Michael Moorcock

[Illur]

Jag har precis läst ut "Dancers at the end of time" av Moorcock och det var absolut det roligaste jag läst av honom. Har annas läst "Elric" och "The History of the Runestaff" (alla tre är volymerna utgivna i Fantasy/SF masterworks-serien).

Blev i alla fall sugen på mer i den stilen och undrar vad man ska läsa då? Moorcock har ju gett ut så mycket. Kan böckerna om Jerry Cornelius vara nått?

[åka]

Jag har faktiskt inte läst Dancers at the end of time, så jag kan inte jämföra, men jag kan drista mig till att rekommendera Cornelius-kvartetten ändå.

Det är ganska mycket formexperiment över böckerna, och emellanåt väldigt svårt att fatta vad som händer - men det kanske inte är handlingen som är poängen på det vanliga sättet.

Jag var fantastiskt fascinerad av dessa böcker, rycktes med av stämningen och stilen. Det jag gillade var nog att alltihop kändes som en stor gåta, massor av hopvävda ledtrådar. Det var mycket multiversum-invecklat, med folk som kom igen i olika inkarnationer och vilda partyn där man kunde känna igen figurer från verkligheten (till exempel bandet Hawkwind) och figurer från andra av Moorcocks böcker. Ja, du vet, på det där sättet som Moorcock liksom aldrig har vattentäta skott mellan sina olika verk.

Och så dagsaktuell politik från ca 1970...

[jophan]

Jag har faktiskt inte läst Dancers at the end of time, så jag kan inte jämföra, men jag kan drista mig till att rekommendera Cornelius-kvartetten ändå.

Nog är Corneliusböckerna skoj, men de påminner inte alls om Dancers at the end of time, Elric och Runestaff . På den tiden jag läste Moorcocks S&S gillade jag även Erekosëböckerna och Hawkmoonböckerna och Castle Brass och... annars är min Moorcockfavorit Gloriana.

[åka]

Ja! Gloriana, den ska man läsa. Gillar man Moorcock minsta lilla ska man absolut läsa den.

[john-henri]

Gloriana håller jag med om; en av hans bästa romaner.
Annars är de av Moorcocks böcker jag satt störst värde på några av hans mer mainstreambetonade – främst hans "mellankrigslvartetti" (Byzantium Endures, The Laughter of Carthage, Jerusalem Commands samt den ännu inte utgivna The Vengeance of Rome, som jag förstås inte tycker någonting om ännu) – och några av hans helt fristående titlar: tidreseromanen Behold the Man, den mer eller mindre samtidsromanen Mother London, den pseudogotiska Blood: A Southern Fantasy; den kronologiskt första av von Beck-romanerna, The Brothel in Rosenstrasse.

Elric har jag tröttnat på, och Jerry Cornelius var en kul idé när det begav sig men har frånsett några av de tidiga texterna nog överlevt sig själv, tycker jag.

John-Henri

[Martin Andersson]

den ännu inte utgivna The Vengeance of Rome, som jag förstås inte tycker någonting om ännu)

Släpptes inte den i våras? Adlibris påstår sig ha den i lager i alla fall.

den pseudogotiska Blood: A Southern Fantasy

Japp, den gillar jag också. Jag tror det var den första Moorcock-bok utanför Eternal Champion-samlingarna som jag köpte på engelska (eller fick i julklapp, som jag tror var fallet här). Jag gillar de fristående uppföljarna (om man kan kalla dem det) också.

[jophan]

den ännu inte utgivna The Vengeance of Rome, som jag förstås inte tycker någonting om ännu)

Släpptes inte den i våras? Adlibris påstår sig ha den i lager i alla fall.

Den står hemma i min bokhylla sedan några månader och väntar på att bli läst.

[john-henri]

Sedär så bra man hänger med.

John-Henri

[Martin Andersson]

Apropå Moorcock kan jag tillägga att den inbundna utgåvan av The White Wolf's Son innehåller ett par av de mest onödiga korrekturfel jag någonsin har sett, nämligen "joLieutenant" och "revoLieutenant".

Någon klåfingrig redaktör har uppenbarligen inte gillat "Lt." som förkortning av "Lieutenant" och helt enkelt utnyttjat "search and destroy"-funktionen i ordbehandlingsprogrammet. Så när det ska vara "jolt." och "revolt." blir det ovanstående.

Tack och lov förekommer detta på bara tre ställen (jolt, revolt och något till som jag inte minns just nu).

[Peak]

Har inte läst hans senaste böcker, men har plöjt igenom den där omnibusserien med Eternal Champion (tror den har utgått nu, men den innehöll en massa böcker/noveller minns jag iaf) och några andra böcker.

När jag läste Corneliusböckerna så fundrade jag faktiskt på hur mycket Moorcock satt och rökte när han skrev dem.. :p Väldigt bizarra böcker. Bok 1 (The Final Programme) var väl rätt lättförståelig, men senare böcker blir "lite" värre... Jag har frågat på åtskilliga forums och maillistor angående hur de senare böckerna skall tolkas, men inte fått nåt entydligt svar.

Bäst är Elric, i mitt tycke (har dock inte läst de senaste böckerna med honom). Även Hawkmoon, Corum med mera är bra. von Beck och de andra serierna som påminner om denna var jag inte lika förtjust i.

Jag lägger dock inget han skrivit, som jag läst, i högen "jättedåligt", så jag anser att det nog går att läsa de flesta böcker. Även om man blir nog så förvirrad ibland. Det svåraste är väl att försöka att hålla koll på hela multiverset, som börjar bli rätt avancerat vid det här laget.

[åka]

När jag läste Corneliusböckerna så fundrade jag faktiskt på hur mycket Moorcock satt och rökte när han skrev dem.. :p Väldigt bizarra böcker. Bok 1 (The Final Programme) var väl rätt lättförståelig, men senare böcker blir "lite" värre... Jag har frågat på åtskilliga forums och maillistor angående hur de senare böckerna skall tolkas, men inte fått nåt entydligt svar.

Det kanske inte finns en entydig tolkning. Som jag ser det är inte poängen att man ska förstå allting, utan att liksom få en speciell känsla och en massa bilder i huvudet. En annan poäng är förstås att se det som en gåta, vilket jag delvis gjorde. Jag läste vad Moorcock själv har sagt om det i intervjuer, och det visar sig att en viktig ledtråd till Corneliuskvartetten är struktur. Han ville skriva något som inte följde den vanliga berättarstrukturen, utan har höjdpunkterna på andra ställen i berättelsen. Han pratar om "en fisk som spelar trumpet", med en höjdpunkt på mitten. Det är en stor fest i mitten av alla fyra böckerna, och den festen innehåller alltid en massa skojiga detaljer.

Sen är jag säker på att den metod Moorcock använder för att uppnå sina höjder av suggestivt dunkel är att vara intern med sig själv, skriva in detaljer från sin vänkrets och sitt privatliv i berättelserna. Som i den där senaste Corneliushistorian i samlingen Cities, där någon plötsligt helt omotiverat börjar prata om kallbrand i foten. Jag råkade ha hört att det var vad Moorcock själv drabbats av precis innan, men det kanske inte alla läsare vet.

Jag kanske ska säga att jag inte orkar läsa så mycket sånt här åt gången, men att jag blev väldigt kreativt inspirerad av det.

[Peak]

Jo, jag antar det. Jag sade ju att det inte var dåligt, direkt.. ;) Man får "go with the flow" och inse att man inte kommer att fatta så mycket.

[margl]

Jag anskaffade nyligen (för fem kronor styck) Moorcocs Stormbringer och The sleeping sorceress, utgivna av Mayflower science fantasy och Quartet books. Allmänt gillar jag Moorcock, särskilt gestalterna Elric och Cornelius, men dessa vidareberättelser om den dystre albinons öde tyckte, trots strålende detaljer, var ganska bleka. Moorcock tycktes ha lite för bråttom med att driva själva handlingen framåt, och då går en hel del av det där härligt deskriptiva som jag gillar förlorat. Jag planerar att anskaffa Gloriana och Wizardry and wild romance. Är det någon som kan redogöra för deras allmäna innehåll?

[Martin Andersson]

Jag anskaffade nyligen (för fem kronor styck) Moorcocs Stormbringer och The sleeping sorceress, utgivna av Mayflower science fantasy och Quartet books. Allmänt gillar jag Moorcock, särskilt gestalterna Elric och Cornelius, men dessa vidareberättelser om den dystre albinons öde tyckte, trots strålende detaljer, var ganska bleka. Moorcock tycktes ha lite för bråttom med att driva själva handlingen framåt, och då går en hel del av det där härligt deskriptiva som jag gillar förlorat. Jag planerar att anskaffa Gloriana och Wizardry and wild romance. Är det någon som kan redogöra för deras allmäna innehåll?

Gloriana är en strålande roman som beskriver ett slags alternativversion av det elisabethanska England. Wizardry and Wild Romance är ett slags extremt personligt hållen historik över fantasy-genren -- man lär sig mer om Moorcocks åsikter om de olika författarna än vad man lär sig om genren. Som historik är den m. a. o. tämligen oanvändbar, men man kommer Moorcock lite närmare inpå livet.

[margl]

Gloriana är en strålande roman som beskriver ett slags alternativversion av det elisabethanska England. Wizardry and Wild Romance är ett slags extremt personligt hållen historik över fantasy-genren -- man lär sig mer om Moorcocks åsikter om de olika författarna än vad man lär sig om genren. Som historik är den m. a. o. tämligen oanvändbar, men man kommer Moorcock lite närmare inpå livet.

Det var lite mer rakt på sak än den skildring av romanen jag själv läst i ett uppslagsverk, som koncentrerade sig på berättelsens och figurernas mångtydiga symbolik. Just därför att Wizardry and wild romance är så personlig blir den åtråvärd. Jag har förstått av resencioner och utdrag att han går in för att kritisera giganterna ordentligt, i synnerhet the Inklings. I samband med alla de till synes ändlösa hyllningar av Tolkien som trängt sig fram i samband med Sagan om ringen-filmerna känns lite negativ kritik närmast önskvärd. Även om det i Moorcocks fall är mycket negativ kritik.