Ray Bradbury, den eviga barndomen och den stora vita valen

[Sheriffen]

För ett par år sedan köpte jag en bunt föga lovande, nya böcker av Ray Bradbury i SF-bokhandeln. I kväll gjorde jag en smärre upptäckt i en av dem.

Lite bakgrund först. Ray Bradbury är - eller, mer korrekt, var - en av litteraturens förnyare. Fram till någon gång i mitten av sextiotalet, ungefär. Kanske till början av sjuttiotalet. Men därefter har han, i ett allt mer tragiskt skådespel, ägnat sig åt att utge den ena novellsamlingen och romanen efter den andra som gradvis blivit allt mer ohyggligt men oavsiktligt självparodiska, uppenbarligen utan någon större insikt i sin egen numera så gott som helt avklingade förmåga. Det är förstås ett mycket sorgligt spektakel, för en författare av hans väldiga kaliber har under nu mer än fyra decennier primärt åstadkommit sådant som knappt någon förläggare skulle ha utgivit om det inte varit för att det skrivits av Ray Bradbury, som antas vara samme Ray Bradbury som den man som skrev The October Country, The Martian Chronicles, The Illustrated Man, Fahrenheit 451, Something Wicked This Way Comes, The Machineries of Joy, The Golden Apples of the Sun... och Dandelion Wine.

En av de böcker jag köpte för ett par år sedan i SF-Bokhandeln var den "länge efterlängtade" (jo, det står så på omslaget) fortsättningen på Dandelion Wine, en episodroman som möjligen är den bästa roman Ray Bradbury någonsin skrivit. Den här fortsättningen heter Farewell Summer och jag kommer att recensera den någonstans när jag har läst ut den (snart), för den är ett nästan sällsynt tragiskt exempel på det jag säger ovan och den blir ännu så mycket mer tragisk just på grund av kopplingen till sin alldeles enastående föregångare. Egentligen skulle man kunna se Farewell Summer som en mycket misslyckad MAD-parodi på Dandelion Wine, men det är säkert inte så Ray Bradbury har avsett den.

Jag ska innan jag skriver min recension ge er bara ett tragiskt exempel, en enda mening som en i och för sig rätt begåvad men dock femtonåring skulle ha åstadkommit om uppsatsämnet i skolan varit att stilistiskt parodiera en stor författare och han eller hon valt att parodiera Ray Bradbury:

"But now all was the fixed blue lost twilight which sparked each stone with light specules where fresh yellow butterflies had once rested to dry their wings and now were gone."

Detta fantastiska och halvt obegripliga pekoral är alltså Ray Bradbury själv. Tragiskt.

I övrigt tror jag inte att det kanske någonsin - och det säger väldigt mycket! - har varit så otroligt uppenbart hur mycket Ray Bradbury längtar efter att vara en liten pojke som det är i just Farewell Summer.

Men, upptäckten.

Det har mycket länge - några decennier, tror jag - gått rykten om att Ray Bradbury ägnat sig åt att skriva en science fiction-version av Herman Melvilles Moby Dick, en av de romaner som Bradbury skattar högst i världslitteraturen.

I en annan av volymerna jag köpte i SF-bokhandeln häromåret, Now and Forever, finns - visar det sig - denna sedan så länge mytiskt omviskade roman publicerad. Och det var aldrig någon roman, talar Bradbury om i förordet. Inte från början. Först var det en radioteaterpjäs och sedan en teaterpjäs, och de har nu, på författarens höst, blivit kortromanen Leviathan '99. Jag har inte läst den ännu, men bävar. Som kortroman är den förstås väldigt mycket mindre till omfånget än Melvilles original. Skeppen är utbytta mot rymdskepp och den vita valen mot en stor vit komet (!). Jag tänkte bara att jag skulle nämna denna "upptäckt", för eventuella andra hängivna Bradbury-fans som hört viskas om det påegående arbetet under årens lopp kanske skulle vilja veta att verket nu finns i tryck sedan 2007. Det är lätt att missa, för berättelsen är som sagt bara en kortroman (eller långnovell, snarare) och publicerad som den kortare av två berättelser i en volym vars titel inte låter förstå att det är det här omsusade verket vi talar om.

Förresten, Bradbury själv avslöjar det där med rymdskeppen och den vita kometen redan i sitt korta förord, så tydligen anser inte han att det är en spoiler i alla fall. Själv brukar jag aldrig läsa förord förrän efteråt, men den här gången blev jag så fascinerad av det faktum att det här är den länge omsusade berättelsen att jag ville se hur det förhöll sig.

Om man nu vågar sig på att även läsa berättelsen är väl strängt taget en annan fråga.

Kör hårt,
Sheriffen
(som med emfas rekommenderar den som ännu ej har läst Ray Bradbury att kasta sig över hans tämligen stora och unikt personliga tidigare produktion)

[Sheriffen]

RAY BRADBURY: FAREWELL SUMMER
Harper, 2006

Om vi tänker oss den innovative läraren och den begåvade eleven, kan vi vidare föreställa oss hur den innovative läraren ger sin klass i uppgift att skriva en uppsats som stilistiskt parodierar en berömd författare och hur den begåvade eleven väljer att parodiera Ray Bradbury. Här är några meningar lyfta ur den tänkta elevens uppsats:

"There are those days which seem a taking in of breath which, held, suspends the whole earth in its waiting."

"But now all was the fixed blue lost twilight which sparked each stone with light specules where fresh yellow butterflies had once rested to dry their wings and now were gone."

"So flowered flakes and railroad track together turned to moulderings upon the rim of autumn."

"The yeast was rising in the bowl, a sumptous head, the head of an alien rising from the yield of other years. She touched the swell beneath the muslin cap. It was the earth on the morn before the arrival of Adam. It was the morn after the marriage of Eve to that stranger in the garden bed."

"He shook from head to toe, his fingers extended, and somehow he imagined sparks firing out of his fingertips. His eyelids jittered and a fantastic flow of sweat broke out on his brow. He gaped and could not breathe."

"And so the darkness spread through a night that seemed eternal but was not death but merely another vast chamber in which the moonlight finally fell. Farewell summer, the night whispered in an immensity of leaves."

"At any moment the boys, looking up, expected the slain tower face, hands, numerals, guts, to groan, slide, and tumble in a grinding avalanche of brass intestines and iron meteor showers, down, down upon the lawn, heaping, rumbling, burying them in minutes, hours, years, and eternities."

"The storm still raged and if anyone hade looked close at the haunted house, chanced walking through the creaky old doors, down the musty old hallways, up even creakier old stairs, they would have found an attic full of old chairs, smelling of ancient bamboo polish and full of boys with fresh faces who had climbed up in the downfall sounds of the storm, accompanied by intermittent cracks of lightining and thunderclaps of applause, the storm taking delight in its ability to make them climb faster and laugh louder as they leapt and settled, one by one, Indian style, in a circle on the floor."

Inte så illa, om vi föreställer oss att den uppsatsskrivande eleven är ungefär femton år och som sagt rätt begåvad. Problemet är ett annat, nämligen att de här meningarna i själva verket är lyfta ur Ray Bradburys kortroman Farewell Summer.

Det finns många sätt att förhålla sig till Farewell Summer. Ett är att ta Ray Bradbury på orden när han i sitt efterord säger att det tog honom bokstavligt talat femtiofem år att få de idéer som utgör bokens mycket skelettartade intrig. Eller intrigförsök, om man ska vara uppriktig. Vidare hävdar han att Farewell Summer i själva verket skrevs redan för femtiofem år sedan och utgjorde den avslutande fjärdedelen (eller vad det kan bli) av Dandelion Wine, men att förlaget tyckte romanen var för lång och därför skar bort denna sista del och sa att den kunde man väl publicera någon annan gång. Så är nu gjort, om än av ett annat förlag.

Om det Ray Bradbury påstår över huvud taget stämmer måste de idéer han har fått under de femtiofem gångna åren ha förändrat berättelsen på ett mycket grundläggande plan, för vad den här romanen har med Dandelion Wine att göra förutom att huvudpersonen heter samma sak (Douglas Spaulding) och bor i samma småstad (den fiktiva Green Town i Illinois) är mycket oklart. Douglas Spaulding i Dandelion Wine skulle aldrig någonsin triumferande ha låtit sig hyllas som hjälte av sina vänner för att han lyckats skrämma ihjäl en gammal man, till exempel. I Farewell Summer gör han det redan på de första sidorna och därefter baxar Ray Bradbury ut romanens bisarra intrigförsök på rälsen, för att några sidor senare låta det spåra ur så våldsamt att varje räddningsförsök är dömt att misslyckas. Men är något annat verkligen att vänta sig, när den idylliska småstaden Green Town drabbas av ett bisarrt inbördeskrig mellan sina barn och sina pensionärer? Ett krig som, i sant självparodisk Bradburyanda, förs med knallpulverpistoler, godis, födelsedagstårtor, schackpjäser, ett spökhus och tingshusets gamla klocka?

Till det kommer att flera av idéerna som utgör romanens tunna intrig är återanvända ur Ray Bradburys egen produktion. Hans klassiska novell The Jar, från The October Country, återkommer här i något omstöpt form. I stället för en burk med formalin med en konstig sak i är det nu flera burkar. Fast den novellen fanns i själva verket med redan i hans första novellsamling, Dark Carnival från 1947. Alltså måste det ha tagit Ray Bradbury femtionio år att tänka sig flera burkar i stället för en burk och idén föregick alltså hur som helst Dandelion Wine. Som förresten, till skillnad från vad Ray Bradbury påstår i efterordet, inte alls är hans debutrom. Det var Fahrenheit 451. Och en annan idé som återanvänds i Farewell Summer är idén i novellen Junior i samlingen The Toynbee Convector. Den idén var förresten inte alldeles ny ens då och jag tror inte ens att Ray Bradbury var först med den: den går ut på att en mycket gammal man som i flera års tid varit impotent plötsligt får stånd igen. Ray Bradburys förtjusning i tanken känns tyvärr rätt avslöjande, men väljer han att upprepade gånger skylta med sitt privatliv på detta ganska genanta sätt är det förstås hans ensak.

Farewell Summer är ett av alldeles för många mycket tragiska exempel på hur en författare som förnyade science fiction-litteraturen i synnerhet och i viss mån skönlitteraturen i allmänhet under de båda första decennierna av sin professionella karriär (alltså, från slutet av fyrtiotalet till slutet av sextiotalet) därefter ganska obegripligt och uppenbarligen helt blind för sin egen fullständigt avklingade förmåga kommit att bli en allt mer grotesk parodi på sig själv, i den ena volymen efter den andra. Raden är förfärande lång.

Så lång att vi definitivt inte hade behövt Farewell Summer, som jag är rädd slutgiltigt sätter punkt för min bekantskap med Ray Bradbury efter 1967.

Och förresten, det är inte riktigt alla citat i början av den här recensionen som är hämtade ur Bradburys bok. Ett av dem är just parodiskt och det har jag skrivit själv. Är det någon som ser vilket?

Kör hårt,
Sheriffen