Jevgenij Zamjatin: Vi

Om enskilda sf-/fantasyförfattare och -verk

Jevgenij Zamjatin: Vi

Inläggav Sheriffen » ons 01 jul 2020, 15:56

Jevgenij Zamjatins roman Vi är den första i raden av den moderna tidens klassiska, dystopiska science fiction-romaner. Det var enligt uppgift även den första bok som bannlystes - den fick inte ens utges - i Ryssland efter revolutionen 1917. Därför utkom den först i engelsk översättning, då utgiven i New York 1924. Bannlysningen i Ryssland är knappast förvånande - Zamjatin skrev romanen 1921-22, efter att ha upplevt de första åren av kommunistdiktaturen, under vilken han bland annat satt fängslad. Ur den synvinkeln förlänas Vi en extra dimension. Till skillnad från efterföljarna, som Metropolis av Thea von Harbou, Brave New World av Aldous Huxley, Kallocain av Karin Boye, 1984 av George Orwell och flera andra, skrevs den av en människa som faktiskt upplevt det han skrev om och varnade för.

Vi ger genom tydliggörande extrapolationer en förfärande bild av vad en diktatur med kollektivistsiskt ideal innebär. Zamjatin drar ut ideologin till sina absoluta spetsar - ja, de är många - men tydliggör också därigenom vari fasan i ett sådant samhällssystem består. Jag ger några exempel:

Samhällets moraliska och politiska struktur bygger, för att vara ovedersägligt och objektivt sann, på matematik. Det grundläggande axiomet är att summan överträffar entalet, det vill säga att individen endast existerar som en del av kollektivet, som är den egentliga livsformen, personifierad av Den Enda Staten. Tillvaron struktureras matematiskt exakt, varför samtliga medborgare måste bära en standardiserad uniform, promenader endast är tillåtna (och obligatoriska för samtliga medborgare) i militär formation under en viss timme varje dag, och alla bor i lägenhetshus byggda helt och hållet av ett slags mycket hållfast glas, för att ingen ska kunna vara ett jag, bara en del av vi, och därför inte ha något privatliv. Klockslagen för sömn är bestämda av staten och samtliga medborgare stiger på klockringing upp exakt samtidigt varje dag, äter frukost exakt samtidigt (varje tugga måste i rytmisk, gemensam takt tuggas femtio gånger) i sina helt identiska glaslägenheter där alla kan se alla, och går exakt samtidigt till jobbet. Inga avvikelser får förekomma, eftersom den optimala lyckan består i att tillvaron är matematiskt exakt förutsägbar, så att inget oväntat eller avvikande kan inträffa. Det finns dock ett undantag vad gäller privatlivet: sex. Vid sexuellt umgänge får man dra gardiner för sina glasväggar (dock ej golv och tak, såvitt jag förstår), men några parförhållanden förekommer inte, eftersom känslor, och därmed kärlek, är sjukdomstecken. Sex har man vid bestämda klockslag genom att abonnera på andra medborgare, vilket man gör genom att ansöka om tillstånd hos staten och få sig rosa sexbiljetter tilldelade.

Och så vidare.

Zamjatins extrapolationer är förstås just sådana, och dessutom i hög grad satiriska. Fast det är poängen. Liksom Arouet de Voltaire så ofta gjorde, illustrerar Zamjatin genom sin absurda satir den verklighet som satiriseras, och som vid närmare påseende i grund och botten visar sig vara förfärande lik satiren, varför satiren fungerar som en skärande disharmonisk varningssignal, utan varje försonande drag och omöjlig att inte ta ad notam.

Till det kommer att Zamjatins huvudperson D-503 (medborgarna har inte namn, endast kodnummer) drabbas av sjukdomen att bli jagmedveten, influerad av en underjordisk motståndsrörelse ledd av en kvinna som förför honom - utan statligt tillstånd, alltså, vilket redan det kommer att utgöra ett samvetskväljande problem för D-503, eftersom han dessutom omgående blir vad han så småningom inser är kär i henne.

Och där blir romanen mycket intressant ur ännu en synvinkel. Vi är skriven i första person, i form av en dagbok, och D-503 drabbas av en personlighetsklyvning - dels är han programmerad sedan födseln att endast tänka och existera som en del av kollektivet, dels blir han medveten om sig själv som individ. Han saknar de psykologiska begreppen för att analysera och beskriva sin personlighetsklyvning, varför Zamjatin medvetet låter honom göra det på ett valhänt vis, famlande i intellektuellt och känslomässigt mörker efter vad det är som händer med honom under hans gradvisa förändring. Det är dock skrämmande begripligt för läsaren, eftersom det D-503 kämpar med är så grundläggande mänskliga, psykologiska egenskaper att vi alla känner igen dem. Detta är skickligt gjort, och de psykotiska episoder som drabbar D-503 när hans inre gradvis trasas sönder på grund av den strid som utkämpas mellan hans kollektivistiska och hans individualistiska jag känns skruvstädslikt övertygande.

En not i marginalen är att den svenska, avbildade utgåvan är försedd med ett befängt förord av en Nils Håkanson, skrivet 2015, som inleder med ett karaktärsmord på författaren och sedan ägnar sig åt att hävda att det Zamjatin kritiserar och satiriserar inte är en kollektivistisk diktatur. Man kan inte värja sig mot misstanken att Nils Håkanson är övertygad stalinist. Jag läste inte klart förordet (som jag min vana trogen försökte läsa efter att ha läst romanen).

Vi är ur litteraturhistorisk synvinkel en i mitt tycke oundgänglig science fiction-roman, men den är även - vilket som bekant inte alltid är fallet när ett verk är litteraturhistoriskt intressant - en gripande läsupplevelse.

Jevgenij Zamjatin: Vi

Översättning: Sven Vallmark

Modernista, 2016 (andra upplagor finns förstås också)
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4402
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Återgå till Författare och böcker

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare