Franz Kafka: Förvandlingen och Den sanningssökande hunden, översättning Caleb J. Andersson resp. Karl Vennberg, Albert Bonniers Förlag, 2007
Jag har hört sägas att Franz Kafka gapskrattade. När han läste sina berättelser högt för sina vänner, alltså. Han förstod inte varför vännerna inte skrattade, för själv tyckte Kafka att berättelserna var hysteriskt roliga. Jag förstår honom. Förutom att det ur allra minst svart synvinkel är hysteriskt roligt med en man som plötsligt en dag vaknar upp och finner sig förvandlad till en jättelik skalbagge (tänk efter! - är inte det faktiskt hysteriskt roligt?), innehåller Förvandlingen många vändningar och dystra episoder som ges ytterligare svärta av en stark underström av burlesk humor.
Fast man kan förstås fråga sig hur berättelsen egentligen är tänkt att läsas. Bokstavligt eller metaforiskt? För den svarta humorns skull eller för det inkännande porträttet av mänskligt utanförskap (även om den som hamnat utanför och skys nu är en skalbagge och inte längre människa)? Vilken Kafkas avsikt var är, som så ofta när upphovsmannen är död, inte helt lätt att avgöra, men trots att Förvandlingen strängt taget inte är något stilistiskt mästerverk håller den för att läsa på flera olika plan och det står läsaren fritt att välja vilket, vilka eller alla. De små glädjeämnen Gregor Samsa finner i sin ensliga, isolerade och mycket ledsamma tillvaro som skalbagge är, vågar jag påstå, självupplevda - jag tror att de kommer från just en mycket ensam människa, en människa som i sin isolering har haft tid att upptäcka dem. De har i sitt vemod en hel del att säga oss om mänsklig ensamhet, men inom ramen för en berättelse som stundtals också bjuder på dråplig komik, i alla fall innan det tilltagande mörkret slutligen lägrat sig - och komiken fungerar inte oväntat som en resonansbotten som både framhäver och förtydligar det insiktsfulla Kafka har att säga om att vara annorlunda och därför utanför, om att inte kunna upprätthålla vanliga, mänskliga relationer ens med de allra närmaste familjemedlemmarna. Jag kan få en stark känsla av att Franz Kafka när han läste Förvandlingen högt för sina vänner med beundransvärd självdistans gapskrattade åt sig själv, eftersom det förstås är han som är Gregor Samsa.
I skarp kontrast härmed anmäler sig Den sanningssökande hunden, som jag ärligt talat inte begriper poängen med. Att den ska föreställa vara skriven av en hund och att de konstiga hundar som går på två ben är vi människor är förstås uppenbart, men dess monotona, bara halvt begripliga malande sida upp och sida ned blir mycket snabbt mycket enahanda och den eventuella humorn - om sådan står att finna - skulle väl i så fall bestå i att Kafka kunde skratta gott, i alla fall inombords, åt att hans vänner efter bara några sidor när och om han läste novellen högt för dem måste ha blivit uttråkade intill gråtens gräns, men ändå kände sig artigt tvungna att sitta igenom hela den i det närmaste outhärdligt tradiga - och alltså nästan helt obegripliga - berättelsen. I den här utgåvan är Den sanningssökande hunden 35 sidor lång och jag lyckades, med stor envishet, ta mig igenom den. Men eftersom jag bara till hälften begriper den (och vågar tro att detsamma gäller flertalet läsare; jag har kastat en blick ute på nätet, och de flesta som försöker tala om vad novellen handlar om medger att de bara gissar) och eftersom stilen (kan förstås bero på översättaren) är tillkämpat styltig (för att det ska föreställa vara en hund som skriver?) blir det faktiskt en läsplåga att ta sig igenom den. Jag tvivlar på att jag skulle ha läst ut novellen om författaren inte varit Kafka eller någon med samma renommé som han. Det är förstås på gränsen till snobbigt (jag läste ut den bara för att kunna säga att jag läst den?), men det finns en omständighet till - jag väntade på de plötsligt förlösande rader som skulle förklara alltsammans.
De dyker aldrig upp.
Kör hårt,
Sheriffen