Lin Carter

[margl]

Jag är mycket intresserad av Lin Carter och har läst ett flertal av hans verk, den första romanen om Thongor, flera delar av the Gondwane epic och Terra Magica, Under the Green Star, The Purloined Planet och novellsamlingen Beyond the Gates of Dream. Jag undrar om det är någon som läst eller har detaljinformation om romanerna The Star Magicians, The Thief of Thoth, Tara of the Twilight och Kellory the Warlock.

[margl]

Alright, ni behöver inte ha läst de romaner jag var dum nog att namngiva. Är det någon som har läst eller läser Lin Carter överhuvudtaget? I så fall står jag beredd för diskussion eller tips.

[Martin Andersson]

Alright, ni behöver inte ha läst de romaner jag var dum nog att namngiva. Är det någon som har läst eller läser Lin Carter överhuvudtaget? I så fall står jag beredd för diskussion eller tips.

Det tycks vara en ganska allmän åsikt att Lin Carter som författare i bästa fall var en kompetent pastischör och i värsta fall en inkompetent pastischör. Det snällaste jag hört om honom var att han drevs av en oerhörd entusiasm för de fantastiska genrerna (i synnerhet fantasy) och var väl medveten om att han själv var en andra klassens imitatör. När han hade läst allt av någon av sina favoritförfattare (och han hade ett oerhört gott öga för bra fantasy, vilket Ballantine Adult Fantasy Series visar) ville han helt enkelt att det skulle finnas mer i samma stil, och då blev han tvungen att skriva det själv.

Carters stora insats var som redaktör; i Adult Fantasy-serien publicerade han många bortglömda klassiker. Dessutom lär det vara honom vi har att tacka för att Evangeline Walton skrev färdigt Mabinogion-serien; Carter återutgav den första boken (som då också var den enda) i Adult Fantasy-serien, vilket uppmuntrade Walton att skriva resten.

Dessutom hade han den goda smaken att referera till The Sword of Shannara som "this war crime of a novel"... :lol:

Jag har -- förstås -- läst de Conan-böcker han skrev ihop med L. Sprague de Camp, och jag tycker att för att vara Conan-noveller av någon annan än Robert E. Howard är de riktigt trevliga. Och jag har läst The Xothic Legend Cycle som samlar många av hans Cthulhu Mythos-noveller och fann den kompetent men inte enastående. Dessutom har jag läst hans pastischer på Clark Ashton Smith, som tyvärr är ganska klumpiga men som ibland ändå kommer i närheten av Smiths eleganta ironi, samt diktsamlingen Dreams from R'lyeh som inte är så illa (själva sonettcykeln "Dreams from R'lyeh" som gett namn åt samlingen är förstås en pastisch på Lovecrafts Fungi from Yuggoth).

[margl]

Det tycks vara en ganska allmän åsikt att Lin Carter som författare i bästa fall var en kompetent pastischör och i värsta fall en inkompetent pastischör. Det snällaste jag hört om honom var att han drevs av en oerhörd entusiasm för de fantastiska genrerna (i synnerhet fantasy) och var väl medveten om att han själv var en andra klassens imitatör. När han hade läst allt av någon av sina favoritförfattare (och han hade ett oerhört gott öga för bra fantasy, vilket Ballantine Adult Fantasy Series visar) ville han helt enkelt att det skulle finnas mer i samma stil, och då blev han tvungen att skriva det själv.

Jag känner givetvis till dessa allmäna åsikter. Faktum är att de flesta omdömen om Carter överhuvudtaget, oavsett av vilken författare och i vilket text, tycks bestå av dessa allmäna åsikter: "Bra som återutgivare, usel som skönlitterär författare". Det vore givetvis fånigt att påstå att Carter lyckades skapa något fullkomligt orginellt, han hade avsett att göra detta med sitt drömda epos Khymyrium, men av det novellfragment som finns i "Beyond the Gates of Dream" skulle detta epos om det någonsin hade blivit verklighet blivit något i särklass segdraget som enbart då och då hade lättats upp av Carters deskriptiva talang.
Carter var i stort sett en pastischör, en mycket kompetent pastischör, och jag vet inte om det är något fel med mig, men jag har en viss svaghet för pastischer (kanske för att jag skrivit några själv). Personligen anser jag att berättelserna om Thongor, i alla fall den första romanen "The Wizard of Lemuria" och novellen "The City in the Jewel", är bättre än de direkta Conan-imitationer han skrev ihop med de Camp (även fast novellen "The Hand of Nergal" som han skrev själv är ganska hyfsad). Den serie av interplanetery romances i Burroughs anda som inleds med "Under the Green Star" är riktigt bra. Det är inte själlösa kopior det rör sig om, Carters grönskande skogsvärld skiljer markant från Burroughs ökenartade Barsoom (för säkerhets skull har Carter skrivit en liten medföljande text där han påpekar dessa skillnader). Charmiga är de romaner han skrev om den intergalaktiske superagenten Hautley Quicksilver, uppenbarligen en parodi på James Bond, som är så oerhört självcentrerad och övertygad om sin egen förträfflighet att han blir skrattretande.
De litterära bristerna med Carters verk hör samman vad han beundrade, det man retar sig på hos Burroughs, Lovecraft, Howard och Smith, retar man sig på i ännu högre grad på hos Carter (tex förkärleken för förbjuden och påhittad ockult litteratur som avsevärt tynger ner inledningen i "Under the Green Star"). Den främsta personliga bristen man troligtvis retar sig på hos Carter är hans ogenerade sätt att framhäva sig själv, så när han tex i antologin The years best fantasy stories 1976 utan att till synes tveka en sekund sätter sin egen novell "The City in the Jewel" och Smith-imitationen "The Scroll of Morloc" bland det främsta vad året har att erbjuda av fantasy. I samma bok gör han också reklam för sin egen Worlds End-serie.
Vad jag skulle vilja läsa, förutan hans stora genrestudie "Imaginary Worlds", är de av hans romaner som Ian Covell går så hårt åt. Främst då "Tara of the Twilight", enligt Covell, "a sexuell explicit odyssey, as if trying to redress the many years in which he denied his characters even lustful thoughts" och "Kellory the Warlock", åter enligt Covell, "a stripped-down tale of brutality and revenge that comes to harsh, scarcely romantic end, without even a hint of a sequel". Det är en intressant när en författare i modern tid anklagas för att inte slå vakt om happy ending-romantiken och att inte bereda mark för uppföljare.

Dessutom hade han den goda smaken att referera till The Sword of Shannara som "this war crime of a novel"... :lol:

Carter älskade som sagt så gott som varje gren av fantastisk litteratur, hans "Imaginary Worlds" lär vara en enda lång hyllning till enskilda författare, så när han fattade antipati till ett författarskap så var det något han verkligen inte gillade.

[Martin Andersson]

Jag känner givetvis till dessa allmäna åsikter. Faktum är att de flesta omdömen om Carter överhuvudtaget, oavsett av vilken författare och i vilket text, tycks bestå av dessa allmäna åsikter: "Bra som återutgivare, usel som skönlitterär författare". Det vore givetvis fånigt att påstå att Carter lyckades skapa något fullkomligt orginellt, han hade avsett att göra detta med sitt drömda epos Khymyrium, men av det novellfragment som finns i "Beyond the Gates of Dream" skulle detta epos om det någonsin hade blivit verklighet blivit något i särklass segdraget som enbart då och då hade lättats upp av Carters deskriptiva talang.
Carter var i stort sett en pastischör, en mycket kompetent pastischör, och jag vet inte om det är något fel med mig, men jag har en viss svaghet för pastischer (kanske för att jag skrivit några själv).

Problemet med pastischer är att de är just det: efterapningar. De kommer alltid att dömas efter originalet, och de gör sannerligen inget för författarens litterära rykte. De kan nog t. o. m. skada detta rykte. Titta på August Derleth till exempel. Vad finns i tryck av honom idag? Vad är det som brukar återtryckas? Hans Cthulhu-noveller och hans "postuma samarbeten" (och kom ihåg vad Jack Williamson (?) sa om postuma samarbeten: "A posthumous collaboration is a collaboration between two authors who should trade places with each other."), och inte hans egna grejor som t. o. m. sägs vara riktigt bra.

Personligen anser jag att berättelserna om Thongor, i alla fall den första romanen "The Wizard of Lemuria" och novellen "The City in the Jewel", är bättre än de direkta Conan-imitationer han skrev ihop med de Camp

Har jag inte läst.. Vet inte om jag skulle våga.

(även fast novellen "The Hand of Nergal" som han skrev själv är ganska hyfsad).

Fast inledningen är ju skriven av Robert E. Howard.

De litterära bristerna med Carters verk hör samman vad han beundrade, det man retar sig på hos Burroughs, Lovecraft, Howard och Smith, retar man sig på i ännu högre grad på hos Carter (tex förkärleken för förbjuden och påhittad ockult litteratur som avsevärt tynger ner inledningen i "Under the Green Star").

Problemet med åtminstone Lovecraft-pastischerna är att Carter ville ha ordning och reda. Han gillade inte att Lovecraft och andra Cthulhu-författare släppte motsägelsefulla referenser till höger och vänster utan försökte sammanfoga och harmoniera alltihop till en sammanhängande helhet. Resultatet blev att handlingen blev lidande; alltför ofta möts man av namnupprapningar av den derlethianska skolan.

Jag kan förresten tillägga att Carter grundade "The New Kalem Club" efter förebild av Lovecrafts kompisgäng i New York. "Klubben" träffas fortfarande ungefär en gång i månaden på O'Reilly's Pub på Manhattan. Jag var där på 69-årsdagen av Lovecrafts död.

Dessutom hade han den goda smaken att referera till The Sword of Shannara som "this war crime of a novel"... :lol:

Carter älskade som sagt så gott som varje gren av fantastisk litteratur, hans "Imaginary Worlds" lär vara en enda lång hyllning till enskilda författare, så när han fattade antipati till ett författarskap så var det något han verkligen inte gillade.

Tja, han hade ju i alla fall inte fel i det här fallet... :)

[margl]

Problemet med pastischer är att de är just det: efterapningar. De kommer alltid att dömas efter originalet, och de gör sannerligen inget för författarens litterära rykte. De kan nog t. o. m. skada detta rykte.

En del av Carters pastischskapande hängde nog, åtminstone bitvis, samman med den litterära teori han framlägger i "Imaginary Worlds". Jag har som sagt inte läst den än så vad jag här återberättar är Covells tolkning: "Carter suggested that after Morris, fantasy developed by influences - one author read another, then emulated or developed elements they liked, efter which they too were copied or improved on". Ur denna synvinkel kunde Carter alltså hävda att vad han gjorde var bara ordninarie litteraturutveckling. Jag har skrivit ett halvdant utkast där jag gör ett försök att försvara Carters ståndpunkt. Faktum är att man kan framföra en hel del till dess försvar, tex hur realistisk är egentligen den romantiska konstnärsmyten om att díktaren framför allt ska vara orginell. Så gott som alla de författare som räknas in i den etablerade litteraturhistorien arbetade efter "store förebilder", när Vergilius skrev Aeniden hade han givetvis Homeros Iliaden och Odyssen i tankarna och när Tasso skapade Det befriade Jeusalem hade han Aeniden som förebild osv. Tydligen ledde denna teori också till en del intressanta påståenden från Carters sida, bla sa han att Lovecraft skrev dunsanyansk fantasy innan han läst Dunsany eftersom han läst vissa av Poes noveller, tex "Shadow-A Parable", som hade dunsanyanska drag. Även om jag betvivlar att så är fallet så kan jag faktiskt, efter att ha läst Poes noveller, förstå hur Carter kunde göra det antagandet.

Fast inledningen är ju skriven av Robert E. Howard.

Enligt Carter 100 ord och inga anteckningar om fortsättningen.

[Martin Andersson]

bla sa han att Lovecraft skrev dunsanyansk fantasy innan han läst Dunsany eftersom han läst vissa av Poes noveller, tex "Shadow-A Parable", som hade dunsanyanska drag. Även om jag betvivlar att så är fallet så kan jag faktiskt, efter att ha läst Poes noveller, förstå hur Carter kunde göra det antagandet.

Lovecraft skrev faktiskt den väldigt dunsanianska "Polaris" innan han hade läst Dunsany.

Fast inledningen är ju skriven av Robert E. Howard.

Enligt Carter 100 ord och inga anteckningar om fortsättningen.

Ja, det finns inga anteckningar om fortsättningen, men Howards bidrag är BETYDLIGT längre än 100 ord. Jag slutade räkna vid 80 ord och då hade jag inte kommit längre än första stycket på första sidan av Howards fragment, som upptar två sidor i The Coming of Conan the Cimmerian. Jag skulle gissa på att Howards bidrag snarare är 800 ord.

[margl]

Och jag har läst The Xothic Legend Cycle som samlar många av hans Cthulhu Mythos-noveller och fann den kompetent men inte enastående. Dessutom har jag läst hans pastischer på Clark Ashton Smith, som tyvärr är ganska klumpiga men som ibland ändå kommer i närheten av Smiths eleganta ironi

Den enda av Smithpastischerna jag läst är "The Scroll of Morloc". Vad heter de andra? Har du förresten läst några av sammanställningarna han gjort av Smiths noveller? Själv är jag stolt ägare av "Poseidonis".

[Martin Andersson]

Den enda av Smithpastischerna jag läst är "The Scroll of Morloc". Vad heter de andra?

Jag tror jag har läst allihop, inklusive hans "postuma samarbeten" med Smith. De finns i The Book of Eibon. De är

* The Double Tower: The History of Zloigm the Necromancer
* The Devouring of S'Lithik Hhai: The History of X'hyl the Apothecary
* The Scroll of Morloc: The History of the Shaman Yhemog
* The Descent into the Abyss: The History of the Sorcerer Haon-Dor
* The Secret in the Parchment: The History of the Thaumaturge Ptomeron
* The Feaster from the Stars: The History of Yzduggor the Eremite
* From the Archives of the Moon (som enligt Robert M. Price är Carters bästa imitation av Smiths stil)

Och "tillsammans" med Smith:

* The Light from the Pole: The History of Pharazyn the Enchanter
* The Stairs in the Crypt: The History of the Necromancer Avalzaunt
* The Utmost Abomination

Carters "utdrag" ur den fiktiva Book of Eibon, "Papyrus of the Dark Wisdom", får väl också räknas som en pastisch.

Har du förresten läst några av sammanställningarna han gjort av Smiths noveller? Själv är jag stolt ägare av "Poseidonis".

Nej, fast jag har Xiccarph stående i bokhyllan (som jag tror jag har nämnt i förbigående i någon annan tråd). Men nu bli det inget mer jagande efter obskyra Smith-volymer, för jag har lagt en förhandsbeställning på Smiths samlade noveller och hoppas få den första volymen vilken dag som helst nu (den är äntligen släppt). :-)

[john-henri]

Den enda av Carters serier jag lyckats förmå mig att läsa, och med synnerligen blandade känslor, är hans Leigh Brackett-pastisch, den som han kallade "The Mysteries of Mars" och som består av de fyra romanerna The Valley Where Time Stood Still (1974), The City Outside the World (1977), Down to a Sunless Sea (1984) och The Man Who Loved Mars (1973). Problemet här är ju det som konstant vidlåder Carter, tycker jag: han har inget språköra. Pastischerna är ibland mycket nära, för att sedan kollapsa totalt när han väljer absolut fel ord, absolut fel ton. (Men jag ska inte lägga mig i den här diskussionen, misstänker jag, för de författare ni pratar om är i de flesta fall sådana jag har svårt för, eller finner fullständigt likgiltiga. Och Carter är förvisso en av dem; en man uppfylld av en fullständigt obesvarad kärlek till underhållningslitteraturen.) Läste mycket gjorde han, och jag har i min tur läst hans böcker om Tolkien, om Lovecraft och "Imaginary Worlds" om fantasy i allmänhet. Men inte heller här har han egentligen något av intresse att säga. Han stannar helt och hållet på ytan, är totalt okritisk och tycks uppfatta allt han läser helt och hållet bokstavligt; kommer han någon gång på någon enstaka symbol stoltserar han med det som om det vore en häpnadsväckande insikt. Jag beklagar, men snällare än så klarar jag inte av att vara mot honom som kritiker eller som författare.

John-Henri

[margl]

De finns i The Book of Eibon.

Tack för upplysningen.

Nej, fast jag har Xiccarph stående i bokhyllan

En av de saker som gör det lättare för mig att överse med Carters brister är den uppenbara kärlek han hyste till science fiction, skräck och fantasy.
Smith var som sagt en av hans favoriter och jag finner det oändligt charmigt att läsa i Zothique hur Carter försöker bygga upp en internkronologi, inte över novellernas tillkomst utan över deras handling. I den samme entusiastens anda räknar han ut via små ledtrådar att eftersom det nämns där borde det ha hänt ungefär tvåhundra år efter det där, men absolut inte tidigare än det här.

[margl]

Den enda av Carters serier jag lyckats förmå mig att läsa, och med synnerligen blandade känslor, är hans Leigh Brackett-pastisch, den som han kallade "The Mysteries of Mars" och som består av de fyra romanerna The Valley Where Time Stood Still (1974), The City Outside the World (1977), Down to a Sunless Sea (1984) och The Man Who Loved Mars (1973).

Tyvärr (fast det ordvalet kanske låter felplacerat) har jag inte läst någon av dessa romaner än. Det enda av Carters marsberättelser jag läst är novellen "The Martian El Dorado of Parker Wintley", som bygger på en ganska bra men också något förutsägbar ide.

Problemet här är ju det som konstant vidlåder Carter, tycker jag: han har inget språköra. Pastischerna är ibland mycket nära, för att sedan kollapsa totalt när han väljer absolut fel ord, absolut fel ton.

Jag är bekant med företeelsen. Ibland lyckas Carter genom detta skapa nästan komiska effekter, som jag finner underhållande.

Jag beklagar, men snällare än så klarar jag inte av att vara mot honom som kritiker eller som författare.

Efter att ha läst din bok om fantasy förväntade jag mig inget annat. Alla kan ju inte tycka om samma författare.

[Martin Andersson]

Läste mycket gjorde han, och jag har i min tur läst hans böcker om Tolkien, om Lovecraft och "Imaginary Worlds" om fantasy i allmänhet. Men inte heller här har han egentligen något av intresse att säga. Han stannar helt och hållet på ytan, är totalt okritisk och tycks uppfatta allt han läser helt och hållet bokstavligt; kommer han någon gång på någon enstaka symbol stoltserar han med det som om det vore en häpnadsväckande insikt. Jag beklagar, men snällare än så klarar jag inte av att vara mot honom som kritiker eller som författare.

Det är ungefär vad Lovecraft-kännarna brukar säga om Lovecraft: A Look Behind the Cthulhu Mythos. Inte blir det bättre av att Carter aldrig kunde skilja på "The Horror in the Museum" och "Out of the Aeons", vilket leder till en del förväxlingar som är förbryllande för den som faktiskt kommer ihåg båda novellerna.

[margl]

Det kanske bara är korkat av mig att fortsätta försvara Carter, men envis som jag är tänker jag inte be om ursäkt för att jag gillar en charmig underhållare. Vid sidan av pastisherna skrev han vad som har betecknats som "the true 'Carterian' series". Dessa består av tre huvudsakliga avdelningar, Kylix-serien, Worlds End-serien och Terra Magica-serien. Den första serien utspelar sig på de främmande världar (som dock hyser kulturer som påminner påtagligt om vissa i vår planets förflutna) som kretsar kring stjärnan Kylix. Jag har läst en roman ur serien "The Quest of Kadji" som Ian Covell kallar "excellent". Jag håller med, men det är huvudsakligen för skildringen av Chemedis fallna imperium (älskare av dekadensteman som jag är). Skildringen av dess gigantiska huvudstad halvt i ruiner, av vildar som omvandlat kostbara gobelänger till tält och håller sina hästar i det storslagna palatsets korridorer, naglade sig fast i mitt minne. I Worlds End serien förenas influenser från Burroughs, Howard och Smith (dock inte form av ren imitation) i en vår värld då alla landmassor miljoner år in i framtiden glidit ihop till en enda superkontinent, Gondwane. Hjälten, som förövrigt är en konstgjord varelse "a Construct", är det vanliga axelbreda muskelknippet men personerna och miljöerna runt omkring honom är ofta roande och färgstarka (hela serien präglas enligt mig av en känsla att Carter har släppt alla spärrar och låter alla vildflygna påhitt få utrymme i berättelsen). Covell gillar den inte, han kallar det "a painfull farce" och jag medger att berättelsen ibland känns något forcerad men den är också i långa stycken njutbar om man kan få sitt kritiska överjag att slappna av en stund. Slutligen Terra Magica-serien, som tillhör det sista Carter skrev åren innan sin alltför tidiga död, får Covells odelade beröm: "It was as though he had finally relaxed, as if the illness burned away all the personae he tried to assume, to leave only wonder - a writer in love with fantasy. Terra Magica is so vast and magical that it contains all the fantastic lands, creatures and heroes from our legends". För att fortsätta citera rörande böckernas handling: "The book´s dont have plots as such, but the stories wander plesantly from incident to incident, allowing the various heroes and heroines to meet mermaids, hippogriffs, dragons and the like". Serien finns tillgänglig via adlibris om nu någon mot förmodan skulle vara intresserad.

[john-henri]

Snälla Margi, varför skulle någon här behöva be om ursäkt för att han eller hon gillar skräp? Nästan allt vi pratar om allihop är skräp enligt mer uppburna kritiker och litteraturkännare än vi själva; jag gillar också författare som väsentligen skrev skräp (Leigh Brackett, till exempel, nämnd ovan; jag hyser fortfarande en outsläcklig klockarkärlek till Mickey Spillane, liksom till Rex Stout); so what? Gillar du Lin Carter ska du läsa Lin Carter. Att jag inte tål honom beror, misstänker jag, på att vad jag är särskilt känslig för är vad som med engelskans obetalbara uttryck kallas för "purple prose", och mer purpurröd prosa än Carter har få ens fantasyförfattare åstadkommit, även om gubevars fantasyn dräller av usla skribenter. Och frågan är väl om ens Carter är värre än Terry Brooks.

John-Henri