Att inte läsa visuellt

[tompe]

Detta är en spinoff av diskussionen om Steampunk.

Undrar om det beror på att vissa läsare betonar miljön mycker mer än sf-idéer och plot.

Det är en inställning som jag begriper när det gäller visuella medier (jag älskar Greenaways filmer, till exempel), men inte alls begriper mig på när det gäller litteratur. Men delvis kanske det beror på att jag inte läser visuellt?

Jag läser inte heller visuellt. Men för en person som läser visuellt kanske saker som miljön blir väldigt mycket mer centralt för upplevelsen av boken.

[Rymd-Olov]

Men delvis kanske det beror på att jag inte läser visuellt?

Jag läser inte heller visuellt.

Detta väcker frågor hos mig. Hur gör ni för att inte läsa visuellt? Kan ni beskriva upplevelsen? Själv läser jag inte direkt filmiskt visuellt, men jag har ingen aning om hur det skulle gå till att läsa skönlitteratur utan att visualisera alls.

[tompe]

Att man inte läser visuellt betyder inte att man inte gör en viss visualisering. Om två personer är i ett rum och pratar kanske jag tänker mig en kub med två blobbar i som representerar personer.

Man läser för språket, för händelserna osv. Varför skulle jag behöva skapa mig en bild av sakerna för att då rätt upplevelser? Språket går direkt till upplevelsen. Jag upplever då filmer väldigt mycket mindre intensivt än en text.

[jophan]

Hur jag gör vet jag inte, men läser jag en text i stil med:

Robert stirrade på den röda, smäckra tekoppen i fint porslin som stod mitt på bordet. Solljuset strilade in genom det dammiga fönstret och kastade skuggor på de storblommiga tapeterna på bortre väggen. Man kunde se hur dammkornen dansade i ljuset ovanför det slitna timmergolvet och hur tulpanerna slokade i vasen i fönstret. "Du Elof", sade han, "vi borde kanske skjuta patron innan han lägger ner bruket."
"Skjuta patron?" undrade Elof häpen. "Det var en ny tanke. Med pansarskott då, eller?"

så kommer jag förmodligen efteråt bara att minnas dialogen, inte hur rummet såg ut eller hur vädret var. Resten är bara ord -- de målar inte upp någon bild för mig. Självklart kan jag hejda mig och läsa miljöbeskrivningar noggrant och visualisera hur det ser ut, men bara som en medveten handling. Det sker i allmänhet inte automatiskt.

[Rymd-Olov]

Att man inte läser visuellt betyder inte att man inte gör en viss visualisering. Om två personer är i ett rum och pratar kanske jag tänker mig en kub med två blobbar i som representerar personer.

Man läser för språket, för händelserna osv. Varför skulle jag behöva skapa mig en bild av sakerna för att då rätt upplevelser? Språket går direkt till upplevelsen. Jag upplever då filmer väldigt mycket mindre intensivt än en text.

Jag menade inte att det skulle finnas rätt eller fel sätt att läsa. Däremot är det intressant hur många olika sätt det finns och hur det formar läsarens upplevelse och preferenser. Jag kan tänka mig att ditt sätt att läsa gör att intrigen blir mycket viktig, och att du knappast skulle uppskatta en bok för fascinerande miljöers skull om den inte samtidigt hade en intressant handling. Kan det stämma?

Din "kub och två blobbar"-metod använder jag när jag läser en bok av en författare som inte kan eller vill beskriva miljöer, samt, förstås, i avsnitt där miljön inte presenterats än. Det funkar ju också bra.

[Rymd-Olov]

Hur jag gör vet jag inte, men läser jag en text i stil med:

Robert stirrade på den röda, smäckra tekoppen i fint porslin som stod mitt på bordet. Solljuset strilade in genom det dammiga fönstret och kastade skuggor på de storblommiga tapeterna på bortre väggen. Man kunde se hur dammkornen dansade i ljuset ovanför det slitna timmergolvet och hur tulpanerna slokade i vasen i fönstret. "Du Elof", sade han, "vi borde kanske skjuta patron innan han lägger ner bruket."
"Skjuta patron?" undrade Elof häpen. "Det var en ny tanke. Med pansarskott då, eller?"

så kommer jag förmodligen efteråt bara att minnas dialogen, inte hur rummet såg ut eller hur vädret var. Resten är bara ord -- de målar inte upp någon bild för mig. Självklart kan jag hejda mig och läsa miljöbeskrivningar noggrant och visualisera hur det ser ut, men bara som en medveten handling. Det sker i allmänhet inte automatiskt.

Mycket intressant. Jag skulle aldrig kunna läsa det ovanstående utan att visualisera rummet och dammkornen, så för mig går det absolut per automatik. Men även för mig är det förstås dialogen och personerna som först och främst fastnar.

Jag blir dock lite förvånad, eftersom jag vet att du gillar Banks. Blir inte hans böcker lite tråkiga om man inte ser de väldiga rymmdhabitaten, de exotiska utomjordingarna, de slitna städerna, etc?

[jophan]

Jag blir dock lite förvånad, eftersom jag vet att du gillar Banks. Blir inte hans böcker lite tråkiga om man inte ser de väldiga rymdhabitaten, de exotiska utomjordingarna, de slitna städerna, etc?

Jag tycker inte att Banks har skrivit något särskilt bra sedan 90-talet, om det ger en ledtråd, och det är hans mainstreamböcker som jag verkligen gillar. Men annars så uppskattar jag naturligtvis tanken på enorma rymdskepp och sådant, även om jag inte ser dem framför mitt inre öga utan att stanna upp i läsningen och medvetet försöka se dem.

Det här påverkar även hur jag funkar när jag, för att ta två exempel, spelar rollspel eller möblerar om hemma. Jag måste få en scen uppritad framför mig, eller köra med tennfigurer, för att begripa hur en situation i rollspelet ser ut, var de olika kontrahenterna befinner sig och hur rummet ser ut. En verbal beskrivning räcker inte. Och ska jag möblera om hemma behöver jag ofta klippa ut små modeller och flytta runt på ett rutat papper för att kunna bilda mig en uppfattning om hur det kommer att se ut om jag gör på ett visst sätt.

Jag inbillar mig att dessa problem är relaterade till min brist på automatisk visualisering när jag läser.

[tompe]

Att man inte läser visuellt betyder inte att man inte gör en viss visualisering. Om två personer är i ett rum och pratar kanske jag tänker mig en kub med två blobbar i som representerar personer.

Man läser för språket, för händelserna osv. Varför skulle jag behöva skapa mig en bild av sakerna för att då rätt upplevelser? Språket går direkt till upplevelsen. Jag upplever då filmer väldigt mycket mindre intensivt än en text.

Jag menade inte att det skulle finnas rätt eller fel sätt att läsa. Däremot är det intressant hur många olika sätt det finns och hur det formar läsarens upplevelse och preferenser. Jag kan tänka mig att ditt sätt att läsa gör att intrigen blir mycket viktig, och att du knappast skulle uppskatta en bok för fascinerande miljöers skull om den inte samtidigt hade en intressant handling. Kan det stämma?

Din "kub och två blobbar"-metod använder jag när jag läser en bok av en författare som inte kan eller vill beskriva miljöer, samt, förstås, i avsnitt där miljön inte presenterats än. Det funkar ju också bra.

Dialog är viktigast för mig. Jag vill också ha en historia berättad. Men jag uppskattar också bra språk. Jag ogillar reseberättelsefantasy då den inte fungerar för mig. Men Jack Vance lyckas få fram främmande miljöer hos mig. förmodligen mycket genom språket och vad som händer. Andra viktiga saker är förstås inre tankeliv, filosofiska resonemang, osv. Miljön är inte speciell viktig för mig i den vanliga verkligheten heller vilket alla som varit hemma hos mig sett...

[tompe]

Jag blir dock lite förvånad, eftersom jag vet att du gillar Banks. Blir inte hans böcker lite tråkiga om man inte ser de väldiga rymmdhabitaten, de exotiska utomjordingarna, de slitna städerna, etc?

Fast du behöver ju inte se dem för att uppleva dem. Du går direkt till slitna städerna-känslan utan att visualisera till exempel. En stark sense of wonder-scen för mig i Banks var när de sprängde atombomb i en korridor och hur de beskrev scenen. Men man behöver ju inte visualisera scenen för att få scence of wonder. Vad man behöver är någon känsla för kraft i en atombomb osv. En bild säger inte mer än tusen ord. Ord kan säga mycker mer än bilder.

[Rymd-Olov]

Jag tycker inte att Banks har skrivit något särskilt bra sedan 90-talet, om det ger en ledtråd, och det är hans mainstreamböcker som jag verkligen gillar. Men annars så uppskattar jag naturligtvis tanken på enorma rymdskepp och sådant, även om jag inte ser dem framför mitt inre öga utan att stanna upp i läsningen och medvetet försöka se dem.

Det här påverkar även hur jag funkar när jag, för att ta två exempel, spelar rollspel eller möblerar om hemma. Jag måste få en scen uppritad framför mig, eller köra med tennfigurer, för att begripa hur en situation i rollspelet ser ut, var de olika kontrahenterna befinner sig och hur rummet ser ut. En verbal beskrivning räcker inte. Och ska jag möblera om hemma behöver jag ofta klippa ut små modeller och flytta runt på ett rutat papper för att kunna bilda mig en uppfattning om hur det kommer att se ut om jag gör på ett visst sätt.

Jag inbillar mig att dessa problem är relaterade till min brist på automatisk visualisering när jag läser.

Det är en mycket bra ledtråd. Banks tidiga sf innehåller många fascinerande miljöer och en väldig massa action, men även mer eftertanke. Det senare fattas i hans senare Culture-böcker, tycker jag, men jag kan ändå uppskatta dem i någon mån pga de fascinerande miljöerna. Särskilt Matter måste vara tråkig för någon som inte läser visuellt.

Det där med möbleringen har jag också en del problem med, men jag misstänker att det i mitt fall har med tredimensionalitet att göra. Bilderna jag ser är oftast ganska platta, som en tv-skärm eller en målning.

[Rymd-Olov]

Vad man behöver är någon känsla för kraft i en atombomb osv.

Då förstår jag hur du menar, tror jag. Det du skriver är ju sådant jag också upplever, det är bara det att jag (oftast) ser bilder också, samt att bilderna kommer automatiskt. Sen går det ju att beskriva yttre miljöer genom personers reaktioner på dem också. En öken är ju inte bara sand och kaktusar, utan även spruckna läppar, svidande ögon, etc. Sådana beskrivningar är ju oftast mer intressanta.

[tompe]

Det är en mycket bra ledtråd. Banks tidiga sf innehåller många fascinerande miljöer och en väldig massa action, men även mer eftertanke. Det senare fattas i hans senare Culture-böcker, tycker jag, men jag kan ändå uppskatta dem i någon mån pga de fascinerande miljöerna. Särskilt Matter måste vara tråkig för någon som inte läser visuellt.

Vad jag minns tyckte jag Matter var ganska bra. Idén om en skalvärld och saker som ett rymdskepp som krashar genom alla idéer är massor med sense of wonder. Att visuellt se det i detalj är helt onödigt. Och i många fall tar ju en exakt visualisering bort sense of wonder.