Tolkien och Wagner, mm.

[Rymd-Olov]

En religionsvetare skriver i DN om Tolkiens förhållande till nordiska myter, Wagner, mm, med anledning av en utgåva av Tolkiens omarbetningar av Niebelungenlied och den poetiska Eddan. Intressant, men kanske gamla nyheter för de flesta?

http://www.dn.se/kultur-noje/essa/hur-sigurd-blev-frodo-1.962465

[margl]

Ska man in på det ämnet så ska man läsa David Days Tolkiens Ring(underbart illustrerad av Alan Lee förövrigt - åtminstone i min upplaga). Denna tar upp nästintill alla tänkbara varianter av mytologiska tolkningar av Tolkiens verk - nordisk mytologi, Arthursagor, karolingska legender, Nibelungalied, bibliska legender, romerska, keltiska, saxiska, grekiska och orientaliska myter. Wagner får ett eget kapitel där handlingen i hans Nibelungen-svit redovisas.

[Johan_L]

Det är hysteriskt roligt att författaren citerar Ohlmarks, som om han hade någon susning över huvud taget.

Samtidigt är Tolkien helt enkelt inte är trovärdig när han säger att den enda likheten mellan Den Enda och Andvarinaut är att bägga var runda. Man behöver inte dra absurda analogier på det sätt som Ohlmarks gör i Tolkiens Arv, men likheterna finns tydligt där, och den kanske mest uppenbara är hur ringen korrumperar och orsakar ett beroende.

Däremot är förstås Frodo inte Tolkiens Sigurd. Det är Túrin.

[centerwall]

Det är väl nästan oundvikligt att inte dra upp citatet om att ringarna är runda i det här sammanhanget.

På det stora hela en intressant och hyfsat initierad artikel - men att Tolkiens mytologi i första hand är engelsk, och påbörjades redan 1916 verkar inte artikelförfattaren ha tänkt på.

Dessutom känns inte påstående att hobbitar och enter är Tolkiens enda bidrag till fantasylitteraturens bestiarium helt sanningsenligt. Rätta mig gärna, men Tolkiens alver är väl i mångt och mycket en egen konstruktion som har gjort ett ganska stort avtryck i genren, precis som hans orcher - inte ens när de kallas för vättar i Hobbiten så kan de väl jämföras med mytologins vättar/goblins. Inte för att han direkt har skapat dessa varelser, men han har utvecklat dem och gjort dem till något eget. Och visst finns det elddemoner och mörka vålnader men vare sig balroger och nazguler fanns väl innan Tolkien skrev om dem?

En sak jag dock håller med artikelförfattaren om är att det är hobbitarna som står för det kristna inslaget - många vill ju se Aragorn eller Gandalf som Kristusgestalter vilket jag personligen finner få eller snarare inga belägg för. Aragorn är ju kung av Guds nåde och Gandalf en sorts ängel som är sänd för att ingjuta mod i de fria folken.

[Svensson]

Rätta mig gärna, men Tolkiens alver är väl i mångt och mycket en egen konstruktion som har gjort ett ganska stort avtryck i genren...

Tolkiens alver är delvis hans egen skapelse, och delvis är de inspirerade av en nordisk-germansk tradition där alver var mer eller mindre humanoida men gåtfulla, "normalstora" väsen. Se t ex Erlkönig av Goethe samt diverse alver i nordiska folksagor. I kontrast till detta har man angloiriska älvor som var puttefnaskar à la "The Fairie Queenie". Tolkien sa själv att han ogillade denna senare alvtradition, han ville ha något annat.

Och det fick han ju. I "Bilbo" är alverna delvis hotfulla (som Goethes Erlköning), man fångas ju av dem men lyckas fly. I "Sagan om Ringen" får de åter en annan, fortfarande gåtfull men inte lika numinös framtoning. Så in alles utgick Tolkien från en viss tradition samtidigt som han la till av sitt eget. Precis så där som en sann konstnär ska.