Sida 1 av 3

Doctor Who - några personliga intryck

InläggPostat: mån 26 jan 2009, 12:03
av margl
Under de år jag haft samröre med LSFF har jag introducerats för ett flertal tv-serier jag aldrig hört talas om eller bara hade en vag aning om deras existens, exempel är Blake 7, Månbas Alpha, The Prisoner och den nya versionen av Battlestar Galactica. För närvarande håller jag på att uppgradera mina kunskaper om Doctor Who genom att titta igenom en massa gamla avsnitt. Min uppmärksamhet drogs först till serien för ungefär ett år sen då jag såg några avsnitt med den nionde doktorn, Chrisopher Eccleston. Sedan dess har jag bekantat mig med två äldre doktorer, John Pertwee och Tom Baker (som för mig alltid kommer att vara Surpöl i 1990 års brittiska tv-version av The Silver Chair). De har bägge charm och humor, men medan Pertwee är torr och snobbigt självsäker så är Baker mer excentrisk och tankspridd, fast han kan vara djävulskt beräknande när han sätter den sidan till. Det jag annars främst lägger märke till är hur berättelsestrukturen har förändrats över åren - jag är efter vad jag hört inte ensam om denna åsikt - i de äldre avsnitten tar de sig mer tid att utbrodera saker, att ha fiffig dialog och dylikt medan tonvikten i de nyaste avsnitten ligger mer på rätlinjig action med inslag av romantik. De senare är ganska okomplicerade berättelser om utomjordiska invasioner med vissa sentimentala bitar medan de förstnämnda förefaller vara okomplicerade berättelser om utomjordiska invasioner men ofta är mer underfundiga än man kunde tro. Och så en kort kommentar om specialeffekter, om jag måste välja mellan halvtaskiga datoranimerade specialeffekter eller halvtaskiga äldre typer av specialeffekter så föredrar jag det äldre alternativet.

InläggPostat: ons 04 feb 2009, 09:35
av margl
Jag håller på att bli riktigt tagen av Doktor Who, så pass mycket att jag igår till åminnelse av Tom Bakers insats i serien hade på mig lång halsduk på LSFF:s årsmöte.

InläggPostat: ons 04 feb 2009, 09:37
av margl
Sagt på Doctor Who:

“I maybe underestimated his intelligence, but he underestimated the power of organic crystallography.”

Är det inte en replik som elegant glider av tungan? ;-)

InläggPostat: ons 04 feb 2009, 17:33
av Peak
Jag är ett stort Doctor Who-fan och har faktiskt sett/lyssnat (en del avsnitt från 60-talet saknas, men ljudspåret finns kvar pga att det fanns nördar äver på 60-talet, och dessa nördar brukade i brist på videoapparater dra fram bandspelaren till TV:n och trycka på "Play") på alla avsnitt (jag och en kompis spenderade några år med detta).

Rent generellt håller både gamla och nya serien en väldigt hög klass, tycker jag. Det finns naturligtvis undantag, men så är det ju i allt.

Favoritdoktorer är och förblir nummer 2, 7 och 10.

InläggPostat: lör 07 feb 2009, 13:07
av margl
Just nu har jag nått fram till The Androids of Tara med Tom Baker och det var framåt slutet på första avsnittet som det gick upp för mig att jag i själva verket tittade på Fången på Zenda. Peter Jeffrey spelar njutningsfullt den maktlystne och intrigante mästerskurken greve Grendel, den direkta motsvarigheten till hertig Michael i Hopes roman. Fast när det gäller Doctor Who-skurkar är det ingen som överträffar Roger Delgado som The Master, ständigt lika sardonisk och diabolisk;

http://en.wikipedia.org/wiki/File:Delgado.jpg

InläggPostat: sön 08 feb 2009, 21:44
av tompe
Jag funderar på om man skulle se alla avsnitt från början. Men det lär ju ta lite tid...

InläggPostat: mån 09 feb 2009, 00:49
av Peak
Jodå, det tog några år för mig och kompisen, men då såg vi ett äventyr (oftast bestående av 4-6 30-minutersavsnitt) i veckan.

Det var värt det iaf, tycker både han och jag.

InläggPostat: mån 09 feb 2009, 02:02
av Sheriffen
I förbigående kan ju nämnas att ingående kännedom om Doctor Who är en Bra Sak när man sitter runt ett pubbord med brittiska fans, för referenserna till tv-serien och skämten som kräver att man kan den utan och innan kan helt plötsligt börja hagla. Och det gäller alla brittiska fans och till och med britter i allmänhet, för de kan sin Doctor Who. Tro mig. Jag har varit med om det och då sitter man där som helt oförstående och bara stirrar om man i likhet med mig bara har sett ett antal avsnitt med Jon Pertwee. Som för övrigt är min favoritdoktor, eftersom det var honom jag såg först och eftersom han är nästan den ende jag har sett över huvud taget. Jag har sett en handfull avsnitt med andra doktorer, inklusive ett par av de allra nyaste nya avsnitten med den splitternye doktorn, men jag gillade dem inte.

Det fascinerade mig när Jon Pertwee ägnade två hela avsnitt åt att motverka hotet från en fullkomligt stillastående Tyrannosaurus Rex. Specialeffektsverkstaden hade alldeles uppenbart inte råd att låta tyrannosauren röra på sig, med undantag för ett gigantiskt ben som då och då alldeles ensamt stampade i marken och som mycket uppenbart inte satt fast på själva tyrannosauren utan viftades med av ett antal prop-killar.

Kör hårt,
Sheriffen

InläggPostat: mån 09 feb 2009, 07:57
av margl
Sheriffen skrev:Det fascinerade mig när Jon Pertwee ägnade två hela avsnitt åt att motverka hotet från en fullkomligt stillastående Tyrannosaurus Rex. Specialeffektsverkstaden hade alldeles uppenbart inte råd att låta tyrannosauren röra på sig, med undantag för ett gigantiskt ben som då och då alldeles ensamt stampade i marken och som mycket uppenbart inte satt fast på själva tyrannosauren utan viftades med av ett antal prop-killar.


Jag tror att det du minns är ur Doctor Who and the Silurians, från säsong sju (Pertwees första säsong).

InläggPostat: mån 09 feb 2009, 11:22
av Sheriffen
Martin, ibland tror jag att din imponerande knapplogiska kunskap om både pulplitteratur och - i mina ögon - tämligen obskyra tv-serier nästan närmar sig min om film. Och det är en komplimang, ska du veta.

Kör hårt,
Sheriffen

InläggPostat: mån 09 feb 2009, 13:01
av margl
Sheriffen skrev:Martin, ibland tror jag att din imponerande knapplogiska kunskap om både pulplitteratur och - i mina ögon - tämligen obskyra tv-serier nästan närmar sig min om film. Och det är en komplimang, ska du veta.


Man tackar för komplimangen. Jag vill smickra mig själv med att jag vet en hel del om film också (mest äldre film, men i alla fall). ;-)

InläggPostat: mån 09 feb 2009, 13:08
av Sheriffen
Martin! Missförstå mig rätt. Dina kunskaper om film ställs alls inte i fråga här, för dem har jag sett otaliga prov på här på forumet. Vad jag menade var främst det att absolut ingen kan så mycket om film som jag, inte ens John-Henri, eftersom jag växte upp med celluloid till frukost, lunch och middag, samtliga måltider serverade av mina båda filmarbetande föräldrar. Alltså, jag har ätit och andats och levt celluloid i hela mitt liv. Men att du då förutom film kan *även* pulplitteratur och tv-serier och Ghud vet vad gör att man blir (om än lite avundsjukt, grums, grums) imponerad. Till er andra: detta är inte en tvåmannaklubb för inbördes beundran, utan ärligt menat.

Kör hårt,
Sheriffen

InläggPostat: mån 09 feb 2009, 17:02
av margl
Sheriffen skrev:Martin! Missförstå mig rätt. Dina kunskaper om film ställs alls inte i fråga här, för dem har jag sett otaliga prov på här på forumet. Vad jag menade var främst det att absolut ingen kan så mycket om film som jag, inte ens John-Henri, eftersom jag växte upp med celluloid till frukost, lunch och middag, samtliga måltider serverade av mina båda filmarbetande föräldrar. Alltså, jag har ätit och andats och levt celluloid i hela mitt liv.


Oroa dig inte, jag är fullt beredd att acceptera att din celluloid-kost har varit rikligare än min. Det var bara mitt lilla själviska ego som kände det nödvändigt att påpeka vissa saker.

InläggPostat: mån 09 feb 2009, 17:45
av margl
En underbar scen i Genesis of the Daleks, som om inte min absoluta favorit bland Doctor Who-äventyren så ändock bland min lista på de tio bästa (men så är det ju också skrivet av Terry Nation och han brukar kunna sina saker). Doktorn (Tom Baker) pratar, efter att ha blivit förhörd, med Davros (Michael Wisher), som med sin fysiska missbildning och patologiska enkelspårighet ligger bra till för förstaplatsen som sf-branschens mest galna vetenskapsman. De talar om Daleks och Davros hävdar i sin förblindelse att hans skapelser är en kraft i det godas tjänst, genom deras totala dominans av universum kommer evig fred att härska. Doktorn ställer då fram en hypotetisk frågeställning; om Davros hade tillverkat ett ofrånkomligen smittsamt virus, som utplånade allt liv det kom i beröring med, skulle han då släppa det lös? Davros blir fascinerad av tanken och säger att han för känslan av en sådan oinskränt makt över liv och död skulle göra det.

Apropå Terry Nation, Tommy Persson påpekade att jag på grund av den speciella indoktrinering jag fått via LSFF främst ser Nation som skaparen av Blake 7 medan han för så gott som alla andra är mest känd för att han hittade på Daleks. Nation arbetade som manusförfattare för flera olika tv-serier, men han lyckades alltid få in sitt stråk av dystopiskt mörker, hans fantasi tycktes ständigt röra sig i en skymningsvärld av postapokalyptiska scenerier, fascistoida dödspatruller, hänsynslösa forskare, djävulska mordkomplotter, tortyrceller, hjärntvättningsmaskiner och sanningsdroger. Föga förvånande bär Nyder, Davros närmaste man, en svart uniform som för tanken till vissa europeiska regimer under 1930-talet och själva Daleks sägs ju vara en symbol för nazism.

InläggPostat: tis 10 feb 2009, 20:58
av margl
Liksom ovan nämnda The Androids of Tara är en hyllning till Fången på Zenda, är The Talons of Weng-Chiang(vilken titel!) en hyllning till både Sherlock Holmes och Fu Manchu. Doktorn, försedd med deerstalker, jagar i ett victorianskt London efter en kinesisk sekt vars maskerade ledare låter kidnappa unga kvinnor i något okänt syfte. Det är nog inget av de mer betydande äventyren, men det är ganska underhållande och lyckas fånga åtminstone en del av både charmen och spänningen hos Arthur Conan Doyle och Sax Rohmer samtidigt som det skojar så smått med dem.

Nu har jag via äventyren Doctor Who and the Rani och Remembrance of the Daleks bekantat mig närmare med den sjunde doktorn, Sylvester McCoy. Wikipedia-artikeln beskrivande honom som på utsidan "amiable and bumbling" men under det "a driven, dark gamemaster " förefaller mig korrekt.