Lin Carter

[J-h:n]

Förövrigt, "språkmaterialism" - en intressant fras. Jag kan inte påminna mig om att jag hört den tidigare, men jag kan säkert finna användning för den i framtiden.

Jag kan inte känna annat än beundran för din suveränt genomförda otidsenlighet - den kan mäta sig med Frans G. Bengtssons. Språkmaterialism har varit i princip det enda som gällt inom den yngre svenska poesin det senaste tiotalet år eller så. En av de främsta företrädarna, Helena Eriksson, är för övrigt gammal fan och hennes första publicerade dikter hittar man i stencilerade fanzines från åttiotalet.

Fast jag tror att språkmaterialismen börjar vara på väg ut. Det vore på tiden, i längden blir den rätt tråkig.

[margl]

På tal om CAS så har jag på sistone börjat intressera mig för hans mentorfigur George Sterling och jag planerar att inköpa A Wine of Wizardry and other poems inom en inte allt för avlägsen framtid. Hur skulle jag kunna undgå att intresseras av en poet om vars diktningsalster Smith själv talat om i hänförda ordalag; "its necromantic music, and splendours as of sunset on jewels and cathedral windows".

Den där hemska Kessinger-utgåvan?! Ta The Thirst of Satan i stället (http://www.hippocampuspress.com/other/t ... satan.html) -- den är billigare OCH snyggare (omslag och ett par illustrationer av Virgil Finlay), och så stödjer du dessutom förlaget som tänker ge ut Sterlings samlade diktning i fem volymer, med början under 2008.

Tack för varningen, jag har skrivit upp The Thirst of Satan på önskelistan (skulle man också kunna få veta exakt varför Kessinger-utgåvan är så hemsk?).

[Martin Andersson]

Tack för varningen, jag har skrivit upp The Thirst of Satan på önskelistan (skulle man också kunna få veta exakt varför Kessinger-utgåvan är så hemsk?).

Det räcker väl med att titta på den? Omslagen är skitfula, och dessutom gillar jag inte att de ger ut Dunsany i USA (där Dunsanys tidiga böcker är PD) och därmed försvårar för folk som vill ge ut Dunsany i bättre utgåvor.

[margl]

Tack för varningen, jag har skrivit upp The Thirst of Satan på önskelistan (skulle man också kunna få veta exakt varför Kessinger-utgåvan är så hemsk?).

Det räcker väl med att titta på den? Omslagen är skitfula, och dessutom gillar jag inte att de ger ut Dunsany i USA (där Dunsanys tidiga böcker är PD) och därmed försvårar för folk som vill ge ut Dunsany i bättre utgåvor.

Nu har jag i alla fall beställt hem The Thirst of Satan (samtidigt som Lin Carters City outside the world).

[Svensson]

På min blogg "Svenssongalaxen" (vars adress torde stå i signaturraden nedan), har jag nyss postat en recension av Clark Ashton Smiths "Out of Space and Time".

En hjärtevärmande miniessä om allt det där man gillar hos Smith: ypperlig poesi, suktan efter ovanliga ord och eleganta novellintriger.

[Martin Andersson]

Läste idag ut Lin Carters lilla diktsamling Dreams from R'lyeh.

Tja... Vad ska man säga? Mer intressant än bra. Fast där fanns ett par ganska bra dikter, som "Merlin, Enchanted" och "Death-Song of Conan the Cimmerian".

[margl]

Avverkat ytterligare två Carter-romaner; Found Wanting och When The Green Star Calls. Om den första visste jag innan jag läste den föga mer än att den tillsammans med Terra Magica-serien var det sista han fick publicerat. Själva handlingen börjar med att en ung person finner sig själv i en hall full av statyer, han heter Kyon och bär en trädgårdsarbetares kläder, men utöver det minns han inget och så tar utforskandet av den enorma och lyxuösa staden Urbs sin begynnelse. Romanen är, eller tycks i alla fall vara, ett försök från Carters sida att skriva lite mer seriös science fiction som inte bara är ren space opera, men ämnet är som bäst valhänt skött och avslutningen nedtyngs av den övertydliga bibelsymboliken (något som säkerligen inte referar till någon religiös övertygelse hos författaren, både i egna texter och vänners vittnesmål framträder han som övertygad ateist). Det mest positiva av denna roman är den grälla beskrivningen av själva staden. Mer nöje har jag nog fått ut ur When The Green Star Calls som är den andra delen i Green Star-serien, som i sin tur är en inteplanetär romans som Carter själv beskrivit träffande som en sammanjänkning av Burroughs och Merritt. Purple prose och exotism för hela slanten med andra ord! Romanen är en i huvudsak värdig efterföljare till den första delen Under The Green Star, även om den liksom många uppföljarromaner saknar den förstas fräshör.

[margl]

Lin Carters sf-roman Star Rogue kan kortast möjligast sammanfattas som James Bond i världsrymden. Saul Everest är medlem i den hemliga organisationen Citadel, som tagit på sig själv att skydda den galaktiska civilisationen mot diverse otrevligheter, som tex urspårade kejsare. Everest är förövrigt inte bara en kompetent hemlig agent, utan också odödlig sedan flera århundraden tillbaka och försedd med en helt egen planetoid som har en av kraftffält frammanad artificiell sol;"The whole job cost a fortune (a half dozen fortunes, really) but, damm it all, I wanted me a sun! Or a reasonable fascimile, at least". I denna typ av berättelse får inte Carters purpurprosa en chans att blomma ut på allvar, fast han använder varje liten möjlighet - som att skildra dinosaurieliknande utomjordingar eller chefsskurkens lyxuösa högkvarter. Om man gillar denna roman hänger nog främst på ens förmåga att uppskatta subgenren i fråga, personligen föredrar jag nog Carters The Purloined Planet, som är mer eller mindre en parodi på just denna subgenre.

[Svensson]

[quote="john-henri"]Jo, Bengtsson är ofta på gränsen... men ännu mer beklämd än av hans ibland för blomstriga språk blev jag, ärligt talat, när jag läste Benjamin d'Israelis "Curiosities of Literature" och fann att det var där Bengtsson hittat nästan all substans i flera av sina oförglömliga essäer, till exempel den om Magliabecchi. Men tlll och med den besvikelsen har gått över. "Röde Orm" är en stor roman, flera av essäerna är fortsatt mycket njutbara, "Den lustgård som jag minns" är utmärkt och måga av dikterna är bland den bästa bundna poesin på svenska, så mycket kar förlåtas honom.
[/quote]

Att Bengtsson skulle ha snott uppläggen för vissa essäer, ur källa som ovan, ja det upprörde även mig. Men - som Stig Vig sa - "mitt mål är att göra snygga stölder". En sann yrkesman kan fuska utan att det märks. Well, nu är FGB "avslöjad" (vad gäller vissa texter), men det är ju bara några essäer det rör sig om. Och ingen märkte det väl i hans levnad.

Sedan vad gäller FGB:s språk (att han ofta är "på gränsen" som JHH skriver, föranlett av något margl sa), så var väl stilen mer yvig på 30-talet, för att sedan, efter kriget, bli lite mer tuktad (se t ex "För nöjes skull").

Och apropå FGB som poet, så visst var han formellt fulländad. Hans enda brist var möjligen, som någon sa, att han skrev i gammal stil om gamla saker. Inte bara formen utan även innehållet var antikt.

[jophan]

Lennart, vill du använda dig av BBCode (som i citat) så får du se till att slå på det i din profil. (Alternativet Ha alltid BBCode aktiverat.)

[Svensson]

Lennart, vill du använda dig av BBCode (som i citat) så får du se till att slå på det i din profil. (Alternativet Ha alltid BBCode aktiverat.)

Done, and done!

[Sheriffen]

Att Bengtsson skulle ha snott uppläggen för vissa essäer, ur källa som ovan, ja det upprörde även mig.

Jag måste medge att jag har rätt svårt att bli upprörd över sådant här. Även jag har med behållning läst rader av essäer av Frans G. Bengtsson, men tycker så att säga inte att de förlorar i kraft och verkan för att några av dem delvis är mycket starkt influerade av annan skribent/författare. Nu har jag inte läst Benjamin d'Israeli över huvud taget utan bara sett honom gestaltad i några olika filmer, mer eller mindre bra, fast det här med författarlån/musikerlån/konstnärslån över huvud taget upprör mig sällan om vi inte verkligen pratar om autentiskt ren stöld. Om däremot en författare hittar en mening eller för den delen ett helt stycke i någon annan författares verk som passar mycket väl in i hans/hennes eget, ser jag inget fel i att "knycka" och lägga in meningen/stycket i det egna verket - till exempel.

Däremot blir jag tämligen upprörd när jag märker att det klassiska ledmotivet till James Bond, exempelvis, rakt av och i varje ton är stulet från en jazzlåt från 40-talet (med mitt tokdåliga minne för namn och titlar minns jag just nu varken originalkompositör eller låttitel, men det var i alla fall Leif "Smoke Rings" Anderson som i sitt oförlikneliga radioprogram Smoke Rings med sedvanlig coolhet i en bisats påpekade faktum och spelade upp låten).

Fast sedan finns det även den typ av lån som Terry Carr pratade om, till exempel. Han hade själv flera gånger ägnat sig åt sådant. Alltså, Carr läste ett stycke sf-novell eller ett stycke fankåseri eller vad som helst och tyckte att idén var suverän, men att utförandet var undermåligt. Då skrev han helt enkelt en egen text med precis samma idé och tema och i förekommande fall intrig, men alltså en bättre text (ansåg han själv, i alla fall, och väldigt ofta även omgivningen, kan rapporteras).

Som jag ser det är syntes ofta i sig originellt skapande, eftersom författare och alla andra sorters konstnärer under alla omständigheter använder sig av upplevelser, tankar, osv. som livet drabbar dem med. Om en sådan tanke sedan kommer från en händelse på en bar eller någon annan författares bok tycker jag är rätt underordnat. Kan man integrera den i eget verk - nota bene, eget verk - så är det helt ok.

Kör hårt,
Sheriffen

P.S. För övrigt hade jag en gång en flickvän som blev besviken på Frans G. Bengtsson av ett helt annat skäl. Hon var frankofil redan från mycket unga år och hade när hon först hört honom omnämnas uppfattat namnet som "franske Bengtsson". Hon trodde alltså att han var en frankofilerad svensk och blev därför mycket besviken när hon törstande efter berättelser från och texter om Frankrike fick sig i huvudsak helt annan spis till livs när hon slog upp hans böcker. D.S.

[margl]

På tal om Frans G Bengtsson så inhandlade jag igår för tio kronor en volym från 1944 som rymmer hans diktsamlingar Tärningkast och Legenden om Babel. Huvudsaklingen rör det sig om historiserande verser med ett romantiskt dekadenspoetiskt anslag parat med ett visst mått av ironi. Det är sånt här jag tenderar att uppskatta och Bengtsson har inte heller gjort mig besviken, han har en icke obetydlig talang för vers-smideri och hans förkärlek för exotiska ord befinner sig nästan på Clark Ashton Smiths nivå. Ett litet smakprov;

Mitt rike är den lyriska extasen;
som torn stå metaforer vid dess gräns.
Min ordenskedja är den gyllene frasen,
min högtidsdryck vokablernas essens.

[margl]

Nu har jag inte läst Benjamin d'Israeli över huvud taget utan bara sett honom gestaltad i några olika filmer

Som jag tidigare påpekat, den d'Israeli som Bengtsson lånat sina essäuppslag från är akademikern Isaac - politikern och romanförfattaren Benjamin är dennes son. Förövrigt, i essän om Magliabechi försöker Bengtsson ingalunda dölja att han fått kunskap om den excentriske bibliotekarien via d'Israeli.

[margl]

Igår satt jag och läste för femte eller sjätte gången den introduktion av Lin Carter som finns i Conan - havens skräck. I denna talar Carter sig varm för eskapistisk skönlitteratur och beklagar sig över den samhällstillvända tendensen;"Sociala problem förekommer nästan lika ofta i den moderna litteraturen som på dagstidningarnas förstasidor. Och en romanförfattare borde kliva ut ur sitt elfenbenstorn och upp på barrikaderna, påstår de vidare. Jag håller inte med". De bifogade kommentarerna, skrivna av en viss Johan Anglemark, försöker ursäkta Carter och påstå att han bara menar att all litteratur behöver inte vara samhällstillvänd. Personligen är jag dock böjd att tro att Carter, i synnerhet rörande fantasy men också för science fiction, menar fullaste allvar; underhållningsvärdet är alltid mycket viktigare än behandlingen av problem i det samtida samhället. Bla av denna anledning får han en rejäl känga av Michael Moorcock i Wizardry and Wild Romance, det enda lilla erkännande han får är; "but Carter, at least, was not the snob some American adherents are".