Fram med trumpeterna och fanorna, eller något! Jubel och klang! En science fiction-film från modern tid - 1997 - som a) utnyttjar genrens inneboende möjligheter till idéinnehåll och spekulation och b) bara har ett minium av nödvändiga specialeffekter, smakfullt återhållsamma!
Filmen heter "Contact", är regisserad av Robert Zemeckis och presenterar en alldeles lysande Jodie Foster i en av sitt livs stora roller.
Jaha, vad ska man säga om den här överraskningen? Jag satt genom denna rätt långa film - ungefär två och en halv timme - och kopplade på skepsisen och tänkte på hur jag skulle skjuta sönder den i mitt utlåtande här på forumet. "För snart måste den ju börja bli urkass", tänkte jag. Det blev den inte.
Det här är för all del inte stor filmkonst heller, inte sett i det stora hela. Men det är utmärkt science fiction, just på grund av att här förekommer idédebatt och spekulation och intressanta både vetenskapliga, religiösa, samhälleliga och filosofiska infallsvinklar på vår första kontakt med extremt högtstående, utomjordiska intelligenser.
Jag kör några punkter:
1) Spänningsfältet som hela tiden råder mellan filmens huvudrollsinnehavare och i diskussioner mellan vetenskap och religion är mycket relevant och mycket intressant, och förvånansvärt väl turnerat för att vara i en Hollywoodfilm av modernt snitt. Dessutom uppvisandet av bredden av religiösa människors reaktioner, alltifrån tokfanatiker som spränger Maskinen vid det första försöket att resa till Vega till sansade, eftertänksamma, välutbildade människor som till slut lyckas förena religionen med den stora upptäckten.
2) Det politiska intrigerandet, småsyntheten och bristen på helhetssyn och visioner när presidentens säkerhetsrådgivare i första hand tänker på rikets säkerhet inför denna den största händelsen i mänsklighetens historia. Trovärdigt, tyvärr.
3) Det mycket eleganta sätt på vilket den första kontakten tas. De suggestiva signalerna som symboliserar primtal; utomjordingarnas återsändande av den första TV-utsändningen från jorden, som de uppfattade som ett kontaktförsök men som råkade vara Hitlers invigning av Olympiaden i Tyskland 1936; det faktum att de skickar tredimensionella ritningar till en invecklad farkost som tar sig genom maskhål i rymden.
4) De elegant återhållna, smakfulla specialeffekterna, som varken är större eller fler än att de fyller sin nödvändiga funktion.
5) Jodie Foster, som är intensivt närvarande hela tiden, mycket trovärdig och som med sitt (som man nu slås av) ganska märkliga ansikte även ur den synvinkeln lämpar sig ytterligt väl för den allt mer överjordiskt overkliga känsla som präglar filmens klimax med resan till Vega.
6) Till en början kändes det övermättat sentimentalt att det skulle vara en utomjording i gestalt av hennes sedan länge döde far som möter henne vid framkomsten. I sken av vad som händer sedan är det nog snarare helt rätt tänkt.
7) Här finns ekon av både "2001 - A Space Odyssey" och av "Solaris" (Tarkovskijs original), och även om den här filmen inte når samma enastående höjder som någon av dem så är den en bra bit mycket längre på väg än merparten av all science fiction som gjorts och görs på bioduken.
Kör hårt,
Sheriffen