Ja, och idag har en ny Star Trek-film premiär. Den elfte i ordningen för de som räknar. Recensionerna verkar överlag vara positiva och kan sammanfattas i meningen: "ett farfyllt rymdäventyr som är en nytändning för Star Trek".
Jag tycker ju om Star Trek (men gillar inte att kalla mig för trekker då det implicerar att man gillar allt som har med Star Trek att göra), och känner mig lite försktigt skeptisk. J J Abrams är visserligen en duglig regissör - jag blev mycket positivt överraskad av Mission Impossible III - men varför detta vurmande för att göra nystarter för alla möjliga filmserier? Oavsett vad man från början tycker om Star Trek - eller för den saken Läderlappen eller James Bond med flera - så undrar i alla fall jag vad som är poängen med att göra om allting som gjort det känt från början?
Jag kommer inte kunna hålla mig från att se den, och då kanske jag kan parafrasera inledningen på Sheriffens recension av Casino Royal, men bara byta ut James Bond mot Star Trek: http://moviehead.wordpress.com/category/casino-royale/
Men vari ligger då tjusningen med Star Trek? Igenkänning skulle nog många säga, men det är ingenting jag skriver under på. Nej, jag vill snarare hävda att styrkan ligger i skildringen av relationer. Antingen mellan besättningsmedlemmar på de olika skeppen, eller med varelser de träffar på främmande planeter. Jag vill också framhålla att Star Trek då och då lyckas beröra flera filosofiska frågor, såväl metafysiska som moralfilosofiska på bra och tänkvärda sätt. Det känns inte som en slump att det finns en bok som heter "The Metaphysics Of Star Trek" och som skulle kunna användas som en bra introduktion till flera filosofiska frågeställningar.
Rymden är allt som oftast bara en fond i Star Trek, och det är många avsnitt - många bra avsnitt - som egentligen inte är science fiction. Men det är klart, då och då är det riktig science fiction. Och då är det givetvis extra bra!
Det har producerats massor av Star Trek, väldigt mycket är riktigt dåligt och går på tomgång (särskilt de senaste serierna). Men om någon känner att ni kanske vill ge Star Trek en chans så tänker jag rekommendera några avsnitt som enligt mig visar vad som är bra med serien:
"The city on the edge of forever" - tidsresor när det är som bäst. Skrivet av Harlan Ellison, och även om han protesterade mot manusändringarna som gjordes så valde han att stå kvar med sitt riktiga namn och inte som Cordwainer Bird.
"The Trouble With Tribbles" - humor på hög nivå när en rymdstation fylls med söta hårbollar som förökar sig i en rasande fart.
"Darmok" - ett avsnitt om kommunikation. Hur lär man sig att prata med någon som bara talar i liknelser?
"The Inner Light" - poetisk skildring av hur kapten Picard lever ett annat liv i en civilisation som gått under.
"The Siege of AR-558" - det är svårt att fortsätta att påstå att Star Trek är kliniskt rent och idylliskt efter detta grymma avsnitt.
Jag lär återkomma med ett omdöme om den nya filmen när jag väl har sett den.