Sida 1 av 1

InläggPostat: tor 30 nov 2006, 13:56
av Sheriffen
SlemmigTorskIBrödrost skrev:Läser just nu Endymion, tredje delen i Dan Simmons Hyperion-svit. Ett 100-tal sidor in i boken verkar den mycket lovande. De första två delarna läste jag för tiotalet år sedan och tyckte de var lysande då. The Shrike har lämnat ett bestående minne.

Vad i verket är det som är döpt efter en av den grekiska mytologins titaner, Hyperion?

Kör hårt,
Sheriffen

InläggPostat: tor 30 nov 2006, 14:08
av john-henri
Hade sheriffen hängt med skulle han veta att Simmons roar sig med att skriva metalitteratur. I hans jätteverk är de första två delarna, Hyperion och The Fall of Hyperion, en parafras på Canterbury Tales; de följande två delarna, Endymion och The Rise of Endymion, är en parafras på Aeneiden. Senast har han inom sf publicerat en ny jätteroman i två delar, Ilium och Olympos (2003 respektive 2005). Gissa vad den (bland annat) är en parafras på!

John-Henri

InläggPostat: tor 30 nov 2006, 14:29
av åka
john-henri skrev:Senast har han inom sf publicerat en ny jätteroman i två delar, Ilium och Olympos (2003 respektive 2005). Gissa vad den (bland annat) är en parafras på!


Det där har herr Sheriff redan blivit upprörd över på fanac-listan. Han gillade inte tanken på att någon iscensatt Homeros gamla bästsäljare och måste kolla att det går rätt -- och sedan har mage att låta förloppet avvika från originalet! (Rätta mig om jag har fel, Sheriffen, men visst var det så du reagerade?)

InläggPostat: tor 30 nov 2006, 15:09
av Sheriffen
åka skrev:Det där har herr Sheriff redan blivit upprörd över på fanac-listan. Han gillade inte tanken på att någon iscensatt Homeros gamla bästsäljare och måste kolla att det går rätt -- och sedan har mage att låta förloppet avvika från originalet! (Rätta mig om jag har fel, Sheriffen, men visst var det så du reagerade?)


Ja, det stämmer. Det är alltså den typen vi pratar om.

Så, alltså, vad i hans verk är det som är döpt efter titanen Hyperion i den grekiska mytologin?

Kör hårt,
Sheriffen

InläggPostat: tor 30 nov 2006, 15:15
av åka
Det är alltså dikten (fragmentet? sången?) Hyperion av John Keats som syftas på. Keats är med som en av huvudpersonerna. Typ.

InläggPostat: tor 30 nov 2006, 16:07
av SlemmigTorskIBrödrost
åka skrev:Keats är med som en av huvudpersonerna. Typ.


Ja, typ. Mer precist är han en cybernetisk entitet vars persona baserats på Keats. Poetens ande och verk genomsyra f.ö. hela eposet på många sätt.

InläggPostat: tor 30 nov 2006, 17:12
av Skäggmonstret
Det här innebär alltså att jag måste läsa Canterbury Tales och Aeneiden innan jag läser om Hyperion och ger mig på de följande delarna. Hur ska man egentligen bära sig åt för att hinna läsa allt man vill? Kan det rentav vara värt besväret att lära sig läsa snabbare eller missar man bara upplevelsen då?

Något jag gillade med Hyperion var att den mer eller mindre var en novellsamling med ramberättelse. Kul att man "får" skriva så. Alla vet ju att noveller egentligen är överlägsna romaner. Ju.

InläggPostat: tor 30 nov 2006, 17:40
av john-henri
Jo, men det beror på förlagan. Canterbury Tales, William Chaucers (cirka 1344–1400) ofullbordade storverk, skildrar en pilgrimsfärd som 30 personer tillsammans företar till Tomas Beckets helgedom i Canterbury. Idén är att pilgrimerna kommer överens om att tävla i berättande: var och en av dem ska berätta två historier på resan till Canterbury och sedan två till på återfärden, och den som berättat den historia de övriga funnit vara den bästa av alla vinner en middag de andra ska bjuda på. Chaucer hann med 24 av de nominellt 120 berättelserna; merparten av Canterbury Tales är skriven i rimmade kupletter. Hur många av de 120 historierna Chaucer tänkt skriva är oklart. Han arbetade med verket i omgångar, från 1387 fram till sin död, men skrev annat emellan. Det som fullbordades betraktas inte desto mindre som det litterärt och gestaltningsmässigt främsta engelska diktverket från medeltiden. Parentetiskt är kanske värt att nämna att ett av de mest absurda projekt världsfandom känt var Terry Carrs idé att under pseudonymen Carl Brandon skriva en fannisk pastisch på Canterbury Tales, rimmad liksom förlagan, om ett gäng fans som berättar fanniska historier under resan till en världskongress. Men han gav upp efter bara några hundra rader.

John-Henri