Ursula K. Le Guin: The Left Hand of Darkness

Om enskilda sf-/fantasyförfattare och -verk

Ursula K. Le Guin: The Left Hand of Darkness

Inläggav Sheriffen » tis 28 apr 2020, 11:18

Ni står nu i begrepp att bevittna mitt spektakulära självmord som sf-litteraturkritiker. Jag tänker nämligen skriva om The Left Hand of Darkness av Ursula K. Le Guin. Och strimla den. Till min egen häpnad, eftersom det inte alls var vad jag hade väntat mig innan jag läste den.

Viss spoilervarning.

När jag nu äntligen läste The Left Hand of Darkness, som jag alltså inte läst tidigare, vet jag inte exakt vad jag hade väntat mig. Fast jag vet att jag inte hade väntat mig att en av sf-litteraturens stora, moderna klassiker skulle vara en palatsintrigfylld fantasyroman baserad på Heianperiodens Japan. Det var med brant stigande förvåning jag tog mig igenom de första kapitlen, för hur troligt är det att en värld som i en avlägsen framtid då människan upprättat en galaktisk sammanslutning av olika koloniserade världar - the Ekumen - skulle gestalta sig som Japan för tusen år sedan? Fast Ursula K. Le Guin förbluffar strax ännu mer, för det visar sig att det japanska landet Karhide gränsar till det sovjetkommunistiska Orgota, som har sitt alldeles egna Stasi (Sarf) och styrs av en rad organisatoriska enheter kallade Commensals (förvisso en benämning på ett slags bakterier i vår nutida värld, men likheten med ordet "Communism" är för uppenbar för att vara en tillfällighet, i synnerhet som det politiska systemet är en kopia av det sovjetkommunistiska).

Det här tycker jag är problematiskt, för sannolikheten för att det tidigmedeltida Japan och 1900-talets sovjetkommunism skulle återuppstå på en av människor koloniserad planet, Gethen (Vinter), i en mycket avlägsen framtid kan nog med visst fog betraktas som avlägsen även den. Ursula K. Le Guin var dock uppenbarligen förälskad i denna rätt fantasilösa värld och beskriver den i långa föreläsningar, eftersom ...

...The Left Hand of Darkness består av ett antal sammanställda rapporter, insända till huvudadministrationen för the Ekumen av ett av dess sändebud, Genly Ai från jorden. (Här blir Le Guin nästan för uppenbart inspirerad av Japan, för som bekant har japaner svårt att uttala R när de talar engelska och säger därför L. Le Guin bara vänder på det, så att de japanska gethenianerna inte kan säga L, utan i stället säger R när de uttlar Genly Ais namn.) Några av rapporterna är skrivna av Genly Ai själv, några av Estraven, en av invånarna på Gethen.

Både magi och telepati fungerar i det universum där The Left Hand of Darkness utspelas, så ska vi ha en beteckning på romanen får vi säga att den är science fantasy. Fast det är något konstigt med tiden också. På ett ställe framgår det att nollan började användas i matematiken på jorden först för 3 000 år sedan. Men det finns inte en chans att den här framtida sammanslutningen av människokoloniserade världar ska ha kunnat uppstå bara 3 000 år efter det att nollan dök upp i jordisk matematik.

Vad beträffar rapporterna skrivna av Estraven fumlar Le Guin delvis bort en av bokens verkliga huvudpoänger (i synnerhet 1969, då den först utkom), nämligen tanken att könet inte definierar människan. Gethenborna, sedan länge bortglömda av de övriga av människan koloniserade planeterna i universum men nu återupptäckta, är nämligen androgyna. Fast inte alltid. Bara när det är parningstid, när de är i "kemmer", då under samlaget den ena parten "väljer" eller "antar" det ena könet och den andra det andra könet. Det hela förklaras i någon bisats med att de här människorna troligen är ett bortglömt, biologiskt experiment, eftersom evolutionen inte skulle ha kunnat åstadkomma det dubbelkönade människosläktet, i alla fall inte på så kort tid.

Den här könsrevolutionerande tanken i en tämligen könsrollsbunden tid förfelas emellertid när absolut alla och av alla hela tiden kallas för "han". Som läsare har man rätt snart glömt bort det där med att de här människorna är dubbelkönade människor, för alla bokens gestalter, med undantag för enstaka i slutet som även ges uttalat "feminina" drag, är bara han, han, han, han och han, han, han, han och han .... Vad Ursula K. Le Guin borde ha gjort är förstås att hitta på ett annat pronomen, som svenskans "hen", vilket skulle ha gjort de dubbelkönade människorna "främmande" och därför meningsfulla, eftersom läsaren skulle ha fått en ständig påminnelse om att de inte är män eller kvinnor, utan män och kvinnor. Eller så skulle hon i stället genomgående ha låtit alla utom det manliga sändebudet från the Ekumen vara en "hon", vilket redan det skulle ha varit rätt revolutionerande vid den tid då boken utkom. Men en hel skock "han" i en science fantasy-roman på 60-talet? Det fanns flera tusen sådana sf- och fantasyromaner.

Poäng dock för att huvudpersonen är svart, liksom gethenerna, vilket även det torde ha väckt visst uppseende 1969, och just därför utan tvivel var välbehövligt.

De ofta rätt torra, föregivna rapporter som The Left Hand of Darkness består av blir sällan särskilt gripande läsning, men ett undantag finns, i form av en intensivt fasansfull fångtransport som pågår i några dygn och några sidor. Fordonet är inte ett tåg, men omständigheterna på de fullpackade boskapståg som förde judar till koncentrationslägren skymtar. Fast vid andra tillfällen dyker i stället det gamla ansträngda "professorn förklarar" upp och Genly Ai ägnar sig exempelvis i en av sina rapporter åt att föreläsa om hur årstider inte är hemisfära utan globala, med hänvisning till ekliptikan och allt det där. Kan man tro att denna rent basala astronomi är okänd borta på the Ekumens huvudadministration för anslutning av nya världar till sammanslutningen?

Nåja, romanen avslutas, med undantag för några raskt ditklistrade sidor precis i slutet, av en oändlig vandring genom ett islandskap. De båda vandrande - Genly Ai och Estraven - har en släde med sig och alltsammans företer alldeles för uppenbara likheter med första kapitlet i Jack Londons White Fang för att vara en slump. Smart av Le Guin i och för sig, eftersom London skrev utifrån egna erfarenheter, medan hon inte hade möjlighet att göra det. I sig är det en god idé att läsa expertisen för att få kunskap man själv saknar, men är det alldeles lyckat att förvandla en föregiven science fiction-roman, som dittills bestått av palatsintriger i ett fantasyjapan och ett fantasysovjet, till ett ungdomsboksäventyr under guldrushen i Alaska?

Att Le Guin likt många andra fantasyförfattare velat världsbygga, kanske i hopp om fanföreningar liknande Tolken-sällskapen, märks på flera insprängda, för intrigen likgiltiga, gethenska myter bland rapporterna skrivna av Genly Ai och Estraven - och, förstås, på hennes redogörelse för gethenernas besynnerliga tideräkning i ett avslutande addendumkapitel på fyra sidor. Missen var nog att hon inte hade med några kartor, för då skulle biffen varit kirrad, eller vad det nu heter.

The Left Hand of Darkness har gjort mig till lika delar besviken och förbryllad. Finns det någon helt avgörande poäng som jag bara missat trots att den stirrat mig i ögonen hela tiden och som räddar hela konkarongen?

Tala gärna om för mig vilken, i så fall.

Ursula K. Le Guin: The Left Hand of Darkness

I original utgiven 1969

Avbildad utgåva utgiven 2017 av Gollancz

Ursula K. Le Guin: Mörkrets vänstra hand

Översättning: Torkel Franzén

Askild & Kärnekull 1975
Sheriffen
BNF
 
Inlägg: 4401
Blev medlem: tor 09 nov 2006, 02:50
Ort: Athen/Stockholm

Återgå till Författare och böcker

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare

cron