Jag har köpt en komplett samling Häpna! från SAAM och när jag bläddrade på ren måfå hittade jag Sams debutnovell, "Den åttonde", i nr 9, 1959. Jag tycker utan omsvep att han måste ursäktas den; han var bara arton år. Det som kanske mer förvånar är att redaktionen valde att publicera den, eftersom den intrigmässigt är ett rent plagiat på Ray Bradburys "Dark They Were, and Golden-Eyed". Och på A. E. van Vogts novell där en människa förvandlats till marsian i slutraden. (Oklart vem som plankade vem av Bradbury och van Vogt, men även den senare skrev en hemskt mycket bättre novell med den här intrigen än Sam Lundwall och hur som helst vågar jag misstänka att de båda kanonerna kom på idén var och en på sitt håll, medan det känns troligare att den artonårige Sam hade läst dem bägge).
Den här meningen ur novellen tycker jag förtjänar viss klassikerstatus:
"Kaptenens röst var hård som raketens skrov."
Gosh wow oh boy oh boy, liksom.
Fast notera vad jag sa, den här novellen kan inte läggas Lundwall till last. Han var mycket ung. Han kom att skriva ofantligt mycket bättre saker i vuxnare ålder.
Kör hårt,
Sheriffen