Jag har läst en del böcker skrivna för ungdom på sistone. Ett par av Heinleins gamla saker, Lotta Olivecrona, och så Skuggorna i spegeln av Inger Edelfeldt, Samael av Jorun Modén och några mainstreamböcker. Det har fått mig att fundera lite på det här med vad som särskiljer ungdomsböcker, förutom marknadsföringskategori.
Ofta är huvudpersonerna barn eller unga. Ofta är intrigen ganska rak och man följer en eller ett par personer. Inbillar jag mig, eller är det extra vanligt med förstapersonsberättande?
Sen finns det där med stil. Man kan faktiskt skriva för barn och unga, och fortfarande skapa en text som är en njutbar läsupplevelse för kräsna vuxna. Kanske är det så att man skriver enklare och mer avskalat ju yngre läsare man tänker sig. Jag vill minnas att jag i mellanstadieåldern inte brydde mig så mycket om hur en bok var skriven utan mer om vad som hände. Ändå kanske jag omedvetet gillade böcker bättre om de innehöll fler detaljer som fångar fantasin: smak, doft och textur. Fast jag vet inte. Numera tycker jag att det känns väldigt torftigt om det inte ges lite mer än bara handling. Det gäller förstås inte bara barnböcker, jag gillar inte vuxenböcker som känns trista och bleka i stilen heller. Så det kanske inte är en ungdomsboksgrej, fastän det måste vara detaljer och utbroderingar man drar ner på först om man vill skriva lättläst. Eller vad tror ni?
Dessutom kommer jag att tänka på något jag hört nån gång om att fantasy (och kanske sf) betraktas som ungdomslitteratur i Sverige. Är det så? Är fantastik sagor, som man förväntas växa ifrån? Är det därför det ges ut så mycket barn- och ungdomsfantasy i Sverige, och så lite fantastik inriktat på vuxna läsare?