Franz Kafka

[Sheriffen]

Franz Kafka: Förvandlingen och Den sanningssökande hunden, översättning Caleb J. Andersson resp. Karl Vennberg, Albert Bonniers Förlag, 2007

Jag har hört sägas att Franz Kafka gapskrattade. När han läste sina berättelser högt för sina vänner, alltså. Han förstod inte varför vännerna inte skrattade, för själv tyckte Kafka att berättelserna var hysteriskt roliga. Jag förstår honom. Förutom att det ur allra minst svart synvinkel är hysteriskt roligt med en man som plötsligt en dag vaknar upp och finner sig förvandlad till en jättelik skalbagge (tänk efter! - är inte det faktiskt hysteriskt roligt?), innehåller Förvandlingen många vändningar och dystra episoder som ges ytterligare svärta av en stark underström av burlesk humor.

Fast man kan förstås fråga sig hur berättelsen egentligen är tänkt att läsas. Bokstavligt eller metaforiskt? För den svarta humorns skull eller för det inkännande porträttet av mänskligt utanförskap (även om den som hamnat utanför och skys nu är en skalbagge och inte längre människa)? Vilken Kafkas avsikt var är, som så ofta när upphovsmannen är död, inte helt lätt att avgöra, men trots att Förvandlingen strängt taget inte är något stilistiskt mästerverk håller den för att läsa på flera olika plan och det står läsaren fritt att välja vilket, vilka eller alla. De små glädjeämnen Gregor Samsa finner i sin ensliga, isolerade och mycket ledsamma tillvaro som skalbagge är, vågar jag påstå, självupplevda - jag tror att de kommer från just en mycket ensam människa, en människa som i sin isolering har haft tid att upptäcka dem. De har i sitt vemod en hel del att säga oss om mänsklig ensamhet, men inom ramen för en berättelse som stundtals också bjuder på dråplig komik, i alla fall innan det tilltagande mörkret slutligen lägrat sig - och komiken fungerar inte oväntat som en resonansbotten som både framhäver och förtydligar det insiktsfulla Kafka har att säga om att vara annorlunda och därför utanför, om att inte kunna upprätthålla vanliga, mänskliga relationer ens med de allra närmaste familjemedlemmarna. Jag kan få en stark känsla av att Franz Kafka när han läste Förvandlingen högt för sina vänner med beundransvärd självdistans gapskrattade åt sig själv, eftersom det förstås är han som är Gregor Samsa.

I skarp kontrast härmed anmäler sig Den sanningssökande hunden, som jag ärligt talat inte begriper poängen med. Att den ska föreställa vara skriven av en hund och att de konstiga hundar som går på två ben är vi människor är förstås uppenbart, men dess monotona, bara halvt begripliga malande sida upp och sida ned blir mycket snabbt mycket enahanda och den eventuella humorn - om sådan står att finna - skulle väl i så fall bestå i att Kafka kunde skratta gott, i alla fall inombords, åt att hans vänner efter bara några sidor när och om han läste novellen högt för dem måste ha blivit uttråkade intill gråtens gräns, men ändå kände sig artigt tvungna att sitta igenom hela den i det närmaste outhärdligt tradiga - och alltså nästan helt obegripliga - berättelsen. I den här utgåvan är Den sanningssökande hunden 35 sidor lång och jag lyckades, med stor envishet, ta mig igenom den. Men eftersom jag bara till hälften begriper den (och vågar tro att detsamma gäller flertalet läsare; jag har kastat en blick ute på nätet, och de flesta som försöker tala om vad novellen handlar om medger att de bara gissar) och eftersom stilen (kan förstås bero på översättaren) är tillkämpat styltig (för att det ska föreställa vara en hund som skriver?) blir det faktiskt en läsplåga att ta sig igenom den. Jag tvivlar på att jag skulle ha läst ut novellen om författaren inte varit Kafka eller någon med samma renommé som han. Det är förstås på gränsen till snobbigt (jag läste ut den bara för att kunna säga att jag läst den?), men det finns en omständighet till - jag väntade på de plötsligt förlösande rader som skulle förklara alltsammans.

De dyker aldrig upp.

Kör hårt,
Sheriffen

[Bbeccarii]

Den sanningssökande hunden

Kafka kanske testade den gamla maximen att "om du inte förstår hur bra den här texten är så är det för att den är bra, men du förstår dig inte på den". Och, som du själv antyder, tänk om Kafka satt där och väntade på att någon skulle börja kasta sockerbitar på honom, och förtvivlat utbrista "Sluta upp med det där skräpet!". Eller så kanske du helt enkelt inte förstått hur bra den där texten är. :-)

Det här påminner mig om det jag läste i tidningen i dag - det finns bilder med kungen där kvinnor har sex och de kommer att publiceras i början av nästa år. Ahahahaha! *harkel*

/B

[Sheriffen]

Intressant infallsvinkel, för i alla fall en del av det snobbigare kulturetablissemanget brukar ju vara allt mer högljutt entusiastiska i omvänd proportion till hur lite de själva förstår av en given text. Är texten riktigt obegriplig måste den vara genial, kan vem som helst läsa och förstå den är den per definition vulgärlitteratur (eller kiosklitteratur, som det hette på den gamla goda tiden då Pressbyrån faktiskt sålde böcker, dock i form av billiga pocketbokserier*).

Jag borde förstås ha kommit med en mycket djupsinnig analys av Den sanningssökande hunden som var ännu obegripligare än själva novellen.

Kör hårt,
Sheriffen

* Det hände dock att pocketserierna, om någon begåvad redaktör valde böcker till dem, kunde innehålla högklassig litteratur. Deckarserien Manhattan publicerade inte så få mycket framstående kriminal- och thrillerförfattare och skräckserien Kalla Kårar publicerade under de första åren en lång rad förträffliga skräck- och science fiction-romaner/novellsamlingar/antologier. Och det är bara två exempel. Det finns fler.

[Bbeccarii]

En annan tolkning som är rätt vanlig är att när författaren blivit etablerad så är hen så stor att förlaget inte vågar nobba eller begära bearbetningar av texten, för då riskerar de att förlora henom. Fast det borde väl inte gälla i Kafkas fall? (Även om "hunden" skrevs mycket senare än "skalbaggen".)

/B

[Sheriffen]

Nej, den väldiga merparten av Kafkas verk publicerades ju först efter hans död, så förläggare som gav vika för den jättelike, skrämmande Kafkas vrålande krav på att inte bli för hårt redigerad har jag svårt att tänka mig.

Dessutom, även om enstaka exempel på omständigheten du nämner kan grävas fram, hör den till ovanligheterna. De allra flesta författare är professionella nog att inse att de behöver redigeras. Jag ger två exempel:

1) Läs efterordet i Stephen Kings häromåret publicerade roman Lisey's Story (Liseys berättelse). Han meddelar helt frankt att manussidorna var så svarta av hans redaktörs ändringar (och King accepterade gladeligen samtliga med undantag av två, eller vad det var) att Kings provskrivningar när han pluggade italienska vid en jämförelse framstod som i det närmaste fläckfria.

2) Efter Raymond Carvers död har man grävt fram hans originalmanuskript. Som möjligen bekant var Raymond Carver känd för sin ordkargt målande, mycket uttrycksfulla stil. Det visar sig dock vid granskning av originalmanuskripten att han var en mångordigt pladdrig, stilistiskt inte särskilt begåvad författare, men dock en god berättare. Hans berömda stilistik, visar det sig, är i allt väsentligt inte hans, utan hans redaktörs.

Kör hårt,
Sheriffen

[jophan]

Parallellen till Carver var dessutom slående när man gick igenom Pounds redaktionella ändringar av The Waste Land. Det mesta av det som anses som genialt i The Waste Land visade sig vara ändringar som Pound föreslagit.

[Sheriffen]

Franz Kafka drömde och skrev ned sina drömmar. Det är uppenbart. Det är också uppenbart att han gjorde det klassiska misstaget att baka in dem i en roman, eftersom drömmar för det allra mesta är så pass personliga och hur som helst bara har upplevts av drömmaren själv att de inte riktigt förmår gripa eller intressera någon annan, i all synnerhet som de ofta är osammanhängande. Kanske bör man därför vara tacksam över att det bara är ett par, tre mycket långdragna scener i Processen som uppenbarligen är nedskrivna drömmar, men det gör dystert nog inte resten av boken särskilt mycket bättre.

Detta är en förbluffande roman, för det är inte titelns process - en rättsprocess - som skyfflar runt Franz Kafkas papperstunt gestaltade alter ego Josef K. i den stad där han bor och tvingar honom att föra det ena ofta meningslösare samtalet efter det andra med en oändligt, känns det som, lång rad personer; det är Franz Kafka själv som gör det, för han har inte lyckats skriva något annat än ofantligt tröttsamma dialoger. Något egentligt skäl till de allra flesta samtalen - varav inte så få rör sig kring för intrigen fullständigt oväsentliga spörsmål, som exempelvis vandeln hos en ung fröken som bor inackorderad i ett rum i samma lägenhet som Josef K. - finns inte och trots enstaka, ansträngda pajaskrumbukter som springande och skuttande genom rum och längs gator förmår de inte ens roa läsaren, eftersom de strängt taget - då de har med intrigen att göra - bara är långrandigt prat om den allt substanslösare rättsprocess som Josef K. av någon anledning underkastar sig.

För här är grejen. Det framgår på ett ganska tidigt stadium att Josef K. förvisso inte tillåts veta vad han står åtalad för och inte heller får ta del av de dokument eller delta i de domstolsförhandlingar som rör hans fall, men det framgår också att domstolen strängt taget inte fäller någon dom och inte utmäter några straff och om man bara ignorerar de rättegångar om vilka man ändå inget får veta kan man utan problem fortsätta att leva sitt liv precis som vanligt. Domstolsförhandlingarna pågår bakom lyckta dörrar någonstans som ingen vet var det är och har egentligen ingenting med någonting att göra.

En dummare idé som grundval för en roman är nog svår att tänka sig, men det osammanhängande lapptäcke av mördande tråkiga samtal som Franz Kafka åstadkom - där det näst sista kapitlet för övrigt förblev oavslutat, trots att just det kanske skulle ha kunnat skapa något slags reda i röran - av ett antal drömmar och nyckfulla infall av varierande kvalitet gör boken ännu oläsbarare än den borde ha varit.

Översättningen av Karl Vennberg är under all kritik - här står dörrspringor öppna, folk lyfter upp sina huvuden i stället för höjer blicken, huvudsatser staplas på varandra i långa rader med endast kommatecken emellan, och så vidare - men det besynnerligt magra innehållet kan trots det inte skyllas på den, utan får helt och hållet skyllas på författaren. Franz Kafka gav strax före sin död vännen Max Brod uttryckliga order att bränna hans opublicerade romanmanuskript, bland dem Processen. Om Max Brod hade hållit det löfte han gav sin vän på dödsbädden skulle världen ha besparats ett av de anskrämligaste och pinsammaste romanförsök som någonsin skådats.

Det är synd om Franz Kafka.

Franz Kafka: Processen
Översättning Karl Vennberg
Ständigt i tryck, otaliga upplagor