2007 års bästa läs

[centerwall]

Min lista ser väl ut ungefär så här:

Steph Swainston: The year of our war och No present like time
Stephen King: Lisey´s story
Ken Grimwood: Replay
Klas Östergren: Orkanpartyt
China Miéville: Looking for Jake
Erik Andersson: Översättarens Anmärkningar
Claire Castillon: Insekt

Hjärnmänniskan står väldigt högt upp på min lista över böcker jag ska/vill läsa. Nu hoppade den upp några pinnhål. Och sist jag gick förbi SF-bokhandeln införskaffade jag The Privilege of the Sword. Såna här listor är rena guldgruvor om man vill ha boktips! :-)

[Sheriffen]

Hur är det, får man komma med tillägg när man slagits av ytterligare böcker och texter som borde med på listan över det bästa man läste förra året? Jo, det måste man väl få.

En svårare gränsdragning är om man inte har läst precis hela boken förra året, utan en del har lappat över in på det här året. Fast om man inte kan ta med en sådan bok på listan över förra årets lästa, så kan man ju inte ta med den på den kommande listan över det här årets lästa heller. Och då faller den mellan vagnarna, eller vad det heter, och kommer aldrig med. Så nu kör vi, utan vidare hänsyn.

Först måste jag förstås ta med Bergman. Och Bergman. Den förste hette Ingmar och den andre hette Hjalmar.

Ingmar skrev "Enskilda samtal", som är en stilistiskt knivskarp och klarsynt inträngande, delvis biografisk (men inte självbiografisk), delvis skönlitterär skildring av ett äktenskap drabbat av otrohet. Skrämmande nog har jag inte sett Liv Ullmans filmatisering (jag lyckades med den obegripliga bragden att missa den när den gick på tv!) och den finns tydligen inte på dvd, men Ingmars bok gör även tv-serien nödvändig. Boken är enastående.

Det är även Hjalmars. Stilistiskt knivskarp även den, men på ett helt annat sätt. Och mycket, mycket rolig. Så färgstarkt underhållande att den utgör det möjligen bästa exemplet på varför Hjalmar Bergman borde inta en ännu mycket större plats i svensk litteratur än han gör. Boken är förstås "Markurells i Wadköping". En tour de force.

Jag läser väldigt mycket essayistik. Till förra årets läsupplevelser hör därför även Marian Botsford Frasers "Bone Litter". Den handlar om en eskimåkvinna och ett stort sällskap vita västerlänningar. Den är en sann historia. Och den är en av de här märkliga händelserna där det visar sig att inget är vad det först verkar vara; en händelse av det slag som får en att ompröva invanda syn- och tänkesätt. Jag ska inte avslöja i vad den består - någon av er kan ju tänkas läsa den.

Fast jag ska ge ett annat exempel, för att beskriva på vilket sätt jag menar omvälvande. Jag läste för länge sedan en annan essay som jag inte minns vem som skrev och jag minns inte heller vad den hette, men den var hur som helst en redogörelse för den amerikanske skribentens upplevelser i ett land i Afrika (jag har till och med glömt vilket). Redan första dagen han kom dit drabbades han av något som chockade honom svårt - han fick se ett polisuppbåd brutalt rensa en gata från handikappade människor som satt i rullstol. De rullstolsburna var ganska många och polisen var obegripligt brutal; man välte rullstolarna, man släpade de här människorna därifrån, man använde batonger. De handikappade skulle därifrån, de fick uppenbarligen inte synas, kanske ansågs det fördomsfullt att de skrämde bort turister?

Det var först några dagar senare skribenten snubblade över sanningen.

De rullstolsburna utgjorde en av stadens brutalaste gangsterligor, en liga specialiserad på rånmord.

Kör hårt,
Sheriffen