För ett par år sedan köpte jag en bunt föga lovande, nya böcker av Ray Bradbury i SF-bokhandeln. I kväll gjorde jag en smärre upptäckt i en av dem.
Lite bakgrund först. Ray Bradbury är - eller, mer korrekt, var - en av litteraturens förnyare. Fram till någon gång i mitten av sextiotalet, ungefär. Kanske till början av sjuttiotalet. Men därefter har han, i ett allt mer tragiskt skådespel, ägnat sig åt att utge den ena novellsamlingen och romanen efter den andra som gradvis blivit allt mer ohyggligt men oavsiktligt självparodiska, uppenbarligen utan någon större insikt i sin egen numera så gott som helt avklingade förmåga. Det är förstås ett mycket sorgligt spektakel, för en författare av hans väldiga kaliber har under nu mer än fyra decennier primärt åstadkommit sådant som knappt någon förläggare skulle ha utgivit om det inte varit för att det skrivits av Ray Bradbury, som antas vara samme Ray Bradbury som den man som skrev The October Country, The Martian Chronicles, The Illustrated Man, Fahrenheit 451, Something Wicked This Way Comes, The Machineries of Joy, The Golden Apples of the Sun... och Dandelion Wine.
En av de böcker jag köpte för ett par år sedan i SF-Bokhandeln var den "länge efterlängtade" (jo, det står så på omslaget) fortsättningen på Dandelion Wine, en episodroman som möjligen är den bästa roman Ray Bradbury någonsin skrivit. Den här fortsättningen heter Farewell Summer och jag kommer att recensera den någonstans när jag har läst ut den (snart), för den är ett nästan sällsynt tragiskt exempel på det jag säger ovan och den blir ännu så mycket mer tragisk just på grund av kopplingen till sin alldeles enastående föregångare. Egentligen skulle man kunna se Farewell Summer som en mycket misslyckad MAD-parodi på Dandelion Wine, men det är säkert inte så Ray Bradbury har avsett den.
Jag ska innan jag skriver min recension ge er bara ett tragiskt exempel, en enda mening som en i och för sig rätt begåvad men dock femtonåring skulle ha åstadkommit om uppsatsämnet i skolan varit att stilistiskt parodiera en stor författare och han eller hon valt att parodiera Ray Bradbury:
"But now all was the fixed blue lost twilight which sparked each stone with light specules where fresh yellow butterflies had once rested to dry their wings and now were gone."
Detta fantastiska och halvt obegripliga pekoral är alltså Ray Bradbury själv. Tragiskt.
I övrigt tror jag inte att det kanske någonsin - och det säger väldigt mycket! - har varit så otroligt uppenbart hur mycket Ray Bradbury längtar efter att vara en liten pojke som det är i just Farewell Summer.
Men, upptäckten.
Det har mycket länge - några decennier, tror jag - gått rykten om att Ray Bradbury ägnat sig åt att skriva en science fiction-version av Herman Melvilles Moby Dick, en av de romaner som Bradbury skattar högst i världslitteraturen.
I en annan av volymerna jag köpte i SF-bokhandeln häromåret, Now and Forever, finns - visar det sig - denna sedan så länge mytiskt omviskade roman publicerad. Och det var aldrig någon roman, talar Bradbury om i förordet. Inte från början. Först var det en radioteaterpjäs och sedan en teaterpjäs, och de har nu, på författarens höst, blivit kortromanen Leviathan '99. Jag har inte läst den ännu, men bävar. Som kortroman är den förstås väldigt mycket mindre till omfånget än Melvilles original. Skeppen är utbytta mot rymdskepp och den vita valen mot en stor vit komet (!). Jag tänkte bara att jag skulle nämna denna "upptäckt", för eventuella andra hängivna Bradbury-fans som hört viskas om det påegående arbetet under årens lopp kanske skulle vilja veta att verket nu finns i tryck sedan 2007. Det är lätt att missa, för berättelsen är som sagt bara en kortroman (eller långnovell, snarare) och publicerad som den kortare av två berättelser i en volym vars titel inte låter förstå att det är det här omsusade verket vi talar om.
Förresten, Bradbury själv avslöjar det där med rymdskeppen och den vita kometen redan i sitt korta förord, så tydligen anser inte han att det är en spoiler i alla fall. Själv brukar jag aldrig läsa förord förrän efteråt, men den här gången blev jag så fascinerad av det faktum att det här är den länge omsusade berättelsen att jag ville se hur det förhöll sig.
Om man nu vågar sig på att även läsa berättelsen är väl strängt taget en annan fråga.
Kör hårt,
Sheriffen
(som med emfas rekommenderar den som ännu ej har läst Ray Bradbury att kasta sig över hans tämligen stora och unikt personliga tidigare produktion)