Pulpförfattare

[margl]

Ett kort sidosprång här undrar jag hur mycket kortare livstid dessa pulpmagasin skulle haft utan dessa fantastiska pärmar.

Tecknare som Frank R Paul, Rudolf Belarski, Howard V Brown Edd Cartier och J Allen St Johns pärmar har nog på något vis satt större spår i Science Fiction on många av noveller i dessa tidningar. I mitt tycke i alla fall. Och detta gäller nog inte bara science fiction magasinen utan även deckare, trillers etc.

Illustrationerna till pulp magsinen är ett mycket intressant kapitel. Som reklam fungerade ofta de sensuella och färgstarka omslagen väl (särskilt som lättklädda medlemmar av sk det svagare könet figurerade i så många av dem) men många är också rent konstnärliga. Personligen gillar jag J Allen St John en hel del, fast det jag sett är bara omslagen han gjorde till Weird Tales. Särskilt dom han gjorde till Klines interplanetry romances är mästerliga.

Omslagen till Spicy Adventure Stories är intressanta ur en annan synvinkel. När någon säger att många rasistiska föreställningar och kvinnoförnedrande stereotyper kom till uttryck i pulp fiction, är det bla detta magasin som åsyftas. Sådant förekom säkert annorstädes också, men aldrig riktigt så tydligt som på omslagen till Spicy Adventure Stories. Det är bara att sitta och räkna alla lömska araber, vilda negrer, ondskefulla kineser, svartmuskiga latinare för att nu inte tala om alla dessa extremt ljushyade och blekblonda kvinnor som vrider sig av förtvivlan i den grinande skurkens klor.

Men det var ju inte bara omslagen utan även det inre av magasinen som var rikt illustrerade. I "The Weird Tales Story" går Robert Weinberg in med all önskvärd tydlighet på dessa kanske inte helt uppskattade, men ofta suggestiva och stilsäkra bilder av bla Frank Utpatel.

[Sheriffen]

Syftar du möjligtvis på Stanley G Weinbaum, författare Till "A Martian Odyssey"?

Just det. Fast jag har som sagt inte läst honom. Har du? Hur tycker du att han är?

Jag anser dock att all den "dåliga" pulp fictionen har en viss charm. Visst, den var konventionell, fylld av stereotyper och inte alltför stor språktalang, men författarna hade ofta gott handlag med att berätta historier och kunde sina genrer. Rent allmänt hade också pulpförfattarna en för mig mycket tilltalande faiblesse för det exotiska.

Ja, något annat har jag inte sagt. Detsamma gäller inom många olika fält; även så kallade B-filmer - det vill säga den riktiga varianten, som var *medvetet* billigproducerade tidsfyllare avsedda för drive in-biografer i USA, där ungdomarna skulle få tid att hångla till två filmer men bara behöva betala biljett för en - har ibland häpnadsväckande charm, trots att de är helt igenom formeltillverkade och därmed helt igenom förutsägbara och så gott som aldrig tillverkade av erkänt begåvade regissörer och skådespelare. Eller varför inte musik ur den absoluta mittfåran, enbart inriktad på hitlistorna - före de i mitt tycke autentiskt helt outhärdliga pojk- och flickbanden, sammansatta av producenter, fanns det faktiskt en hel del bra musik även där. Kom igen, sjuttiotalets The Sweet var till exempel inga särskilt skickliga musiker och sannerligen inte värst originella, men kan man annat än smälta inför hits som "Fox on the Run" och "Ballroom Blitz"?

Så visst, det ligger en hel del i vad du säger.

Sedan kan man, för att dra det hela längre, fråga sig hur bass befogat det är att dra skarpa linjer mellan "kiosklitteratur" och "riktig litteratur". Precis som i alla andra sammanhang som har med smak att göra är gränsdragningarna subjektiva och därmed godtyckliga; de som för stunden har störst tyngd i kulturdebatten bestämmer vad som gäller, men varför just de skulle ha "rätt" i en fråga där det faktiskt inte går att ha "rätt" eller "fel" förbigår mig.

Vidare är det intressant att konstatera, som man kan göra om man läser John-Henris lista på föreslagen pulp-litteratur, att det finns författare som tagit klivet från pulpmagasin till finkulturella rum. Ray Bradbury, till exempel. Och det uppenbarligen främst för att han så småningom även blev publicerad i mer "respektabel" form, som exempelvis i Esquire och egna böcker och så där. Alltså, novellerna blev ju inte bättre för att de trycktes om i bokform, men av någon anledning mer respektabla. Förnämliga var de dock redan från början, förstås.

Kör hårt,
Sheriffen

[margl]

Just det. Fast jag har som sagt inte läst honom. Har du? Hur tycker du att han är?

Jag har faktiskt inte läst något av honom heller. Jag har en av hans noveller "The Red Peri" i antologin "Gosh!Wow! (Sense of Wonder) Science Fiction" och jag har föresatt mig att läsa den men jag har inte kommit så långt än. Det enda jag vet om honom är att hans berättelser, som dock inte saknade de för pulp fiction vanliga starka färgerna, var mycket nyskapande i jämförelse med de samtida space opera-författarna.

Sedan kan man, för att dra det hela längre, fråga sig hur bass befogat det är att dra skarpa linjer mellan "kiosklitteratur" och "riktig litteratur". Precis som i alla andra sammanhang som har med smak att göra är gränsdragningarna subjektiva och därmed godtyckliga; de som för stunden har störst tyngd i kulturdebatten bestämmer vad som gäller, men varför just de skulle ha "rätt" i en fråga där det faktiskt inte går att ha "rätt" eller "fel" förbigår mig.
Vidare är det intressant att konstatera, som man kan göra om man läser John-Henris lista på föreslagen pulp-litteratur, att det finns författare som tagit klivet från pulpmagasin till finkulturella rum. Ray Bradbury, till exempel. Och det uppenbarligen främst för att han så småningom även blev publicerad i mer "respektabel" form, som exempelvis i Esquire och egna böcker och så där. Alltså, novellerna blev ju inte bättre för att de trycktes om i bokform, men av någon anledning mer respektabla.

Man kan också se att populärlitteratur, och därigenom pulp fiction, har blivit alltmer accepterad som studieobjekt i den akademiska världen (själv har jag skrivit en 45-sidorsuppsats om Frank Hellers fiktive dektektiv Joseph Zimmertür). Idag kan amerikanska litteraturstuderande sitta och skriva om Lovecrafts tankevärld, Smiths poetiska språk eller vad Burroughs Tarzan egentligen symboliserar.

[john-henri]

Bradburys lycka var att hans litteräre agent lyckades sälja en av hans noveller till, om jag minns rätt, tidskriften The American Mercury; det var "The Big Black and White Game", och den valdes därefter att ingå i "Best American Short Stories" (årsvolymen 1946). I och med det var Bradbury "upptäckt" och kunde börja publicera sig regelbundet i tidskrifter han tidigare varit utestängd för. (Samma sak har hänt senare; Harlan Ellison har till exempel flera gånger förekommit i "Best American Short Stories"-antologierna -- men inte heller han någonsin med något som originalpublicerats i någon sf-tidskrift, eftersom redaktörerna för de seriösa novellantologierna inte letar material där, utan i en selekterad mängd tidskrifter kända för sin litterärra kvalitet.)

Riktigt så otroligt entusiastisk inför Weinbaum som många varit är jag väl inte, men så läste jag honom ju aldrig "in context", mitt i hopen av andra tidiga 30-tals-sf-författare som S. P. Meek och E. E. Smith och de andra. Hans väl mest berömde novell, "A Martian Odyssey", tycker jag står sig hyfsat; det skojiga med den är att de livsformer rymdfararna upptäcker är totalt och fullständigt såväl obegripliga som omöjliga att kommunicera med.

Jag har argumenterat åtminstone sedan tiden när jag pluggade litteratur i Uppsala för att man borde upphöra, inte med att ge värdeomdömen om litteratur, men väl att slentrianmässigt kategorisera all så kallad "genrelitteratur" som med automatik skräp. Som Martin skrev har det hänt en del genom åren; snabbast väl i USA, men också i Sverige. Främst har vissa etablerade akademiker (Dag Hedman har varit betydelsefull) gjort mycket för att påtala att betydande författare står att hitta inom kriminallitteratur och annan underhållningslitteratur. Så kallade "genrebrytande" författare har gjort en hel del till; Larry McMurtry, John Crowley, Samuel Delany, Ursula Le Guin och Michael Chabon har varit mycket betydelsefulla när det gällt att tvinga anglosaxiska akademiker att sluta överförenkla tillvaron för sig. Men en total upplösning av den här schablonsynen – "riktig" litteratur är sådan som utges med enbart påskriften "roman" (eller motsvarande); står det något annat ("kriminalroman", "science ficiton", "romantik", "djungeläventyr") på boken, så är de smutslitteratur – sitter hårt inne. Utvecklingen av akademiskt tänkande försiggår i sådana här fall långsamt men med viss automatik; professorer som själva som barn läste H C Andersen ersätts så småningom av nya som läste Enid Blyton eller Tolkien eller sf eller Manhattanböckerna, och med dem kommer förvisso ingen acceptans – vore de så radikala skulle de aldrig blivit professorer – men däremot en viss tolerans, som gör att deras studenter i sin tur kan få lov att skriva uppsatser om skräpet. När de studenterna väl blivit docenter och står på tur till professurerna börjar det hända saker.

John-Henri

[margl]

Riktigt så otroligt entusiastisk inför Weinbaum som många varit är jag väl inte, men så läste jag honom ju aldrig "in context", mitt i hopen av andra tidiga 30-tals-sf-författare som S. P. Meek och E. E. Smith och de andra. Hans väl mest berömde novell, "A Martian Odyssey", tycker jag står sig hyfsat; det skojiga med den är att de livsformer rymdfararna upptäcker är totalt och fullständigt såväl obegripliga som omöjliga att kommunicera med.

Hur utomjordingar skildras är givetvis mycket intressant inom science fiction. Ofta i pulp fiction skildras de som ondskefulla, slemmiga, tentakelviftande monster eller hänsynslösa imperialister a la "Världarnas krig". Weinbaum gör intressant vinkling av problemet, en annan sådan, som jag inte minns titeln på, beskrev det första mötet mellan ett rymdskepp med människor och ett från en utomjordisk civilisation. Det roande var att människorna och utomjordingarna var som spegelbilder av varandra, de betraktade varandra med den gemensamma misstänksamheten hos diplomater från olika sidor av järnridån.
Jag kan inte påminna mig att jag hört talas om S P Meek tidigare. Var vänlig och upplys mig.

När de studenterna väl blivit docenter och står på tur till professurerna börjar det hända saker.

Det blir väl min uppgift det...

[margl]

Jag har nyss läst en av Edmond Hamiltons noveller, "The Eternal Cycle". Den är ett utmärkt exempel både på det positiva och det negativa i Hamiltons science fiction. Det negativa först, Hamiltons karaktärsteckning utmärker sig knappast för det skickliga och trovärdiga och hans språk närmar sig ofta det konventionellt trista. Sen det positiva som ofta lyckas utväga det negativa, rendestillerad sense of wonder. Få författare, hans enda verkliga medtävlare är nog Jack Williamson och E E Smith, har lagt upp så storslagna perspektiv som Hamilton och i denna sisådär tio sidor långa novells grundide lägger han upp ett av de mest storslagna. Det är ingen orginell ide och den kunde ha presenterats bättre, men man måste medge att den är storslagen.

[john-henri]

Kapten, senare major, till slut överste S P Meek var militärkemist och skrev förutom barnböcker ett 30-tal sf-noveller i pulpmagasinen under 1930-talet. Samuel Delany har kallat hans berättelser "unbelievably bad", och det är väl ett ganska rimligt omdöme. Dock verkar det som om han under sin produktiva tid betraktades som en av de bästa sf-författarna. Mitt bekymmer här är att jag finner nästan allihop oläsliga; enstaka Williamson och Hamilton, John Campbells senare noveller går att läsa. Men E E Smith? Nej, faktiskt inte. Och ännu mindre Meek och resten. Sewekk Peaslee Wright är dock notervärd för sin xenofobi; en annan sf-författare från 30-talet vars hjältar inte sällan steriliserade hela planeter efter att bara ha sett invånarna och kunnat konstatera att de var vämjeliga. De här författarna föll för de högre krav på både berättarteknik och prosa som John W Campbell införde sedan han blev redaktör för Astounding och som kommit att dominera hela fältet runt 1940; bland de sista som fortfarande skrev lika illa som man kom undan med på 30-talet var L Ron Hubbard, som jag faktiskt försökte läsa om något av häromåret. Men det var omöjligt.

John-Henri

[Sheriffen]

bland de sista som fortfarande skrev lika illa som man kom undan med på 30-talet var L Ron Hubbard, som jag faktiskt försökte läsa om något av häromåret. Men det var omöjligt.

Fast inledningen till romanen "Omänsklig fasa" - Kalla Kårar 17 (ja, jag kan de drygt trettio första titlarna utantill i huvudet; samlade som en galning en gång i tiden, före paleoliticum) - är faktiskt rätt effektiv. Vet inte vad boken heter i original och ska medge att jag aldrig läst så mycket längre än till just inledningen.

Annars präglas Hubbards författarskap märkligt nog av att han när han i egenskap av profet började skriva utanför genren och producera de heliga skrifter som ligger till grund för hans religion, så höll han sig så att säga ändå inom genren. Det är ett helt otroligt space operande och fantasyande, med elaka rymdkejsare som har behärskat hela universum och besök i himlen (jodå, kristendomens himmel, som ser ut som ett välmående villaområde i Pasadena i USA - Hubbard var där (i himlen, inte Pasadena) för ett par miljarder år sedan) och slemma utomjordingar och hela konkarongen. Det jippiga är att scientologerna på sitt sätt tar science fiction ofantligt mycket mer på allvar än hemskt många science fiction-fans, för de tror bokstavligt på Hubbards direkt ur pulp-magasinens enklare berättelser hämtade verklighetsbeskrivning.

Kör hårt,
Sheriffen

[john-henri]

Ja, okej, du har en poäng: Hubbard skrev två kortromaner som jag skulle tro fortfarande går att läsa, den Sheriffen nämner ("Fear" i original) och en lyckad komisk fantasy som heter "Typewriter in the Sky", berättad av den stackars grannen till en faktiskt självparodisk pulpförfattare som envisas med att hamra fram sina formelhistorier iklädd skitig badrock, vilket också Hubbard själv gjorde. Berättaren vaknar en dag och inser till sin fasa att han är inskriven i grannens pågående sjörövarroman, vad värre är som skurken, vilket alltså innebär att han kommer att avlivas i sista kapitlet, och måste försöka ta sig därifrån. Jag minns den som mycket lyckad, bland annat genom allt (för en gångs skull säkert medvetet) slarv med årtal, ännu ej uppfunna prylar och andra misstag, samt för de sällsynt lyckade (om än med tanke på Hubbards senare karriär kanske illavarslande) slutmeningarn, när berättaren lyckats överleva, är tillbaka i lägenheten, hör skrivmaskinen smattra igång ovanför taket igen, och tänker: "Up there… God. In a dirty bathrobe."

John-Henri

[margl]

John A Campbell var inte bara redaktör för Astounding utan också aktiv författare. Här är några av hans pulptitlar:

"When the Atoms Failed"
"Piracy Preferred"
"The Black Star Passes"
"The Islands of Space"
"The Mightiest Machine"
"Invaders from the Infinite"

Enligt Brian Aldiss är det som förenar dem "deep interest in complex machines and are studded with explations of their workings". Lite som Verne med andra ord.

[margl]

Är det någon som läst något av eller är närmare bekant med pulp-science fiction-författarna Eric Frank Russell, Hal Clement och Murray Leinster (jag har läst en del, men inte mycket Leinster)? Vad räknas förövrigt till det bättre Henry Kuttner skrivit? Jag är också intresserad av det "sämre" han skrivit, i synnerhet om det är sådant som bidrog till att han brännmärktes för "liderlighet".

[tompe]

Nu vet jag inte vad som räknas till pulp-tiden men jag har aldrig tänkt på Erik Frank Russell som en pulp-författare. Jag tycker han är riktigt bra och har läst det mesta minst några gånger då jag läste NESFA-samlingarna nyligen.

Men det är ju trevligt att du gillar några bra författare också :-) Jag har genom missionerande försökt få folk att läsa EFR i Linköping men misslyckats kapitalt. En del har som jag läst honom sedan länge men då upptäckt honom genom någon klassisk novell eller genom Wasp.

[margl]

Men det är ju trevligt att du gillar några bra författare också :-) Jag har genom missionerande försökt få folk att läsa EFR i Linköping men misslyckats kapitalt. En del har som jag läst honom sedan länge men då upptäckt honom genom någon klassisk novell eller genom Wasp.

Tack så mycket, Tommy...Det som mest fick mig intresserad av EFR var att jag läst att han skrivit en proanarkistisk science fiction-berättelse och att han hade avsevärd komisk talang. Varför gillar du honom? Ett tillfälle för dig att missionera.

[john-henri]

Kuttner tycker jag var bäst som novellist; hela samlingar kan vara förnämliga. Toppar är väl noveller som "Mimsy Were the Borogoves", "Two-Handed Engine", "Twink" – det finns mängder. Samlingar som "Bypass to Otherness", "Return to Otherness", "No Boundries" är förnämliga; mycket är sedan selekterat till de två eller tre olika "Best of Henry Kuttner" som utgivits. Notera att efter cirka 1940 i princip allt samskrevs med C. L. Moore, som dessutom utan bistånd från Kuttner skrev ett par av den gemensamma pseudonymen Lewis Padgetts allra bästa noveller. Att Kuttner fick rykte som skabrös beror nog bara på att han sålde också till dåförtiden suspekta publikationer som "Spicy Stories", men särskilt utmanande var de novellerna knappast. (Som romanförfattare var C L Moore överlägsen; jämför hennes "Judgment Night" med Kuttners "Fury".)

Kul att ni hittat Eric Frank Russell. Den anarkistiska klassikern "…And Then There Were None" är en gammal favorit, översatt i Novas förra inkarnation.

John-Henri

[tompe]

Jag gillar nog främst Erik Frank Russel på grund av hans humor. Fast jag gillar de mer thriller/äventyrs-betonade romanerna också så det är inte så enkelt att det bara är humorn.