av Sheriffen » mån 30 jun 2008, 15:22
Med en (på den tiden) nyinspelad inledning, där klädedräkterna är träffsäkra parodier på dåtidens framtidskläder i Hollywoods science fiction-filmer och den unga kvinnan är en dråplig, sarkastisk karikatyr av de mjäkiga kvinnorna i samma science fiction-filmer, ramar Hasse Ekman in ett kollage av snuttar från en mängd egna filmer som han vävt samman till en ny film, där handlingen om så behövs förklaras av honom själv i form av sin föregivne sonsonsonsonsons voice over.
Själv skrattade jag högt gång på gång. Det hjälper till att som cineast känna till filmerna ur vilka scenerna hämtats och därför deras originalsammanhang; det sätt på vilket Hasse Ekman vävt in dem i ett nytt sammanhang är så omtumlande och roligt och rakt ut sagt elakt mot alla inblandade att man får förmoda att han måste ha känt dem mycket väl för att inte göra sig till ovän med dem för livet.
En annan sak som är rätt fascinerande är Hasse Ekmans fullständigt hämningslösa tabukrosseri. Han var orädd - vilket märks i en del av hans vanliga spelfilmer, men mer än någonsin i detta pot pourri från (nota bene) 1951, där man bland rollgestalterna hittar ett luder, en transvestit, en nakendansös, en kvinna som är knarksmugglare och, inte minst, kamratföreningen Lillköpings Homofilurer. De från olika filmer ihopklippta telefonsamtalen mellan kamraterna i den senare är helt obetalbara.
Liksom resten. Dagen för den årliga bombfällningstävlingen i flygvapnet, Lilla Märtas riksdagskandidatur för att utöka antalet kvinnor i riksdagens andra kammare (det fanns två på den tiden), sol- och våraren Ekmans krypande hänsynslösa kärleksaffär med den unga dottern som blir nakendansös under sex kalla år i Stockholm då Ekman i stället gifter sig med hennes uråldriga mor för att (vilket var tanken ända från början) komma åt kärringens miljoner, Stig Järrels transvetit-skollärare (för övrigt identisk med just Lilla Märta), och så vidare, gör detta till en av svensk filmhistorias mest lyckade komedier.
Och då spelade Ekman alltså bara in några minuters inledning i början. Resten är hopklipp av scener ur tidigare filmer. Genialt genomfört, för i en mindre begåvad regissörs händer skulle det förstås bara ha blivit en kalkong (mellanting mellan fågel och underklädesplagg).
Kör hårt,
Sheriffen
P.S. Det är inte svårt att föreställa sig Hasse Ekman och hans klippare med en flaska vin vid klippbordet under sena nätter, där de skrattar så att tårarna sprutar. D.S.