Lin Carter

[jophan]

Jo, det är mycket möjligt att du har rätt. Jag minns inte längre i vilken grad jag medvetet försökte släta över Carters i mina ögon bisarra åsikter, eller i vilken grad jag helt enkelt inte kunde tro att han verkligen menade att all skönlitteratur ska vara eskapistisk.

[Svensson]

Utan att ha läst Carters text gissar jag att han skriver in sig i "l'art-pour-l'art"-traditionen. Förfäktad av bland andra Oscar Wilde, Frans G. Bengtsson, Klara Johansson och Baudelaire. Och säkert Clark Ashton Smith, likt FGB tidigare nämnd i denna tråd.

Och visst kan man kritisera denna skola. Visst behövs också realism och vardagsproblem i litteraturen. Men l'art-pour-l'art-skolans bestående credo är (i mina ögon) att konsten i någon mån ska förtrolla, ska ha något slags förankring i det hinsides, i dröm och vision. Diktaren blir då "en lögnare som säger sanningen" - för l'art...-skolans mål var inte bara att bygga luftslott och leka wittert, utan att engagera läsaren och ruska om honom. Detsamma vill ju realistiska författare, fast med andra medel.

Därför behåller jag personligen en faibless för l'art-pour-l'art. Utan att för den skull hänfalla till att "sjunga om syrsor och småmöss och sånt", eller "dra ner min rullgardin för att skriva blå idyller".

[margl]

Jo, det är mycket möjligt att du har rätt. Jag minns inte längre i vilken grad jag medvetet försökte släta över Carters i mina ögon bisarra åsikter, eller i vilken grad jag helt enkelt inte kunde tro att han verkligen menade att all skönlitteratur ska vara eskapistisk.

Det är inte alltid lätt att veta exakt vad Carter menar, då han ofta anslår en skämtsam ton i sina icke-skönlitterära texter. Detta är dock klart, han hyste en från Gautier och Wilde ärvd motvilja mot att låta skönlitteratur bli polemiska pamfletter eller diskussionsforum för sociallagstiftning; försvaret för den eskapistiska läsningen driver han tydligen ännu längre i sin stora skrift om fantasylitteraturen Imaginary Worlds, som blivit kritiserad av bla Moorcock och som jag tyvärr ännu inte kunnat läsa. Som Svensson hann påpeka innan mig handlar det här ju uppenbarligen om ett slags konst-för-konstens-egen-skull, man skriver inte fantasy för att försöka säga något omvälvande om samhället utan man skriver fantasy för att skriva fantasy, och svag för estecism i alla dess former har jag ju alltid varit.:-)

[Svensson]

L'art pour l'art versus realism-naturalism har en bra sinnebild i Heidenstam vs Strindberg, eller bättre, 90-tal vs 80-tal. Heidenstam och 90-talarna ville återföra dröm, snits och vision i dikten, ville bort från "skomakarrealism" och indignationsnummer.

Strindberg kan man så klart inte avfärda rakt av, han hade ju t ex ett väldigt stort ordförråd (och han kunde bruka det). Som dramatiker var han nydanare. Även som poet var han stor i mina ögon.

Men generellt är det svårt att skriva realistisk poesi, där måste man mer eller mindre vara 90-talist eller l'art pour l'art. Så Carter, C A Smith, Cabell och FGB, alla med dragning åt poesi/poetisk prosa, blir ganska naturligt hänfallna åt konst för konstens egen skull i mina ögon.

[margl]

L'art pour l'art versus realism-naturalism har en bra sinnebild i Heidenstam vs Strindberg, eller bättre, 90-tal vs 80-tal. Heidenstam och 90-talarna ville återföra dröm, snits och vision i dikten, ville bort från "skomakarrealism" och indignationsnummer.

Såsom litteraturhistoriker vet jag att det kan vara svårt att verkligen skära upp tydliga gränser mellan 1880-talet och 1890-talet om man förflyttar sig bort från slagordsnivån. Även om nu Heidenstam, Levertin, Lagerlöf och de andra ville ha mer av fantasins flykt i skrivandet förhindrar ju inte det att de kunde och skrev synnerligen realistiskt när de kände för det. Det som nittotalisterna vände sig emot var ju inte heller realismen eller naturalismen i sak eller de stora realistiska författarna, utan mot alla de små osjälvständiga skomakarealisterna och gråvädersdiktarna som lunkade på i mästarnas spår. Men som sinnebild funkar givetvis gränsdragningen bra och man måste medge att skillnaderna är enorma mellan Strindbergs Röda Rummet och Heidenstams Hans Alienus.

[Svensson]

Heidenstam förde en viss inre kamp mot naturalismen; han frågade sig om den inte trots allt hade en plats i hans fiktion. Han löste problemet genom att uppfinna termen "inbillningsnaturalism", där man lät fantasin (= inbillningen) spela utan att för den skull förakta ett realistiskt utförande.

Början på den första Folkungaromanen, där en viking seglar hem och går i land, kan vara exempel på detta. Allt är lite svettigt och vadmalsdoftande, det är föga heroiskt och idealiskt, men just därigenom kunde Heidenstam närma sig ämnet och efterhand mytisera och symbolisera.

(Har för mig boken hette "Folke Filbyter". Och sen kom väl "Folkungaträdet"? Serien skulle skildra en kungaätt i vardande. Vet dock inte om Birger Jarl och hans kungliga söner verkligen stammade från denna östgötaätt, det är något misstag i genealogin tror jag, men strunt samma.)

[margl]

(Har för mig boken hette "Folke Filbyter". Och sen kom väl "Folkungaträdet"? Serien skulle skildra en kungaätt i vardande. Vet dock inte om Birger Jarl och hans kungliga söner verkligen stammade från denna östgötaätt, det är något misstag i genealogin tror jag, men strunt samma.)

För att besvara din fråga något senkommet; Folkungaträdet innefattar bägge romanerna Folke Filbyter och Bjälboarvet. Ur den historiska trovärdigheten synvinkel kan man säkerligen resa invändningar mot dem och Heidenstams meningsuppbyggnad och ordval kan ibland vara lite svårsmält, men som ren stämningskonst och miljöskildring åstadkomms en hel del.

[Svensson]

Jag har läst detta verk nu, båda romanerna, och jag måste säga att Heidenstam levererar, det är så bra man kan önska.

Det blev bara två böcker istället för planerade tre (han blev upptagen av "Svenskarna och deras hövdingar" istället, skolläseboken), och nog hoppade jag över en och annan sida medan jag läste. Annars frågar man sig vilken annan roman om svensk medeltid som förenar stilkonst, natur, dialog, psykologi, intrig och - (viktigt) ett tajt narrativ, det är ändå inga tegelstenar dessa - så som "Folkungaträdet" gör.

Det är en glömd klassiker. Men inte en död klassiker!

[margl]

Jag borde kanske ha lagt in denna tidigare, det är en länk till en minnessajt över Lin Carter där vänner och fans skivit personliga hyllningar över honom. Också hans hustru är där med erinringar från deras äktenskap och så finns ett par texter av Carters egen hand, som en essä om Rider Haggard och ett lovecrafianskt poem med titeln Beyond. Varning för den skarpt ljusgröna bakgrundsfärgen på sajten!

http://www.angelfire.com/az/vrooman/index.html

Förövrigt så väntar jag hem Carters Lost Worlds, som ska vara en novellsamling med berättelser om Atlantis, Lemuria och andra sjunkna kontinenter.

[margl]

Nu har jag läst Lin Carters Lost Worlds, som ovan nämnt är en samling med berättelser om Atlantis, Lemuria och andra sjunkna länder eller för att uttrycka det med Carters ord ur inledningen; "of all the worlds of fantasy literature, I seem most deeply fascinated by the lost land of legend - by those far and mysterious realms and continents presumed by dreamers to have flourished in remote, prehistoric ages". Man kan säga på rak arm att dessa noveller inte tillhör Carters absolut bästa texter. Tre av dem är "posthumous collaborations" - två med CAS och en med REH - och det är väl inga mästerverk, men i alla fall hyfsade på sitt sätt. The Thing in the Pit, en ganska kort sak som drar material ur Cthulthu-mytologin, fann jag inte särskilt upphetsande, nedtyngd med fem fotnoter (tre hänvisande till von Junzt och två till Necronomicon). Mer underhållande var de två okomplicerade äventyrsberättelserna om barbarhjälten Thongor i det forntida Lemuria och The Twelve Wizards of Ong, som handlar om en magikerenklav, visar upp Carters långt drivna deskriptiva blomsterprosa. Om inte annat är samlingen ett utmärkt exempel på Carters stil och inspirationskällor, och hans synbarligen ändlösa kapacitet att vräka ur sig exotiska namn och grälla effekter; "For I have seen many of the kingdoms of man, and looked upon his cities, yet never till this hour have I seen this fashion of building... not in my homeland, or among the shadowy foothills of Mommur, or in Kathool or Thurdis or Zangabal, or even old Tarakus, the Pirate City or any of the cities of the Dakshina. This is, must be, a survival of some forgotten age before the coming of man."

[margl]

Ibland undrar jag; Varför tycker jag egentligen om Carter? Då läser passager som denna ur Kellory the Warlock, utdragna och härligt deskriptiva bitar av purpurprosa;

"The sleeper had pallid and attenuated features, shadowed with melancholy. His face was pale and smooth as old wax, and time had drawn no harsh lines therein. Winged brows curved above translucent slumbering lids, as etched with a delicate pencil. The long straight nose, the firm, mobile lips, the lean and delicate jaw were aristocratic, and touched with sorrow. Weariness sat on his pale smooth brow; there was languor and boredom in the sulky drooping of the full lips; a cryptic and profound reverie shadowed those features with a funeral sorrow.
His garments were somber and complicated, with many foldings and if an exquisite softness and delicacy of materials. The hues of theses fantastic garments were all green; but of a thousand subtly differing shades and tints of this primary color. Dark mystic greens like the shrouded fires that blaze in the cores of mighty emeralds; pallid hues of attenuated chartreuse; the lambent and lustrous green that shimmers in the scintillant eyes of feral and slinking cats; vibrant, vital greens that burn in the free foliage of springtime, and deep poisonous shades, the green of putrid and rotten flesh and the loathsome and deadly green or serpent-venom. Lucent and luminous tints, the greens of milky jade, and radiant chrysoprase, and apple-green chalcedony, and crystalline sparkling chrysoberyl."

[john-henri]

Till Carterläsarens fromma tänkte jag citera den korta text som hans fru Noël skrivit på en amerikansk fanlista; Carters liv var inte okomplicerat, och det finns gott om skvaller om honom, men så här har i alla fall hans fru mints honom:

My Life with Lin Carter

by Noel Vreeland Carter

Lin and I met on November 19, 1962 at Prentice Hall in Englewood
Cliffs, New Jersey where we both worked, I (Noël Vreeland Carter) at
my first job out of college (age 21), and Lin, 31 at the time, in the
advertising department. We were married in the home we bought together
in Hollis, New York, on August 17, 1963.

Lin was scratched in a minor accident in Korea, was entitled to a
purple heart as a "wounded" soldier, but NEVER limped, except in the
course of twisting an ankle occasionally as we all do. He spent his
year in Korea behind the front lines in the typing pool, since he
could fire a typewriter the way some people can fire a machine gun. He
was made a Corporal. He had one week on the front lines at the
beginning of his tour and one at the end of it. He spent his R&R in
Japan.

He had attended cartoonist school in Florida, and with his GI Bill
money, Lin attended Columbia in the 50s with no intention of ever
graduating. He never even matriculated. He wanted to take classes with
Moses Haddas and the great professors of the era, and did so until his
money ran out. He felt he had gotten a great education in the areas
that interested him, and that was enough. He was an Episcopalian
originally but was an atheist and an individualist, and lived by his
own rules in ways that pertained to himself.

The Myth you have mentioned of his walking with a limp may arise from
the fact that he collected and carried walking sticks to all the
conventions he attended. (I have deleted any reference to a limp in my
essay. It was an assumption based on the cane that I saw him
carrying.--Ken) This "style" of his arose from an incident prior to a
NY con in the late 60s when I had sprained my ankle, and used a
Victorian ladies' walking stick to help me get around. The attention I
got was a bit much for Lin to swallow and he decided to collect
walking sticks himself. I suggested that he use them as a trademark at
conventions, which he did. Perhaps in later years, after I had been
long out of his life except to keep in touch, he did need one to walk
with, but I was never aware of such a need.

He may have become frail in his last years, but until he was in his
40s and early 50s at least, he stood 5' 11" and weighed about 150
pounds, so he was tall and slender, with a regrettable tendency to
stoop his shoulders.

Lin smoked at least two packs of cigarettes and about 9 cups of
abominably strong coffee a day. I used to beg him to cut down on both,
but he never did, and I am certain that both habits contributed to his
early demise. He never used drugs since he considered his mind his
great strength, and wanted to keep it sane and unabused. He evidently
started drinking in his late years, but while we were married it was
wine with dinner, and drinks out with friends, but never to excess,
and always in company.

Lin was a successful advertising man, but when his group was fired for
an unsuccessful Wolfschmidt's Vodka ad campaign, I suggested he do
what he had always wanted -- just come home and write full time. It
was out of that rather risky time that he wrote and sold Tolkien, a
Look Behind the Lord of the Rings, and began editing the Ballantine
Adult Fantasy Series for Betty & Ian Ballantine.

Actually, as far as money is concerned, we lived very well in a
nine-room house crammed with books, antiques, art, and animals. We
gave several large parties a year as well as several smaller ones,
traveled to various cons -- World Cons and Philcon, Balticon, etc
every year for a decade or more, and gave a party in our hotel room or
suite at each con. We lived rather high on the hog, to use a cliche,
and while money could be tight at times after he quit advertising to
write full time, we lived very well indeed. How Lin lived after I left
may be a different story. But from 1963 to 1974, with some financial
ups and downs, we lived a rather extravagant life.

Among the wonderful things about Lin was his deep love of animals --
especially dogs. We had eight of our own and took in countless strays,
which we fed, brought to good health, and found homes for. We also had
birds, a snake, gerbils, hamsters, a guinea pig, rabbits, a skunk, and
sundry other critters over the years of our marriage.

Lin was a flawed but brilliant man. The books he wrote cannot begin to
indicate the knowledge in a mind packed with the reading of more than
of twenty thousand books over the course of his lifetime. He read
history, biography, great and mediocre literature, archaeology.

Lin should have lived longer, and contributed more. He would have
become just what Hannes Bok predicted in a horoscope reading that he
did for Lin -- he would have become one of the grand old men of
Science Fantasy.

After Lin got over the bitterness he felt at my ending our marriage,
we kept in touch. During his last few years we corresponded
frequently.

As far as his interment is concerned, his ashes reside behind a 19th
century book on Ancient Egypt in my home, awaiting that time when I
either have them buried in his parents grave in Florida, or I decide
that I will have him interred with me in my family plot. I suspect it
will be the latter alternative, hopefully some time very far in the
future.

Noël Vreeland Carter,
posted: Jan. 6, 2001


Originalet hittar man på: http://www.angelfire.com/az/vrooman/noe ... _trib.html

John-Henri

[margl]

Till Carterläsarens fromma tänkte jag citera den korta text som hans fru Noël skrivit

Det är väl jag som åsyftas här - synd bara att jag redan läst texten ifråga. ;-)

[john-henri]

Ja. Men nu har du den i alla fall sparad för evigheten.

Carter var en av de där som det alltid skvallrades om. Åsikterna kring hans person var betydligt mer divergerande än de om hans författarskap, där han hade få beundrare.

John-Henri