H. G. Wells: The Time Machine

[Sheriffen]

NEDSLAG I EN TÄNKT ESSÄ OM THE TIME MACHINE AV H. G. WELLS
Tidfararen i H. G. Wells kortroman The Time Machine gör nedslag vid olika tidpunkter i den ofantligt avlägsna framtiden. När jag nu läste om The Time Machine, som jag bara läst en gång förut, då i svensk översättning när jag var i tonåren, drabbades jag av insikten att det finns så mycket att säga om denna kortroman att det kräver en lång essä. Jag gör några nedslag i den essän här, i väntan på att den blir skriven. Jag förvarnar dock om att de här nedslagen innehåller spoilers, eftersom det inte går att diskutera romanen så som jag vill utan att avslöja väsentliga delar av intrigen.

The Time Machine är en roman som svindlande innehållsrikt utnyttjar den extrapolation och idéspekulation science fiction så väl lämpar sig för, och det fascinerande nog på flera plan – det tekniska, det sociala och det naturvetenskapliga.

Det tekniska planet är förstås uppenbart redan i och med titeln. H. G. Wells låter dock i en prolog sin tidfarare för några vänner redogöra för tiden som en fjärde dimension av det slag Albert Einstein bara tio år senare bevisade att den är. Wells förser sin tidfarare med inte bara en maskin med vilken han kan resa genom tiden (föregivet vetenskaplig förklaring) utan även med en hypotetisk överbyggnad (autentisk, vetenskaplig spekulation) i form av ett resonemang om tidens natur, grundat i fysiken.

Det sociala planet beror på att Wells var aktiv socialist. I den avlägsna framtid där hans tidfarare först hamnar – år 802701 – har kapitalismen sådan Wells såg den lett till att människan utvecklats till två olika arter, eloaner och morlocker. Det är förstås skälet till att Wells förlagt sin berättelse så ofantligt långt in i framtiden. Med biologi som ett huvudintresse och inläst på Charles Darwins evolutionsteori som han var (tidfararen nämner till och med Darwin i redogörelsen för sin tidsresa) ville han låta tillräckligt lång tid ha förflutit för att vi människor genom artförgrening skulle ha kunnat utvecklas till två seaparata arter. Jag tror att nästan åttahundratusen år under de förhållanden Wells beskriver skulle räcka. Och spekulationen är hur som helst fascinerande, eftersom Wells' eleganta tankeskapelse skulle kunna kallas socialdarwinism: den biologiska evolutionen är en direkt följd av social ingenjörskonst. Eloanerna härstamnmar från den med tiden extremt privilegierade, stormrika överklass som arbetsbefriad framfört en paradisisk tillvaro helt beroende av de till underjorden förpassade arbetare som hållit samhällsmaskineriet igång, och från vilka morlockerna härstammar. Jag har aldrig tänkt på det förut, men det slog mig plötsligt att Thea von Harbou måste ha läst The Time Machine innan hon skrev sin sf-roman Metropolis, som låg till grund för maken Fritz Langs enastående film med samma titel. Och där ser vi hur den rent sociala förändringen har införts, den förändring som i Wells' roman i den avlägsna framtiden lett till att den privilegierade överklassen utvecklats till späda, naiva, enfaldiga, bekymmerslösa små människor som lever ett sagoaktigt liv uppe på jordytan, förvandlad till en enda stor trädgård med väldiga palatsbyggnader i vilka de bor, och som är den boskap underjordens blekt grönaktiga, intelligentare, monstruösa morlocker i hemlighet håller med kläder och mat, och regelbundet, liksom vi gör med kor, slaktar och äter upp.

Man kan diskutera hur trovärdigt Wells' scenario är, men jag finner det mycket intressantare att han i vad som var science fictions barndom så vidunderligt väl utnyttjar formen till sådan avancerad extrapolation och idéspekulation, och det på flera, sammanhängande plan. På det sättet överträffar han inte så få av senare tiders sf-författare, i vars verk inte ens de rena science fiction-elementen alltid är av bärande betydelse för berättelsen, utan nominellt kan lyftas bort. Därmed är sådana verk, som jag ser det, mainstream maskerad till science fiction. Något liknande går inte att säga om The Time Machine, för lyfter man bort tidsmaskinen och människans artförgrening imploderar hela berättelsen.

The Time Machine publicerades ursrprungligen som följetong i den månatliga Pall Mall Gazette, i januari- till och med majnumren 1895. Därefter utkom den i två sinsemellan något olika versioner i bokform, den första utgiven den 7 maj 1895 av Henry Holt and Company och den andra utgiven av Heinemann den 29 maj samma år. Den senare är den som normalt publiceras nuförtiden och som också är den text som publicerades som följetong i Pall Mall Gazette. Men bara nästan.

När The Time Machine gick som följetong i Pall Mall Gazette, begärde redaktören W. E. Henley att Wells skulle skriva till ett parti om den evolutionsmässigt fullständigt degenererade människan, i en framtid ännu mycket avlägsnare än eloanernas och morlockernas. Wells var inte överförtjust i tanken och blev ännu mindre förtjust när Henley la till några stycken han skrivit själv, men sektionen publicerades i kapitel 11, dock utan de stycken Henley la till. När The Time Machine utkom i bokform såg Wells till att det här partiet lyftes ut, men det har senare publicerats separat, under titeln The Grey Man. Jag förstår varför Wells inte var särskilt förtjust i tillägget och varför han lyfte ut det ur bokutgåvorna, men det är ändå intressant hur han här fortsätter med evolutionsteoretiska extrapolationer. Jag lånar ett par meningar av flera som intressant exempel:

”The faintly human touch of these little creatures perplexed me greatly. If you come to think, there is no reason why a degenerate humanity should not come at last to differentiate into as many species as the descendants of the mud fish who fathered all the land vertebrates.”

The Time Machine överraskade mig på ännu ett sätt. Som roman är den enastående. H. G. Wells berättar en magnetiskt fängslande historia, som – det måste jag medge – gjorde mig nästan besatt. Det händer väldigt sällan numera, men The Time Machine visade sig vara en bok jag hade svårt att lägga ifrån mig. Jag stod och läste vidare när jag lagade mat, jag läste vidare när jag hade gått och lagt mig, jag läste vidare så fort jag vaknade, jag läste vidare till och med under sekunderna då jag gick från ett rum till ett annat. Berättelsen är fascinerande, den är gripande, den är spännande.

Och så stämningsläget. Kanske framförallt under de allra sista etapperna av tidfararens resa, då han hamnat i den ohyggligt avlägsna framtid när jorden är på väg att slukas av den röda, expanderande solen och den ofantliga ödsligheten är avgrundsdjupt skrämmande – och serent rofylld. Man skulle kunna tro att det är ett motsatspar, men inte i händerna på en författare med H. G. Wells' vidunderliga gestaltningsförmåga.

Kortromanen The Time Machine var H. G. Wells' debut i bokform. Litteraturhistoriskt sett är den helt oumbärlig för science fiction-läsaren, men fascinerande nog är den oumbärlig även som roman i sig, eftersom den fortfarande tillhör de allra yppersta i genren.

H. G. Wells: The Time Machine
Pan Books 1977, innehåller även novellen The Man Who Could Work Miracles. The Time Machine finns ständigt i tryck, från flera olika förlag

I svensk översättning:
Tidmaskinen (översättning Wendela Leffler, Svenska andelsförlaget, 1923)

Tidmaskinen (översättning Kjell Ekström & Sam J. Lundwall, Delta, 1976) (Denna utgåva innehåller partiet som Wells lyfte ut
ur originalboken.)

Tidsmaskinen (översättning Oskar Källner, Fafner förlag, 2017)

TIDSMASKINEN SOM SERIEALBUM
När jag nu läste om The Time Machine hände det då och då under läsningens gång att jag i förväg kom ihåg något inslag i intrigen, någon enstaka företeelse eller scen. Ibland kom jag ihåg de här inslagen från seriealbumet i serien Stjärnklassiker (ursprungligen utgivet som serietidning, då i serien Illustrerade Klassiker). Det albumet fick jag tag på när jag var nio år, innan jag visste vad science fiction var för något och inte gjorde skillnad på berättelser på det sättet, utan såg det albumet som ett äventyrsalbum liksom det om Robin Hood i samma serie var ett äventyrsalbum. Jag läste de här albumen gång på gång på gång och har dessutom sparat dem. Så nu grävde jag fram Tidsmaskinen och läste om albumet efter att ha läst om romanen. Det utgör strängt taget ett mycket korthugget, illustrerat synopsis där man även med omtanke om barnen låtit den lilla kvinnliga eloanen Weena drabbas av ett betydligt trevligare öde än i boken och dessutom redigerat bort bokens egentliga slut. Albumet har sina förtjänster, men också märkliga brister av annat slag än de nämnda, som till exempel att det museum som Det gröna porslinspalatset visar sig vara innehåller i princip enbart fordon och maskiner från den samtid då albumet utgavs. Det känns inte väldigt trovärdigt när det gäller ett musuem ungefär 800 000 år in i framtiden. Fast andra bilder, som sfinxen på sin ihåliga sockel, är suggestiva och dröjer om än något dimmiga kvar i minnet sedan barndomen. Och det gäller i synnerhet tidsmaskinens utseende, som jag mindes mycket tydligt. Precis så där ser tidsmaskinen i H. G. Wells' roman ut i mitt sinne, nu och för alltid.

Stjärnklassiker nr. 8: Tidsmaskinen
Tecknare: Lou Cameron
Manusförfattare: Lorenze Graham
Originalet utkom 1956, som Classics Illustrated 133
På svenska:
Illustrerade Klassiker 46, utgiven 1957.
Omtryckt i serieantologin Illustrerade klassiker 1: Fantastiska resor (som också innehåller Resan till jordens medelpunkt, Världaras krig, Jorden runt på 80 dagar), inbunden från Cobolt förlag 2015.

Addendum. När jag nu läser ensidespresentationen av H. G. Wells i seriealbumet ser jag att han där, föga oväntat, presenteras som primärt science fiction-författare. Jag måste rimligen ha läst den presentationen som liten, men uppenbarligen gjorde den inget intryck. Det var först senare jag fick klart för mig vad science fiction är för något, men det är en annan historia.

[Sheriffen]

HUR MAN LUSTMÖRDAR EN DRÖM

eller Ytterligare ett par nedslag i en tänkt essä om H. G. Wells' The Time Machine

Observera att här förekommer spoilers.

Klockan 13.09 den 18 januari 2021 postade jag här i forumet ovanstående anmälan av H. G. Wells' debutroman The Time Machine, plus av ett seriealbum byggt på romanen. Vi har nu färdats framåt i tiden och tidsmaskinen återvänder, men blir lustmördad.

Egon Friedell, 1878 – 1938, var en österrikisk kulturhistoriker, pjäsförfattare och skådespelare, så framstående att han blivit frimärke. Av denna begåvning märks intet i hans ”fortsättning” på H. G. Wells' roman The Time Machine, en besynnerlig tingest som fick titeln Die Reise mit der Zeitmachine, postumt originalpublicerad 1946 och i engelsk översättning som The Return of the Time Machine, 1972.

Jag är mycket skeptisk till författare som tar sig för att skriva ”fortsättningar” på andra författares verk. Det är inte bara en uppvisning av brist på egen kreativitet som ger mig ställföreträdande skamkänslor, det är även en brist på innovationsförmåga som redan i utgångsläge borde få den presumtive författaren att söka sig ett annat yrke. När hen trots det i stället fortsätter på andra författares verk, lyckas hen aldrig gestalta romanfigurerna så som de gestaltats av den ursprungliga författaren, eftersom de båda inte är samma människa och inte skriver och tänker på samma sätt. Vad som åstadkoms är därför vrångbilder av de ursprungliga gestalterna. I de mer lyckade fallen är vrångbilderna självparodiskt komiska på samma sätt som folk blir i skrattspeglarna på tivolin (man kan då som läsare i alla fall hånfullt roas av de tafatta, litterära försöken), medan det i de mer tragiska fallen rör sig om perversa lustmord.

Egon Friedell var pervers lustmördare.

Varför Friedell över huvud taget valde att skriva en fortsättning på H. G. Wells' The Time Machine framstår som ett mysterium, eftersom han fullständigt förändrar förutsättningarna i Wells' roman. Mest anmärkningsvärt är att Wells' rakt igenom tekniskt och naturvetenskapligt spekulativa extrapolationer här i stället ges en pseudovetenskaplig grundval, vilket kanske bäst illustreras av att Friedell ”bevisar” att man kan resa i tiden genom att anföra att det ju är precis vad spöken gör. De kan som bekant fritt promenera fram och tillbaka i tiden, och det är därför de inte hindras av sådant otyg som stängda dörrar eller väggar, utan bara går rakt igenom dem. De befinner sig i ”tidsdimensionen”, men inte i ”rumsdimensionen”.

Nästan lika anmärkningsvärt är att H. G. Wells' tidfarare i The Return of the Time Machine har blivit en helt annan människa, med helt andra karaktärsegenskaper, bevekelsegrunder och intressen. Inte minst är hans främsta drivkrafer i The Time Machine som bortblåsta, och han meddelar ilsket att han är kompakt ointresserad av livets utveckling på jorden, liksom av den mänskliga civilisationens både historia och framtida utveckling. I själva verket, visar det sig, blir han bara uppgivet uttråkad och trött under sina utflykter till 1995 (där London utan någon som helst förklaring har flyttats upp i luften, varför alla dess byggnader befinner sig uppe bland molnen) och 2123 (där London helt har försvunnit och tidfararen i stället träffar ett par i drypande rasistiska ordalag beskrivna egyptier (kallade ”bronshudingar”) som telepaterar med blommor och ur dem suger andlig energi till sina historiska, intuitiva efterforskningar). Han bestämmer sig för att tidsmaskinen bara är en fånig leksak och att han aldrig mer ska resa i tiden. (Egon Friedell byggde för övrigt även om tidfararens hem, varför tidsmaskinen plötsligt står högst uppe i ett torn som huset saknar i Wells' roman. Att placera apparaten där är inte värst genomtänkt, vilket en stunds just eftertanke ger vid handen.)

Jag förstår vad det här framstår som. En medvetet parodisk fortsättning på Wells' roman. Men det tror jag inte alls att det är, särskilt som The Return of the Time Machine är kemiskt fri från ens ansatser till något slags humor. Egon Friedell anstränger sig i stället omsorgsfullt – genom fiktiva brevväxlingar, som ramar in tidfararens berättelse – för att ge alltsammans sken av att H. G. Wells som person var den jagberättare som återgav tidfararens jagberättelse i originalromanen, medan Egon Friedells jagberättare som återger tidfararens nya jagberättelse är den journalist som satt alldeles tyst i Wells' roman. Han tar även i så att han blir jordgubbsröd i ansiktet för att mycket långrandigt och långtråkigt ge föregivet vetenskapliga – med hjälp av nämnda spiritism och enfaldiga, matematiska formler – förklaringar till att och hur tidsresor är möjliga. Och med samma mycket blygsamma litterära talang som Hugo Gernsback uppvisade i sin klassiska sf-roman Ralph 124C41+ åstadkommer Friedell en berättelse som skärande uppenbart är tänkt som både ett slags hyllning till och en gripande fortsättning på H. G. Wells' The Time Machine, men som i all sin beklagliga brist på ens vagt skönjbara kvaliteter av något slag störtdyker rakt ned i en tragisk kakofoni av dissonanser. På stilistiken och berättelsens uppbyggnad saknas inga fel, och man drabbas mycket lätt av förståelse för varför boken publicerades först efter författarens död.

På motsvarande vis förstår man varför Donald A. Wollheims DAW Books lät översätta och publicera The Return of the Time Machine, för var det något som gjorde Don överförtjust var det anmärkningsvärt usla ”fortsättningar” på både sf-genrens superklassiker och för den delen redan i utgångsläge sekunda verk av genrens B-garde. Det är mindre begripligt varför DAW Books vid översättningen från tyska lät den viktorianske engelsman som förmodas ha skrivit ned redogörelsen – journalisten – använda sig av amerikansk stavning, grammatik, slang och vokabulär från 1970-talet, medan det däremot är alldeles förståeligt att det även var DAW Books som utgav K. W. Jeters Morlock Night, ytterligare en ”fortsättning” på H. G. Wells' The Time Machine.

Egon Friedell: The Return of the Time Machine
Originaltitel: Die Reise mit der Zeitmachine
Översättning: Eddy C. Bertin
DAW Books, 1972

ADDENDUM TILL MIN ANMÄLAN AV THE TIME MACHINE AV H. G. WELLS
Min utgåva av romanen The Time Machine innehåller även H. G. Wells' novell The Man Who Could Work Miracles (1898). När jag anmälde romanen hade jag inte läst novellen, men det har jag gjort nu, och titeln är förrädisk. Novellen visar sig visserligen handla om en man som likt en gudom kan utföra de mest vidunderliga mirakel genom rena viljeakter, men The Man Who Could Work Miracles är även en tidsreserberättelse. Novellen är jämförelsevis enkel och berättartekniskt ligger den på ungefär en begåvad, uppsatsskrivande gymnasieelevs försök i novellväg. Fast H. G. Wells lyckas trots det slå i alla fall mig med förundran, för The Man Who Could Work Miracles visar sig innehålla en tidsreseparadox, och av ett ovanligt slag som jag uppriktigt sagt inte trodde att någon kom på förrän långt senare, när Robert A. Heinlein skrev By His Bootstraps (1941). Heinlein har i och för sig ytterligare ett par tidsparadoxala vändningar i sin långnovell, men den huvudsakliga paradoxen finns hos Wells. Som litteratur är The Man Who Could Work Miracles i mina ögon försumbar, men ur science fiction-historisk synvinkel är den högintressant.