion, är de båda mest kända Illiaden och Odysséen av Homeros och Theogonin av Hesiodos. Fast medan Homeros verk är väldiga epos som kretsar runt dels fastlandsgrekernas tioåriga belägring av den grekiska kolonin Troja i Mindre Asien, dels hjälten Odyssevs lika långa hemfärd från belägringen, är Hesiodos poem betydligt mindre till omfånget - i min upplaga på engelska, 35 sidor - och dessutom en rent religiös text.

Hesiodos kom från Beotien, på grekiska fastlandet, medan Homeros kom från någon av de grekiska kolonierna i Mindre Asien. Det fanns en uppenbar skillnad i poesin. Det slags episka poesi som Homeros skrev deklamerades, enkannerligen för överklassen, under festliga tillfällen och ceremonier, medan Hesiodos i stället verkade i en tradition av vad man skulle kunna kalla handböcker, i allt från religion till astronomi, från jordbruk till etik. Och hans Theogonin är en sådan handbok - den redogör på hexameter för den grekiska religionens skapelseberättelse och för de olika gudomligheterna och för de väldiga krigen i himlen, mellan de på varandra följande släktena av gudar, till dess Olympens gudar med Zevs i spetsen slutligen har segrat. Och han presenterar vad som kan kännas som ibland lite väl ändlösa släktträd, med enorma listor av namn över i alla fall i dag i princip helt okända gudomligheter, men det förklaras nog just av verkets karaktär av handbok i poesiform.

Stundtals blir Theogonin ganska färglös, stundtals är den suggestivt fascinerande. Långa listor över namn är sällan särskilt suggestiva (i alla fall inte om namnen inget betyder för läsaren), men Hesiodos hypnotiska beskrivningar av Tartaros och Erebos - det vill säga underjorden, mörkrets och dödens rike - och hans beskrivningar av Natten och Dagen och deras boning och av de stora striderna mellan gudomligheterna, som Titanomakin (då de olympiska gudarna i strider som fick världsalltet att skälva stred mot sina föregångare titanerna om världsherraväldet) och mellan Zevs och den ohyggliga Tyfon (en gudomlighet man förstås föreställde sig låg bakom ovädren som än i denna dag bär hans namn) läste jag om flera gånger, med stigande fascination. Som gudomligheter finns här även Sorgen och Döden och Sömnen och det mörker som omvärver dem känns nästan kusligt lockande, så suggestivt är berättandet.

Theogonin är ett både fullbordat och ofullbordat verk. Man är nämligen ganska säker på att Hesiodos själv avslutade sitt verk och Dorothea Wender, som översatt min utgåva till engelska, markerar till och med exakt var, såvitt hon kan avgöra. Sedan har en annan poet byggt på verket i slutet, men inte fullbordat sin påbyggnad (eller så har en del gått förlorad), vilket leder till att Theogonin slutar mitt i, om man tar hänsyn till påbyggnaden. Vad gäller redogörelsen för den grekiska religionen spelar det ingen större roll, men den tänkta fortsättningen - musernas sång om kvinnor - skulle ha varit intressant att få läsa. I synnerhet som Hesiodos redogörelse för kvinnan och hennes väsen i det huvudsakliga verket för en modern människa är lindrigt uttryckt motbjudande, grundat som det är på Pandora.

Ett par saker förvånade mig. Hesiodos ägnar väldigt stort utrymme åt gudinnan Hekate, större sammanhängande utrymme än åt någon annan gudom, samtidigt som hon i den grekiska mytologin så som vi i övrigt känner den idag är en mycket perifer gestalt som knappt förekommer alls i gudasagorna. Och Atlas, som i alla fall i modern tid brukar anses vara den gudom som bär jorden på sina axlar, bär i själva verket upp himlen med händerna och huvudet. Fast det här kan vara en omständighet av samma slag som liknande omständigheter rörande Illiaden. Varje allmänbildad människa vet förstås att hjälten Akilles var osårbar så när som på i ena hälen (därav uttrycket "akilleshäl"), men det finns inte ens en antydan om något sådant i Illiaden. Tvärtom, när Akilles äntligen drar ut i strid, får han först en rustning smidd åt sig av smidesguden Hefaistos. Och de allra flesta som inte läst Illiaden tror att den slutar med att fastlandsgrekerna genom en list uttänkt av Odyssevs - en väldig, ihålig trähäst som trojanerna inte kan motstå att rulla in i sin stad, och som visar sig vara fylld av fastlandsgrekiska soldater - skövlar Troja. Men trähästen finns över huvud taget inte nämnd i Illiaden. Den nämns bara i förbigående, på några rader, i Odysséen.

Sådant här kan i sig vara ett gott skäl till att gå tillbaka till de ursprungliga källorna, som Hesiodos Theogonin. Den grekiska mytologin har fortlevt i den mänskliga kulturen genom årtusenden och är som bekant högst levande än i denna dag, men som alla mytologier har den gradvis kommit att förändras (även i antiken, utan tvivel), och det är fascinerande och upplysande att gå till ursprunget, eller så nära det man kan komma. Alldeles bortsett ifrån att mäktiga skapelseberättelser och väldiga gudakrig förstås är fascinerande i sig.

Hesiod: Theogony and Works and Days
Theognis: Elegies
Översättning: Dorothea Wender
Penguin Classics, urspr. 1973, ständigt i tryck
/Jag återkommer till de båda andra verk denna volym innehåller./

På svenska:
Hesiodos: Theogonin
Översättning: Ingvar Björkesson
Natur & Kultur, 2013
och
Hesiodos: Theogonin
Översättning: Elof Hellquist
Gleerup, 1924

[Sheriffen]

På svenska brukar Hesiodos andra stora verk kallas Verk och dagar, men titeln på den första översättningen till svenska är mycket bättre: Arbeten och dagar. Bäst vore Arbete och dagar. För tyngdpunkten ligger på just arbete och arbetets ofrånkomlighet och värde, och skälet är enkelt: Hesiodos slarver till bror, Perses, hade plötsligt dykt upp och bett om pengar för att betala av sina stora skulder, men Hesiodos gav honom inga pengar. I stället slog han sig ned och skrev ett poem som han gav sin bror, för att denne skulle begripa vad som gäller, gilla läget, rycka upp sig och bli en ordentlig, strävsam och hårt arbetande medborgare som inte ådrog sig skulder, utan i stället ansattes av andra som ville låna av honom, så att han kunde säga nej.

Hur det gick för Perses är det ingen som vet, men diktverket Arbeten och dagar (i engelsk översättning som Work and Days) räknas, tillsammans med Homeros Illiaden och Odysséen och Hesiodos tidigare verk Teogonin, som den västerländska litteraturens upphov. Och i Arbeten och dagar återfinns vad som kan vara litteraturens första författarsubjekt, en författare som i sitt verk berättar om sitt eget liv, sin egen tillvaro, som förebild för sin oansvarige bror. Men han passar också på att återge de mytologiska episoderna om Pandora och hennes ask och mänsklighetens fem åldrar - eftersom de har bäring på det övriga han säger - och dikten är i övrigt en bondepraktika, en etisk avhandling, en lektion i gott sjömanskap, en redogörelse för de riter och offer med vilka man ska tjäna gudarna, en dos vidskepelse, och en hyllning till det saliggörande, hårda arbetet.

På det hela taget förefaller Hesiodos ha varit en rätt sympatisk människa, även om en rad av hans etiska åsikter känns rätt unkna för en modern människa, medan andra stått sig väl genom årtusendena. Man slås som mer sentida västerlänning även av återkommande likheter med Bibeln, både vad beträffar etik och syn på tillvaron, vilket möjligen ger vid handen vad vi förstås redan vet, att Bibeln inte uppstod i ett vakuum, utan ingår som en del i en sjudande kulturell kittel, och därför har påverkats av en rad olika kulturer, seder och bruk, och religiösa riter och föreställningar.

Fascinerande är även den inblick man får i antikens jordbrukarsamhällen och hur jordbruket gick till. Man kan slås av hur smarta bönderna var, för de var inte bara offer för naturens nycker utan vidtog faktiskt förebyggande åtgärder för att optimera skördarna och motverka skördar som slog fel och skördar som drabbades av förödande smittor eller skadedjur, och metoderna var förbluffande enkla men samtidigt uppenbarligen tillräckligt effektiva för att vara vedertagna.

Stundtals höjer sig Arbeten och dagar till sublima höjder, som när Hesiodos redogör för hur Rättvisan (som gudomligt väsen) insvept i dis söker sig tillbaka till byar och samhällen där domarna är mutade och medvetet fäller orättfärdiga utslag, och i slutändan alltid segrar och störtar de korrupta. Att det skulle ha stämt på Hesiodos tid men inte under någon annan historisk epok kan man nog hysa dubier kring, men passagen är suggestiv.

Mycket av det Hesiodos förhåller sin bror känns giltigt än i denna dag, mycket annat är förstås hopplöst och mångtusenårigt föråldrat. Men hans poem Arbeten och dagar är stilistiskt väldigt mycket säkrare än hans första, Teogonin, och betydligt mer sammanhållet, och en på många sätt storslagen hörnsten av de ursprungliga fyra som gav upphov till den västerländska litteraturen.

Och som källa till den grekiska antikens liv, religion, etik och samhällen är Arbeten och dagar förstås ovärderlig, om än förstås av nödvändighet begränsad till en mans uppfattning om tillvaron och till de ämnen han håller sig till för att få fason på sin slarvige bror.

Hesiod: Theogony and Works and Days
Theognis: Elegies
Översättning, förord, och notapparater: Dorothea Wender
Penguin Classics, ständigt i tryck

Två svenska översättningar (fler finns):

Hesiodos: Arbeten och dagar
Översättning: Magnus Boman
Utgiven 1813

Hesiodos: Theogonin och Verk och dagar
Översättning: Ingvar Björkeson
Natur och kultur, 2003