Hur firar ni Robert A Heinleins 100-årsdag?

[J-h:n]

Själv betalade jag för min lunch (40 kr; take away-tortellini med pesto).

[Sten]

Jag har slappnat av och låtit kvinnan i mitt hem få sin vilja fram. (Jag har lyckligtvis inte någon katt.)

[john-henri]

Funderade en smula på det lite kuriösa faktum att Heinlein medan han levde förvisso inspirerade många andra författare till att i sina böcker reagera på hans teman och idéer, medan få om några av dem försökte imitera hans stil, medan däremot efter hans död dialogen med andra författare upphört och ersatts av en heinleinsk stil- och berättartradition inom sf som avsätter mer eller mindre konstanta klonversioner av hans romaner. I bästa fall är heinleinianerna någorlunda självständiga i sina berättelser, men Heinleins röst känns omisskännlig i inte så få sf-romaner under de senaste tio-femton åren, av författare allt ifrån Jerry Pournelle (hans Starswarm är nog den mest renodlade ungdomsroman av Heinlein som utkommit sedan 1950-talet) via David Palmer och Allen Steele och Spider Robinson till sådana relativa senkomlingar som, ibland, John Barnes, eller, alltid, John Scalzi. Rätt märkligt fenomen, detta: Heinlein är död sedan snart tjugo år men också utöver de postuma böckerna och den oroväckande utgivningen av postumt fullbordade oavslutade utkast av honom själv skriver andra oväntat åtminstone ett par Heinleinpastischer om året. Jag förmodar att det handlar om författare som begeistrades av Heinlein under sin tidiga ungdom, men inte desto mindre är det rätt lustigt att fenomenet blommar ut först nu. Eller var det bara så att ingen riktigt vågade pastischera honom medan han levde?

John-Henri

[Sheriffen]

Heinlein 100?! Där ser man. Det ska jag fira genom att dricka öl omgiven av så många kvinnor som möjligt, för att hylla det faktum att en misogyn mansgris som Heinlein hade så fel när han inte bara propagerade för utan mer eller mindre förutsade att det inte skulle finnas en enda kvinna i rymdpatrullen ("Space Cadet") eller för den delen annat än i den bakersta bakgrunden bland nybyggarna i rymden ("Farmer in the Sky").

Kör hårt,
Sheriffen

[john-henri]

Sheriffen skämtar till igen. Håhåjaja. Nu tycker jag förvisso att man ska kritisera sånt som är kritiservärt. Och till det hör alldeles definitivt kvinnosynen i sf-litteraturen generellt före slutet av 1960-talet. (Senare blir det mer individualiserat, även om det förvisso inte är svårt att hitta författare att kritisera under de senaste 35+ åren heller. Men se gärna ledaren i Nova nr 10/11, som utkommer om lite drygt en vecka och där jag skriver rätt utförligt om just den här frågan.) Men på just den här punkten tror jag inte att många håller med Sheriffen. Så gott som ingen, faktiskt. Bland de (starkt dominerande) manliga sf-författarna under 1940- och 1950-talen fanns såvitt jag vet två som så gott som genomgående skildrade kvinnor positivt, som aktiva, kompetenta och handlingskraftiga: James Schmitz och Heinlein. Det är sant att Heinlein inte hade tjejer i sin ungdomsroman Space Cadet (som väl utkom 1948, om jag minns rätt). Men 1959 hade han dem som aktiva militärer i Starship Troopers, som av det skälet refuserades som följetong i sf-tidskriften Astounding eftersom redaktören John W Campbell ansåg tanken på kvinnor i strid fullständigt orimlig (en åsikt han höll fast vid livet igenom; 1970 refuserade han av samma skäl de långnoveller av Joe Haldemans som senare blev romanen The Forever War). I novellen "Delilah and the Space Rigger" (1947) skrev Heinlein om kvinnor som byggjobbare på rymdstationer; i ungdomsromanen The Rolling Stones (1954) dominerar kvinnor hela romanen; i andra ungdomsromaner som The Star Beast (1955) och Have Space Suit – Will Travel (1957) spelar de avgörande och centrala roller i handlingen. Heinleins sista ungdomsroman Podkayne of Mars (1963) har en tjej som huvudperson och är därmed en av de färre än 15 (!) kategoriserade sf-romaner utgivna före 1965 som äger den distinktionen; hans bästa sena roman Friday (1982) har också kvinnlig huvudperson. Det här kunde göras längre, men det vore bara fånigt. Den dystra sanningen är att Heinlein länge var den så gott som ende ledande sf-författare som över huvud taget hade med kvinnor i centrala roller i sina verk. Eller råkar Sheriffen besitta unika specialkunskaper om sf-verk med framträdande kvinnliga gestalter av de övriga författare som dominerade under den här perioden och som var ens någorlunda jämnåriga med Heinlein – Asimov, Bradbury, Clarke, Kuttner, Pohl, Simak, Sturgeon, Van Vogt, Williamson? Vi väntar andlöst.

John-Henri

[john-henri]

Sheriffen skämtar till igen. Håhåjaja. Nu tycker jag förvisso att man ska kritisera sånt som är kritiservärt. Och till det hör alldeles definitivt kvinnosynen i sf-litteraturen generellt före slutet av 1960-talet. (Senare blir det mer individualiserat, även om det förvisso inte är svårt att hitta författare att kritisera under de senaste 35+ åren heller. Men se gärna ledaren i Nova nr 10/11, som utkommer om lite drygt en vecka och där jag skriver rätt utförligt om just den här frågan.) Men på just den här punkten tror jag inte att många håller med Sheriffen. Så gott som ingen, faktiskt. Bland de (starkt dominerande) manliga sf-författarna under 1940- och 1950-talen fanns såvitt jag vet två som så gott som genomgående skildrade kvinnor positivt, som aktiva, kompetenta och handlingskraftiga: James Schmitz och Heinlein. Det är sant att Heinlein inte hade tjejer i sin ungdomsroman Space Cadet (som väl utkom 1948, om jag minns rätt). Men 1959 hade han dem som aktiva militärer i Starship Troopers, som av det skälet refuserades som följetong i sf-tidskriften Astounding eftersom redaktören John W Campbell ansåg tanken på kvinnor i strid fullständigt orimlig (en åsikt han höll fast vid livet igenom; 1970 refuserade han av samma skäl de långnoveller av Joe Haldemans som senare blev romanen The Forever War). I novellen "Delilah and the Space Rigger" (1947) skrev Heinlein om kvinnor som byggjobbare på rymdstationer; i ungdomsromanen The Rolling Stones (1954) dominerar kvinnor hela romanen; i andra ungdomsromaner som The Star Beast (1955) och Have Space Suit – Will Travel (1957) spelar de avgörande och centrala roller i handlingen. Heinleins sista ungdomsroman Podkayne of Mars (1963) har en tjej som huvudperson och är därmed en av de färre än 15 (!) kategoriserade sf-romaner utgivna före 1965 som äger den distinktionen; hans bästa sena roman Friday (1982) har också kvinnlig huvudperson. Det här kunde göras längre, men det vore bara fånigt. Den dystra sanningen är att Heinlein länge var den så gott som ende ledande sf-författare som över huvud taget hade med kvinnor i centrala roller i sina verk. Eller råkar Sheriffen besitta unika specialkunskaper om sf-verk med framträdande kvinnliga gestalter av de övriga författare som dominerade under den här perioden och som var ens någorlunda jämnåriga med Heinlein – Asimov, Bradbury, Clarke, Kuttner, Pohl, Simak, Sturgeon, Van Vogt, Williamson? Vi väntar andlöst.

John-Henri

[Martin Andersson]

Rätt märkligt fenomen, detta: Heinlein är död sedan snart tjugo år men också utöver de postuma böckerna och den oroväckande utgivningen av postumt fullbordade oavslutade utkast av honom själv skriver andra oväntat åtminstone ett par Heinleinpastischer om året.

Ha -- återigen påminns man om vad Jack Williamson (?) sa om "postuma samarbeten": " A posthumous collaboration is a collaboration between two authors who should change places with each other."

Men det är väl -- hoppas jag -- för tidigt att bli oroad av "postuma samarbeten" med Heinlein, för det har väl bara publicerats ett sådant?

[Sheriffen]

Eller råkar Sheriffen besitta unika specialkunskaper om sf-verk med framträdande kvinnliga gestalter av de övriga författare som dominerade under den här perioden och som var ens någorlunda jämnåriga med Heinlein – Asimov, Bradbury, Clarke, Kuttner, Pohl, Simak, Sturgeon, Van Vogt, Williamson? Vi väntar andlöst.

Ni kan börja andas igen. Väntan är över. Svaret är ja.

Kör hårt,
Sheriffen

[Sheriffen]

Jag förmodar att det handlar om författare som begeistrades av Heinlein under sin tidiga ungdom, men inte desto mindre är det rätt lustigt att fenomenet blommar ut först nu. Eller var det bara så att ingen riktigt vågade pastischera honom medan han levde?

Får man gissa så ja, antagligen. Jag tror nämligen också att de som begeistrades av Heinlein medan han levde kan drabbas av något slags saknad när man vet att det aldrig mer kommer att komma någon ny Heinlein-bok, att den sista är skriven. Då återstår bara att skriva en egen.

Har vi inte sett det även i många andra kända och älskade författares fall? Hur många har inte skrivit nya berättelser om Sherlock Holmes och Dr. Watson, till exempel? Fast hur många gjorde det medan Sir Arthur Conan Doyle fortfarande levde och verkade?

Och hur ofantligt många har inte skrivit tredje karbongenomslagets kopior av Tolkiens ringtrilogi? Men hur många gjorde det medan han levde och man fortfarande kunde hoppas på mer? (Det kan man ju i och för sig fortfarande eftersom den postuma strömmen är strid, men börjar inte materialet bli väldigt genomskinligt nu och hur mycket av det är egentligen skrivet av Christopher i stället för John Ronald?)

Och vad får folk att fullborda romaner av Charles Dickens som var ofullbordade vid hans död eller skriva helt överflödiga fortsättningar på Margaret Mitchells fullbordade berättelse "Gone With the Wind" eller för den delen på H. G. Wells "The Time Machine" (den senare har jag inte mindre än tre fortsättningar på - alla romaner - men det finns säkert fler)?

Man får väl säga om Robert A. Heinlein som man sa om Jim Morrison - det faktum att han dog innebar inte ens en hickning i karriären, som tvärtom lever i högönsklig välmåga och är om möjligt ännu frodigare än tidigare.

Kör hårt,
Sheriffen

[Mange]

Den dystra sanningen är att Heinlein länge var den så gott som ende ledande sf-författare som över huvud taget hade med kvinnor i centrala roller i sina verk. Eller råkar Sheriffen besitta unika specialkunskaper om sf-verk med framträdande kvinnliga gestalter av de övriga författare som dominerade under den här perioden och som var ens någorlunda jämnåriga med Heinlein – Asimov, Bradbury, Clarke, Kuttner, Pohl, Simak, Sturgeon, Van Vogt, Williamson? Vi väntar andlöst.

Det uppenbara svaret på din fråga är naturligtvis Susan Calvin i Asimovs robotnoveller, men det bekräftar ju bara din tes: kvinnorna var ruskigt underrepresenterade på den tiden. Eller, kom jag att tänka på, Doc Smith, vars kvinnliga personager var så ocentrala för handlingen att han lade ut skrivandet av de bitar där de deltog på entreprenad till en kvinnlig bekant, så att han kunde koncentrera sig på väsentligheterna. Och hon, vad hon nu hette, den kvinnliga huvudpersonen i Williamsons Legion of Space, som rymdlegionärerna måste åka och rädda från tentakelmonstren. Nåja, hon kan åtminstone bygga enorma supervapen som hon begår xenocid med. Räknas det?

Magnus

[jason]

I Simaks romaner har kvinnor viktiga roller. De är till stor hjälp för huvudpersonen, de är smarta, självständiga, inte några hjälplösa bihang, etc, etc... Inte alls nedvärderande beskrivna på något sätt.

F.ö... Att en manlig författare har manliga huvudpersoner är förresten ganska naturligt. Det är svårt för en man att skriva om kvinnor på ett trovärdigt sätt, så manliga författare skriver väl oftast om män just därför. Liksom kvinnliga författare ganska ofta skriver om kvinnor och deras liv.

[OsloPC]

Heinlein 100?! Där ser man. Det ska jag fira genom att dricka öl omgiven av så många kvinnor som möjligt, för att hylla det faktum att en misogyn mansgris som Heinlein hade så fel när han inte bara propagerade för utan mer eller mindre förutsade att det inte skulle finnas en enda kvinna i rymdpatrullen ("Space Cadet") eller för den delen annat än i den bakersta bakgrunden bland nybyggarna i rymden ("Farmer in the Sky").

Kör hårt,
Sheriffen

Litt på siden: Jeg mener at jeg har lest noe sted at de kvinner som var med i SF-prodom og -fandom satte pris på Heinlein, likte oppførselen hans og likte utseendet. Dermed kan man selvsagt være misogynist og mannsgris for det.

[Martin Andersson]

Så här firade man Robert Heinleins födelsedag i den utmärkta nätstrippen Userfriendly:

http://ars.userfriendly.org/cartoons/?id=20070718

[Martin Andersson]

Mer Heinlein-humor från Userfriendly:

http://ars.userfriendly.org/cartoons/?id=20070719

[john-henri]

När jag läser om den här diskussionen efter ett par veckor har inget nytt sagts, men väl några av de allra vanligaste ursäkterna pliktskyldigt förts fram.

1. Susan Calvin uppfann Asimovs positroniska robotar. Ja, han påstår att hon är kvinna, så det får man väl tro på. Men hon är inte ett vitten mer individualiserad än några av robotarna i novellserien och har ingen existens utanför laboratoriet. (Å andra sidan ska jag inte vara orättvis. Jag kan inte hitta någon person över huvud taget i någonting Asimov skrev före sent femtiotal som är ens marginellt trovärdigt skildrad som människa, så det är inte bara Calvin som är pappfigur här utan alla hans föregivet mänskliga gestalter.)

2. Jack Williamson har en rymdprinsessa i "Rymdlegionen" och hon kan bygga supervapnet AKKA av gem och tuggummi. Duktigt. Fast hon måste ändå räddas av de tre musketörerna.

3. Varför skulle män skriva om kvinnor? (Eller rättciterat: Det är svårt för en man att skriva om kvinnor på ett trovärdigt sätt.) Men varför ska det vara det? Kvinnor skriver om män på ett trovärdigt sätt. Jag har sällan hört någon klaga på mansskildringarna hos Mary Renault eller Selma Lagerlöf eller Dorothy Sayers eller P. D. James eller Rebecca West eller Patricia Highsmith eller Joyce Carol Oates. Det anmärkningsvärda är ju den totala bristen på kvinnor i centrala roller i äldre sf, och det inkluderar med undantag för enstaka noveller all den äldre sf som skrevs också av C L Moore, Leigh Brackett, Wilmar Shiras och åtskilliga andra kvinnliga författare. Var det svårt för dem också att skriva om kvinnor? Jag tror inte det; jag tror att det var svårt för dem att få berättelser med kvinnliga huvudpersoner publicerade.

4. Simak skriver inte negativt om kvinnor. De "har viktiga roller. De är till stor hjälp för huvudpersonen…". Ja, just det.

Så jag vidhåller nog att Heinlein skilde ut sig. Hans kvinnor är inte sällan de som räddar dagen för den klantige eller naive huvudpersonen som skulle gjort bort sig fullständigt på egen hand. Fast än mer pinsamt är väl att den första författare som lät en kvinna bli hjälte i en tvättäkta rymdhistoria inte ens kom från sf-fältet, utan gjorde det när hon vid hög ålder skrev sin första sf-roman; Naomi Mitchison, med "Memoirs of a Space Woman". Vad andra pratat om vet jag inte riktigt, men jag har talat om sf-romaner med positivt skildrade kvinnliga huvudpersoner. Såvitt jag vet har några sådana romaner före mitten av 1960-talet inte skrivits av andra än Heinlein och Schmitz. Under 1960-talet kom några stycken, förutom Mitchisons också romaner av Samuel Delany, Alexei Panshin (för övrigt båda män som skrev alldeles utmärkt om kvinnor), Joanna Russ och ett par till. Och därefter har de blivit fler.

Men såvitt jag vet skrev varken Williamson eller Simak någonsin någon sådan roman. Lika lite som några av de andra ledande sf-författarna från 1930- eller 1940- eller 1950-talen.

John-Henri