Ungdomsböcker

[åka]

Jag har läst en del böcker skrivna för ungdom på sistone. Ett par av Heinleins gamla saker, Lotta Olivecrona, och så Skuggorna i spegeln av Inger Edelfeldt, Samael av Jorun Modén och några mainstreamböcker. Det har fått mig att fundera lite på det här med vad som särskiljer ungdomsböcker, förutom marknadsföringskategori.

Ofta är huvudpersonerna barn eller unga. Ofta är intrigen ganska rak och man följer en eller ett par personer. Inbillar jag mig, eller är det extra vanligt med förstapersonsberättande?

Sen finns det där med stil. Man kan faktiskt skriva för barn och unga, och fortfarande skapa en text som är en njutbar läsupplevelse för kräsna vuxna. Kanske är det så att man skriver enklare och mer avskalat ju yngre läsare man tänker sig. Jag vill minnas att jag i mellanstadieåldern inte brydde mig så mycket om hur en bok var skriven utan mer om vad som hände. Ändå kanske jag omedvetet gillade böcker bättre om de innehöll fler detaljer som fångar fantasin: smak, doft och textur. Fast jag vet inte. Numera tycker jag att det känns väldigt torftigt om det inte ges lite mer än bara handling. Det gäller förstås inte bara barnböcker, jag gillar inte vuxenböcker som känns trista och bleka i stilen heller. Så det kanske inte är en ungdomsboksgrej, fastän det måste vara detaljer och utbroderingar man drar ner på först om man vill skriva lättläst. Eller vad tror ni?

Dessutom kommer jag att tänka på något jag hört nån gång om att fantasy (och kanske sf) betraktas som ungdomslitteratur i Sverige. Är det så? Är fantastik sagor, som man förväntas växa ifrån? Är det därför det ges ut så mycket barn- och ungdomsfantasy i Sverige, och så lite fantastik inriktat på vuxna läsare?

[Sheriffen]

Jag vill minnas att jag i mellanstadieåldern inte brydde mig så mycket om hur en bok var skriven utan mer om vad som hände. Ändå kanske jag omedvetet gillade böcker bättre om de innehöll fler detaljer som fångar fantasin: smak, doft och textur.

Detsamma för mig. Det var egentligen ingen skillnad mellan att läsa en bok om bröderna Hardy och en roman av Mark Twain, eller en Bill & Ben (cowboyböcker i en kioskpocketserie med det namnet) och en roman av Arthur Conan Doyle. Fast å andra sidan, och det säger nog också något - de böcker jag som liten läste av författare som Twain, Defoe, Doyle, Kipling, Jansson med flera minns jag mycket bättre än böckerna om bröderna Hardy eller Kitty eller Bill & Ben. De senare minns jag inte alls. Så även om jag *då* inte gjorde någon medveten åtskillnad så tyder kanske det ändå på att kvaliteten i sig gjorde att man fångades mer - blev mer gripen och fick en mer minnesvärd läsupplevelse - av de skickligare författarna.

Så det kanske inte är en ungdomsboksgrej, fastän det måste vara detaljer och utbroderingar man drar ner på först om man vill skriva lättläst. Eller vad tror ni?

Jo, i alla fall för det mesta. Plus att saker och ting görs tydligare - det som kanske blott antyds i en roman för vuxna sägs nog hellre rakt ut i en ungdomsroman, i synnerhet när det gäller romangestalternas känsloliv med mera. I många fall förmodligen helt felaktigt anses det väl att tonåringar inte riktigt förstår sådant, utan måste ha det sig mera skrivet på näsan.

Fast å andra sidan - större delen av Tove Janssons produktion räknas till barn- och ungdomsbokslitteraturen, men jag kan inte se annat än att vuxna har lika stort utbyte av hennes böcker. Och hon är ibland mycket subtil, vilket jag inte alls tror går de flesta barn och ungdomar förbi.

Dessutom kommer jag att tänka på något jag hört nån gång om att fantasy (och kanske sf) betraktas som ungdomslitteratur i Sverige. Är det så? Är fantastik sagor, som man förväntas växa ifrån? Är det därför det ges ut så mycket barn- och ungdomsfantasy i Sverige, och så lite fantastik inriktat på vuxna läsare?

Jag kan ju säga så här, att av de förlag jag arbetat för som utger fantasy så förutsätts det bland förläggare och redaktörer att målgruppen är tonåringar. Hela marknadsföringen, inklusive egna fantasyklubbar hos förlagen med mera, skjuts in på den målgruppen och vid diskussioner om böckerna förutsätts hela tiden att det är ungdomslitteratur och enbart det man sysslar med när man utger fantasy.

Kör hårt,
Sheriffen

[jophan]

Lotta Olsson nuddade vid en del av de här frågorna i en artikel om deckare för barn i gårdagens DN.

[Johan]

av de förlag jag arbetat för som utger fantasy så förutsätts det bland förläggare och redaktörer att målgruppen är tonåringar. Hela marknadsföringen, inklusive egna fantasyklubbar hos förlagen med mera, skjuts in på den målgruppen och vid diskussioner om böckerna förutsätts hela tiden att det är ungdomslitteratur och enbart det man sysslar med när man utger fantasy

Nu har jag ju inte koll på hela din översättargärning, men det är egentligen inte så hemskt konstigt att till exempel BonnierCarlsen (som är ett barn- och ungdomsboksförlag) eller Wahlströms har den attityden. Wahlströms har gett ut även bra böcker – Gaiman, McKillip – men mycket av det är standardfantasy som inte nödvändigtvis behöver skrämma bort vuxna men som nog framför allt inte vänder sig till den som har läst större mängder fantasy tidigare. Mycket av den fantasy jag läser skulle inte tilltala deras målgrupp och vice versa. Däremot skulle jag bli förvånad om man förutsatte samma sak när man gav ut till exempel Steven Donaldsons böcker om Covenant, Steph Swainstons debutroman som vi diskuterar i en annan tråd eller China Miévilles Perdido Street Station som tydligen skall komma på Natur och Kultur senare. Det handlar om två helt olika typer av böcker.

Det slog mig precis, vilket jag dumt nog aldrig insett tidigare, att det förmodligen är anledningen till att McKillip, som jag tycker är en fantastisk författare, aldrig riktigt hittat sina läsare i Sverige. Typbilden av den femtonårige fantasyläsande pojken som vill ha drakar och svärd är knappast hennes typiska läsare.

[J-h:n]

Vad Johan skriver är förstås alldeles sant - i Sverige har fantasy alltid varit lika med ungdomsböcker. Sorgligt nog tycks vuxenfantasy inte riktigt gå att ge ut här - Neil Gaiman har översatts flitigt men inte alls gått bra, t ex, och jag undrar om Steph Swainston kommer att hitta särskilt många svenska läsare. Mieville kanske kan få det lättare, han har ju en del som kan hjälpa honom att bli omskriven och recenserad i svenska media - politiskt engagemang, t ex.

[Skäggmonstret]

Däremot skulle jag bli förvånad om man förutsatte samma sak när man gav ut till exempel Steven Donaldsons böcker om Covenant, Steph Swainstons debutroman som vi diskuterar i en annan tråd eller China Miévilles Perdido Street Station som tydligen skall komma på Natur och Kultur senare.

Eftersom jag står beredd att skicka in tre fantastikromanmanus som inte i första hand riktar sig till tonåringar är jag tacksam för förslag på lämpliga förlag att uppvakta. Ett manus har åkt en vända till Norstedts och tillbaka. Ett annat har åkt en sväng till Natur och Kultur. De är ganska olika i stilen. Den senaste är humoristisk och lättsmält och skulle nog med lite god vilja kunna säljas som ungdomsbok (även om nördar i allmänhet och MTV-generationen nog är den lämpligaste målgruppen), men nästa bok kommer sannolikt att kunna beskrivas som nattsvart existentiell magisk realism, och är inte alls tänkt för den målgruppen. Så det jag helst av allt vill ha är ett förlag som är villigt att satsa långsiktigt på ett oberäkneligt och smått vansinnigt skäggmonster som skriver om allt som faller honom in.

[Sheriffen]

Eftersom jag står beredd att skicka in tre fantastikromanmanus som inte i första hand riktar sig till tonåringar är jag tacksam för förslag på lämpliga förlag att uppvakta. Ett manus har åkt en vända till Norstedts och tillbaka. Ett annat har åkt en sväng till Natur och Kultur. De är ganska olika i stilen. Den senaste är humoristisk och lättsmält och skulle nog med lite god vilja kunna säljas som ungdomsbok (även om nördar i allmänhet och MTV-generationen nog är den lämpligaste målgruppen), men nästa bok kommer sannolikt att kunna beskrivas som nattsvart existentiell magisk realism, och är inte alls tänkt för den målgruppen. Så det jag helst av allt vill ha är ett förlag som är villigt att satsa långsiktigt på ett oberäkneligt och smått vansinnigt skäggmonster som skriver om allt som faller honom in.

Det här är svårt, för om ett förlag ska så att säga lansera en författare vill de väldigt ofta - av begripliga kommersiella och marknadföringsmässiga skäl - ha ett slags rak linje, för att läsarna ska veta vad de får och tryggt kunna köpa nästa bok förvissade om att det här är "more of the same". Därav de oändligt långa fantasyserierna; därav thrillerförfattare som skriver långa rader böcker om samma hjälte; därav tantsnuskförfattarinnornas ständiga upprepningar av samma story i lite olika miljöer.

Det här är varken något nytt eller obegripligt, om än förstås ur flera synvinklar lite beklagligt. Men det gäller som väl alla vet även TV-serier, rock- och popmusik, långkörande filmserier på bio (James Bond är väl den framgångsrikaste någonsin av det här slaget), och så vidare.

Jag vet förstås inget mer om dina manus än det du säger ovan och det är på tok för lite för att kunna tipsa om något enskilt förlag, men med tanke på att du inte vill gjuta berättelserna i en given form skulle jag rent allmänt tro på att försöka med lite mindre, mer visionära förlag drivna av folk som utger böcker främst för att de brinner för det de gör och mindre för att de försöker bli miljonärer. Typ.

Ett bra sätt är att köpa höstboksnumret av branschtidningen Svensk Bokhandel (en tjock katalog där det stora flertalet av landets förlag - inklusive de mindre - annonserar) och kolla de olika förlagens utgivning, för att slippa skicka till förlag som är hopplösa redan från början (det lönar sig föga att skicka en fantasybok till ett förlag som enbart utger facklitteratur om båtar, om man säger så).

Kör hårt,
Sheriffen

[Skäggmonstret]

Ett bra sätt är att köpa höstboksnumret av branschtidningen Svensk Bokhandel (en tjock katalog där det stora flertalet av landets förlag - inklusive de mindre - annonserar) och kolla de olika förlagens utgivning, för att slippa skicka till förlag som är hopplösa redan från början (det lönar sig föga att skicka en fantasybok till ett förlag som enbart utger facklitteratur om båtar, om man säger så).

Tack för tipset!

Är det en görbar väg att splittra upp författarskapet på olika förlag och exempelvis låta subpersonlighet A skriva mer traditionell ungdomsanpassad fantasy, B skriva tung vuxenfantasy och C skriva svårbegripliga surrealistiska betraktelser över det samtida samhället, eller skickar förlagen ut sina dödspatruller då? Måste jag skaffa mig några bulvaner eller hemliga identiteter?

Till den näst senaste boken har jag faktiskt övervägt att skriva en ändlös rad uppföljare, men jag tror inte att förlagen blir nöjda då heller, för jag kommer ändå att traska runt mellan genrerna från bok till bok.

[Sheriffen]

Är det en görbar väg att splittra upp författarskapet på olika förlag och exempelvis låta subpersonlighet A skriva mer traditionell ungdomsanpassad fantasy, B skriva tung vuxenfantasy och C skriva svårbegripliga surrealistiska betraktelser över det samtida samhället, eller skickar förlagen ut sina dödspatruller då? Måste jag skaffa mig några bulvaner eller hemliga identiteter?

Dödspatrullerna ligger nog nära till hands, för det hör inte till vanligheterna att förlag blir särskilt glada om man säljer sina böcker till flera på en gång. Ett förlag har om man så säger "sina" författare och därför ser du exempelvis inte ens storsäljare som King och Marklund utkomma på flera förlag i ett och samma land samtidigt. (Undantag kan vara om exempelvis ett pocketförlag från författarens förlag köper rättigheten att utge en bok i pocket eller om Det Bästa köper rättigheten att utge en förkortad version i en av sina samlingsvolymer, men det är inte samma sak.)

Till den näst senaste boken har jag faktiskt övervägt att skriva en ändlös rad uppföljare, men jag tror inte att förlagen blir nöjda då heller, för jag kommer ändå att traska runt mellan genrerna från bok till bok.

Fast det behöver väl inte vara förödande? Om du exempelvis har samma hjälte och skriver i någorlunda samma stil - "more of the same" - så tror jag inte att det är omöjligt att i någon mån knata lite mellan genrer. Om du även har bestämt dig för om det primärt är vuxen- eller ungdomslitteratur och så vidare. Och kanske kan du som övergripande paraply eller vad man ska säga ha fantasy, och så kanske kasta in sf- eller deckar- eller andra element där inunder?

Kör hårt,
Sheriffen

[john-henri]

Fantastik kom att med automatik betraktas som barnslingheter när "modernisterna" på 1910- och 1920-talen segrade i debatten om vad som skulle betraktas som seriös litteratur för vuxna; den diskussionen pågick över hela västvärlden och utfallet blev också överallt detsamma. Sedan dess finns (ursprungligen framför allt akademiskt och bland kritiker) det synsättet till synes outrotligt etablerat: "riktig" litteratur, värd att läsa och ta på allvar av vuxna, ska utspelas i nutid, handla om vuxna människors realistiska vardagsbestyr, vara psykologiskt och gärna litterärt/språkligt experimentellt inriktad. Allt annat bör hänföras till barnkammaren för läsning av omogna personer. Ur detta kom också mycket av det generella föraktet för alla former av "kategorilitteratur" (så kallas sånt som deckare, äventyrsromaner, vilda västern och så vidare som inte passar under definitionen ovan). Synsättet har väl blivit en smula uppluckrat på senare tid, men var fortfarande i mitten av femtiotalet så entydigt dominant att en modernistisk kritiker som Edmund Wilson kunde döma ut Tolkiens trilogi med hänvisning till det faktum att hans nioårige son tyckt att böckerna var spännande. Alltså var de automatiskt värdelösa för vuxna läsare.
John-Henri

[Skäggmonstret]

Fast det behöver väl inte vara förödande? Om du exempelvis har samma hjälte och skriver i någorlunda samma stil - "more of the same" - så tror jag inte att det är omöjligt att i någon mån knata lite mellan genrer. Om du även har bestämt dig för om det primärt är vuxen- eller ungdomslitteratur och så vidare. Och kanske kan du som övergripande paraply eller vad man ska säga ha fantasy, och så kanske kasta in sf- eller deckar- eller andra element där inunder?

Det faller nog på alla punkterna där tror jag. Ej samma hjälte, ej samma stil, ej primärt vuxen- eller ungdomslitteratur ... hmm, möjligtvis primärt fantasy om man använder begreppet i vid betydelse, men definitivt inte vad man i folkmun avser med fantasy (även om första boken nog skulle kunna accepteras). Det är hmm Herakleitos korsat med Kuhn, utblandat med Homeros och Snorre och kryddat med Jules Verne ... om man förenklar en smula.

[J-h:n]

Fantastik kom att med automatik betraktas som barnslingheter när "modernisterna" på 1910- och 1920-talen segrade i debatten om vad som skulle betraktas som seriös litteratur för vuxna; den diskussionen pågick över hela västvärlden och utfallet blev också överallt detsamma. Sedan dess finns (ursprungligen framför allt akademiskt och bland kritiker) det synsättet till synes outrotligt etablerat: "riktig" litteratur, värd att läsa och ta på allvar av vuxna, ska utspelas i nutid, handla om vuxna människors realistiska vardagsbestyr, vara psykologiskt och gärna litterärt/språkligt experimentellt inriktad. Allt annat bör hänföras till barnkammaren för läsning av omogna personer.

Du tar då i. Franz Kafka, Jorge Luis Borges, Aldous Huxley, Italo Calvino, Doris Lessing, Thomas Pynchon, Gabriel Garcia Marques, Kurt Vonnegut, Umberto Eco och Margaret Atwood skulle inte räknas som "riktig" litteratur?

[john-henri]

Jo, det är just därför det förekommit så upprörda diskussioner om huruvida Atwoods romaner "verkligen" är sf; periodvis har hon ju själv hävdat att de inte är det. Det är också därför man hittat på begreppet "magisk realism", som så att säga gör fantasyinslag rumsrena. Medan Calvino vanligtvis betraktas som surrealist eller möjligen metaforiker, Pynchon som symbolist och Vonnegut som satiriker. Jag skämtar faktiskt inte; man vrider sig som maskar på de litteraturvetenskapliga institutionerna. Självklart är det på sikt en dömd kamp; den modernistiska realistiska romanen dominerade från 1920-talet till, möjligen, 1960- eller 1970-talet, men har sedan dess i allt högre utsträckning ersatts av andra former. Men den saken är man än så länge inte förmögen att medge eller hantera. I stället försöker man med alternativ terminologi; det senaste exemplet är väl "kontrafaktisk historisk berättelse" i stället för sf:s alternativhistoriska skildringar. Men de behövde något när en Nobelpriskandidat som Philip Roth började skriva sf.
John-Henri

[J-h:n]

Nej, men det där handlar ju bara om vad man kallar saker. I verkligheten finns det ju en oerhört rik ickerealistisk tradition också inom den "fina" litteraturen. Det är klart att den i hög grad har blivit läst som symbolism och satir och så (det har ju också ofta skett med sf när den tagits på allvar av litteraturkritiker), men än sen? Den finns ju där, det är bara att läsa den.

Och som du säger är det nog hur som helst en dömd kamp; den generation som slagit vakt om den gamla modernistiska realismen är på väg att gå i pension. Yngre litteraturvetare (åtminstone de jag känner) är ofta uppväxta med populärkultur och brukar vara rätt öppna för sådant som avviker från standardmallen för God Litteratur.

[Johan]

Johan Anglemark skrev förresten en kortessä om synen på fantasy som barnböcker och problem det kan leda till på Vetsaga för ett par dagar sedan. Kan läsas här.