Film, del 3

[Sheriffen]

Elizabeth Taylor har gått bort.

Om en sådan superlegendar inom filmkonsten står det förstås hur mycket som helst på nätet, en del av det till och med sant, så jag skriver ingen omfattande dödsruna här.

Jag nöjer mig med att säga att jag själv inte ser Elizabeth Taylor som särskilt framstående. Någon bra skådespelerska var hon inte - hon saknade i stort gestaltningsförmåga, även om det kunde hända att hon glimrade till enstaka gånger under sin karriär (men inte ofta).

Bäst var hon när hon som barnstjärna spelade i filmer som National Velvet. Det låg henne i fatet att hon därefter var så hårt förknippad med ett docksött utseende som i allt väsentligt var artificiellt att både hon själv och filmbolagen envisades med att försöka låta henne behålla det snarare än att ge henne ett levande, naturligt, uttrycksfullt ansikte.

Elizabeth Taylor blev 79 år gammal.

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

Regissören Théo Angelópoulos avled strax före midnatt i tisdags kväll, 76 år gammal, påkörd av en motorcykelpolis som inte var i tjänst. Det var en ren olycka - Angelópoulos gick rakt ut i gatan i kolmörker och polismannen såg honom alldeles för sent.

Angelópoulos hade hållit på i tre veckor med inspelningen av sin nya film, den avslutande delen i den tematiska trilogi han arbetat med under det senaste decenniet. Filmen skulle ha hetat Det andra havet. Nu blir varken den eller trilogin någonsin fullbordad.

Själv anser jag att Angelópoulos i särklass främsta film är Odyssevs blick, som jag räknar till en av 90-talets tre bästa filmer.

I övrigt kan man, som alltid nuförtiden, förstås hitta utförliga redogörelser för hans liv och karriär ute på nätet, så jag skriver ingen detaljerad dödsruna. Själv träffade jag Théo Angelópoulos några gånger, men jag ska inte påstå att jag kände honom.

Kör hårt,
Sheriffen

[centerwall]

Jag har på kort tid sett fem relativt nya sci-fi-fimer (ja, jag menar sci-fi): Prometheus, The Hunger Game och Batman: The Dark Night Rises, Snow White and the huntsman och Men in black III. Fyra påkostade rullar där Mr Special Effects har haft en stor och framträdande roll.
Det som slog mig när jag såg dem var att alla var väldigt jämna i sitt berättande - oftast brukar ju den här sortens filmer börja relativt lugnt, inte ovanligt med ett intressant anslag, för att sedan trappas upp tills det blir ett helt hysteriskt crescendo där allt som inte är fastskruvat brukar explodera tillsammans med allt som är fastskruvat (förutom en muskulös och lite lätt smutsig hjälte samt en storbystad hjältinna som verkar ha förmågan att stöta från sig allt damm och smuts från explosionerna).
Men inte de här filmerna - de har naturligtvis sina finaler, men de är inte alls i samma bemärkelse som vi är vana vid och de är överlag väldigt jämna i tempot (OK, visst har The Dark Night Rises en actionfinal med biljakt och allt, men det är en tämligen kort sådan som knappt hann bli tråkig, särskilt som det är så lite action i övrigt i filmen). Om det är en ny trend i Hollywood så är det en som jag i alla fall jag välkomnar.
Jag vill dock inte att någon nu ska låta sig luras och tro att det betyder att dessa filmer är *bra*, för det är de inte. The Hunger Game är dock, enligt mig, en bra film som kan rekommenderas. I övrigt går de från OK till kalkon.