Lin Carter

[margl]

Lustigt nog skrevs väl en av de någorlunda hyggliga Conanpastischerna av en svensk sf-fan på 1950-talet, Futuramedlemmen och jaktpiloten Björn Nyberg, i samarbete med L Sprague de Camp. Nybergs bidrag trycktes ursprungligen i "The Return of Conan", 1957, och finns därefter omtryckt i diverse omdöpta Conansamlingar. Också i samarbete med de Camp skrev han dessutom novellerna The People of the Summit" och "The Star of Khorala" på 1970-talet. För publicering i Häpna! bearbetade och översatte han för övrigt "Conan och häxan" på 50-talet.

så som varande hyggligt insats i Howard-kulten, om man nu ska kalla det så, kände jag givetvis till Björn Nyberg men ännu hat jag inte fått tillfälle att hans pastisch. Du anser alltså att det är en av de bättre?

[john-henri]

Jo, synbarligen fortsatte han bekantskapen med Sprague de Camp. Såvitt jag vet är alltså "The Return of Conan" av Nyberg & de Camp den första Conanroman som skrevs av andra än Howard; den kom senare i pocket som "Conan the Avenger". Medan parets två noveller båda ingår i samlingen "Conan the Swordsman", senare återutgiven som "Sagas of Conan".

Nej, jag träffade aldrig Björn Nyberg. Enligt information på nätet var han född 1929 och skulle alltså fylla 78 i år; det sägs inte att han har dött, men däremot hävdas att han skulle vara bosatt i Frankrike.

John-Henri

[Martin Andersson]

Jo, synbarligen fortsatte han bekantskapen med Sprague de Camp. Såvitt jag vet är alltså "The Return of Conan" av Nyberg & de Camp den första Conanroman som skrevs av andra än Howard; den kom senare i pocket som "Conan the Avenger".

Ej att förväxla med den novellsamling med De Camp-redigerade Howard-noveller som gavs ut i Lancer-serien.

Medan parets två noveller båda ingår i samlingen "Conan the Swordsman", senare återutgiven som "Sagas of Conan".

Nej, jag träffade aldrig Björn Nyberg. Enligt information på nätet var han född 1929 och skulle alltså fylla 78 i år; det sägs inte att han har dött, men däremot hävdas att han skulle vara bosatt i Frankrike.

John-Henri

Enligt Wikipedia är Björn Nyberg född 11 september 1929.

Jag hittade en dödsannons för en Björn Nyberg med just det födelsedatumet i SvD ( http://www.abc.se/~m225/litteratur/doed ... ons04.html ); jag har kollat upp annonsen ifråga på det lokala tidningsbiblioteket men inte lyckats klura ut om det är "rätt" Nyberg.

[jophan]

Enligt Wikipedia är Björn Nyberg född 11 september 1929.

Jag hittade en dödsannons för en Björn Nyberg med just det födelsedatumet i SvD ( http://www.abc.se/~m225/litteratur/doed ... ons04.html ); jag har kollat upp annonsen ifråga på det lokala tidningsbiblioteket men inte lyckats klura ut om det är "rätt" Nyberg.

Sannolikheten att det skulle vara fel Nyberg är nog dessvärre minimal. Trist.

[margl]

Lustigt nog skrevs väl en av de någorlunda hyggliga Conanpastischerna av en svensk sf-fan på 1950-talet, Futuramedlemmen och jaktpiloten Björn Nyberg, i samarbete med L Sprague de Camp. Nybergs bidrag trycktes ursprungligen i "The Return of Conan", 1957, och finns därefter omtryckt i diverse omdöpta Conansamlingar. Också i samarbete med de Camp skrev han dessutom novellerna The People of the Summit" och "The Star of Khorala" på 1970-talet.

Nu har jag tagit mig en närmare titt på de två sistnämnda novellerna och rent spontant tycker jag att det inte är någon större skillnad mellan dessa och de som de Camp skrev med Carter. Men det kan nog förklaras med att de Camp i båda fallen var den dominerande parten.

[margl]

Den enda av Smithpastischerna jag läst är "The Scroll of Morloc". Vad heter de andra?

Jag tror jag har läst allihop, inklusive hans "postuma samarbeten" med Smith. De finns i The Book of Eibon. De är

* The Double Tower: The History of Zloigm the Necromancer
* The Devouring of S'Lithik Hhai: The History of X'hyl the Apothecary
* The Scroll of Morloc: The History of the Shaman Yhemog
* The Descent into the Abyss: The History of the Sorcerer Haon-Dor
* The Secret in the Parchment: The History of the Thaumaturge Ptomeron
* The Feaster from the Stars: The History of Yzduggor the Eremite
* From the Archives of the Moon (som enligt Robert M. Price är Carters bästa imitation av Smiths stil)

Och "tillsammans" med Smith:

* The Light from the Pole: The History of Pharazyn the Enchanter
* The Stairs in the Crypt: The History of the Necromancer Avalzaunt
* The Utmost Abomination

Nu har jag tagit mig en första titt på volymen ifråga. Jag var medveten om att subkulturen kring Lovecraft, Howard och Smith var relativt stor, men inte att den just runt detta ämne var så intensiv. Denna blandning av allvar och ironi som Robert Price uppvisar finner jag roande, särskilt "The Incubus of Atlantis: The history of Klarkash-Ton the Hierophant". Lin Carters texter finner jag allmänt bra, "The Double Tower" riktigt bångnar under tyngden av barock imiterad Smithprosa.

[margl]

Några exempel på Carters "purple prose" bara för sakens skull

Här är lite mer i den stilen, bara så att ingen ska få en chans att förtränga Carters förträfflighet :-)

"Hautley Quicksilver, the most celebrated, successful and supercompetent Legal Licensed Criminal Agent in the known galaxy, stared with a certain degree of perplexity att his prospective client as they sat talking in the luxurious study of his pink private castle on the asteroid Carvel in the Astarte System one Zenday afternoon."

The Purloined Planet

"Deep in thought, the youthful karcist strolled the gem-strewn path which meandered through his pleasaunce, absently driving an archeopteryx from his mandragora beds by hurling a well-placed opal. With a gutteral squawk, the ungainly feathered reptile klapped away through the tall stand of nodding cycads that bordered the garden."

Twelve Wizards of Ong

Och sist har vi en bit vers ur The Wizard of Lemuria.

"All day our swords drank deep and long
Of blood wine-red, of blood wine-strong!
Tonight in the red halls of hell
We´ll feast with foes and friends as well"
War Song of the Valkarthan Swordmen

Lite som en Manowar-text, va?

[margl]

Under genomläsningen av The Black Star greps jag av en smygande fasa vid insikten om att Carter inte tycktes kunna underhålla mig fullt lika mycket som förr. Och ändå fanns alla essentiella Carter-komponenter där; den exotiska bakgrunden (i detta fall forntidens Atlantis), det melodramatiskt episka, det teatraliska användandet av magi och/eller supervetenskap, de detaljerade porträtten av magiker, det obligatoriska kärleksparet osv. Kanske var det för att Carter var, liksom i andra romaner, så ivrig att driva handlingen framåt att han inte tog sig tid att måla ut hela fresken av purpurprosa och kanske hade också jag lite för bråttom vid själva genomläsningen. Men The Man Who Loved Mars som jag avslutat idag har återupprättat mitt förtroende för Carter. Romanen är en uppenbar Leigh Brackett-pastish; handlingen äger rum på ett döende Mars där den jordiska imperialismen exploaterar för allt vad tygeln håller och en jordbo som gjort uppror mot detta styre blir indragen i ett sökande efter den försvunna urtidsstaden Ilionis. Den stora skillnaden mellan Brackett och Carter är givetvis rent språklig; mot Bracketts stundom korthugget återhållsamma stil står Carters blomstrande purpurprosa.

[margl]

Även om andras åsikter om litterära verk kan vara både välformulerade och intressanta så är det som bekant alltid bra att ta en titt på verket i fråga för att forma sin egen åsikt. Som tex Ian Covell som betraktar Kellory the Warlock som en av Lin Carters urspårade romaner; "a stripped-down tale of brutality and revenge that comes to a harsh, scarcely romantic end, without even a hint of a sequel". Låt oss börja med "stripped-down"; jag är övertygad att en sparsmakad litteraturläsares åsikt om stora delar av boken vore att de var klart överlastade. Carters purpurprosa i Kellory the Warlock är i själva verket inte mycket annorlunda än i, för att ta ett slumpmässigt valt exempel, Carters Under the Green Star; det mest avskalade han närmar sig är förkortade och överhoppade resebeskrivningar som ju ändå brukar vara relativt långtråkiga. Så vidare till "brutality", denna roman är enligt min mening inte mer våldsam än sword and sorcery i gemen, dvs blodet flödar i rika strömmar när det behövs effekter. Och slutligen "harsh, scarcely romantic end"; måhända är det inte en himlastormande högromantisk avslutning med en sakta borttoning av hjälten och hjältinnan när de glädjestrålande hänger sig åt en evighetslång kyss, men det är knappast tragiskt heller. Personligen tycker jag att det melankoliska och tvetydiga slutet känns väldigt moget för att vara skrivet av Lin Carter, kanske är det detta Covell reagerar negativt på; han vill möjligen ha kvar en Carter uppfylld av ett slags barnslig oskuld. Liksom jag anmärkt tidigare tycker jag att det är kul när en kritiker anmärker på en författare därför att denne inte bereder marken för uppföljare, "without even a hint of a sequel".

[margl]

En liten ytterligare utläggning kring Kellory the Warlock; bokens främsta fel, som jag ser det, är att den liksom Terry Pratchetts The Colour of Magic egentligen inte är en regelrätt genomkomponerad roman utan serie långnoveller sammanlänkade genom vissa personer och ett visst övergripande händelseförlopp.

[Svensson]

Mycket kan sägas (och har sagts i dessa spalter) om trion Smith-Howard-Lovecraft, om Carters sätt att efterlikna dem och om "den purprade prosan" i allmänhet. Här vill jag bara säga att det gläder mig att någon/några fler än jag här i landet gillar Clark Ashton Smith; det fanns en gnutta mer humor i hans texter jämfört med hos Lovecraft, och som poet var han nog strået vassare. Om man nu tvunget ska jämföra!

"Purple prose"! Egentligen är stram elegans, frihet från metaforer och "språkmaterialsm" mitt ideal; det hindrar inte att jag kan uppskatta konsten hos såna ciselörer som Bertil Malmberg, F. G. Bengtsson, Bertel Gripenberg - och C. A. Smith. Dessa dagar gouterar jag hans 1-2-sidors prosapoesi, som de ofta återtrycka "From the Crypts of Memory" och "The Shadows", samt "The Muse of Atlantis" vars första stycke lyder:

"Will you not join me in Atlantis, where we will go down through streets of blue and yellow marble to the wharves of orichalch, and choose us a galley with a golden Eros for figure-head, and sails of Tyrian sendal? With mariners that knew Odysseus, and beautiful amber-breasted slaves from the mountain-vales of Lemuria, we will lift anchor for the unknown fortunate isles of the outer sea; and, sailing in the wake of an opal sunset, will lose that ancient land in the glaucous twilight, and see from our couch of ivory and satin the rising of unknown stars and perished planets."

[margl]

Jag har roat mig med att på halvt allvar försöka översätta en del av Smiths prosapoem av just det slag som citeras här, men det blir mestadels bara hackigt och halvdant. Det är svårt att överföra ordmagi från ett språk till ett annat, i synnerhet när det gäller ett så unikt och personligt språk som Smiths.

Förövrigt, "språkmaterialism" - en intressant fras. Jag kan inte påminna mig om att jag hört den tidigare, men jag kan säkert finna användning för den i framtiden.

[Martin Andersson]

Mycket kan sägas (och har sagts i dessa spalter) om trion Smith-Howard-Lovecraft, om Carters sätt att efterlikna dem och om "den purprade prosan" i allmänhet. Här vill jag bara säga att det gläder mig att någon/några fler än jag här i landet gillar Clark Ashton Smith; det fanns en gnutta mer humor i hans texter jämfört med hos Lovecraft, och som poet var han nog strået vassare.

Utan tvekan, vilket Lovecraft också insåg. HPL:s poetiska produktion sjönk märkbart efter 1922, då han för första gången kom i kontakt med Smith och läste hans dikter.

Volym 3 av Smiths samlade dikter -- med hans översättningar av Baudelaire och andra franska och spanskspråkiga poeter -- släpptes i våras; volym 1 och 2 kommer tydligen i februari. Jag vet inte om prosapoemen kommer att inkluderas, men jag har föreslagit det för redaktören.

[margl]

På tal om CAS så har jag på sistone börjat intressera mig för hans mentorfigur George Sterling och jag planerar att inköpa A Wine of Wizardry and other poems inom en inte allt för avlägsen framtid. Hur skulle jag kunna undgå att intresseras av en poet om vars diktningsalster Smith själv talat om i hänförda ordalag; "its necromantic music, and splendours as of sunset on jewels and cathedral windows".

[Martin Andersson]

På tal om CAS så har jag på sistone börjat intressera mig för hans mentorfigur George Sterling och jag planerar att inköpa A Wine of Wizardry and other poems inom en inte allt för avlägsen framtid. Hur skulle jag kunna undgå att intresseras av en poet om vars diktningsalster Smith själv talat om i hänförda ordalag; "its necromantic music, and splendours as of sunset on jewels and cathedral windows".

Den där hemska Kessinger-utgåvan?! Ta The Thirst of Satan i stället (http://www.hippocampuspress.com/other/t ... satan.html) -- den är billigare OCH snyggare (omslag och ett par illustrationer av Virgil Finlay), och så stödjer du dessutom förlaget som tänker ge ut Sterlings samlade diktning i fem volymer, med början under 2008.